Allmänhetens uppfattning av perioden har nog i stor utsträckning formats av Jan Olof Olssons (Jolos) minnesvärda bok och tv-serie Någonstans i Sverige (1973–74), med dess fokus på beredskapen.

Den andra delen av Henrik Berggrens planerade trilogi Landet utanför behandlar perioden från hösten 1940 till nyåret 1942/43. En central händelse i boken är den så kallade midsommarkrisen 1941. Då sade samlingsregeringen ja till det tyska kravet på att Engelbrechtdivisionen skulle få passera genom Sverige, efter att Tyskland hade gått till angrepp mot Sovjetunionen. Statsminister Per Albin Hansson genomdrev beslutet, trots starkt motstånd inom det socialdemokratiska partiet. Han hävdade att Gustaf V hade hotat med abdikation om Sverige sagt nej. Om kungen verkligen uttryckte en sådant ultimatum är fortfarande inte klarlagt.

Påtryckningarna från Nazityskland ledde också till inskränkningar i den svenska pressfriheten. Till exempel gjordes i september 1940 ett beslag av Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Det skedde dagen efter riksdagsvalet, vilket inte var någon tillfällighet. Tyskland hade under sommaren krävt att den svenska regeringen skulle ingripa mot antinazistiska tidningar och utrikesminister Christian Günther försökte få kollegerna att agera. Per Albin Hansson hade hållit emot eftersom ett beslag kunde vara negativt för valrörelsen.

”Kriget kastade hela tiden sin skugga över kulturen”

Berggrens bok skiljer sig i några viktiga avseenden från de tidigare nämnda verken. Det är en kronologiskt upplagd krönika, medan Alf W Johanssons och Klas Åmarks böcker är mer tematiskt inriktade. Johansson beskriver den svenska utrikespolitiken under andra världskriget som ”en god förvaltning av tursamma omständigheter”. Åmark är mer kritisk, han menar att ”förhållandet mellan Sverige och Nazityskland lever som ett olöst trauma för svensk demokrati”. Några sådana tydliga ställningstaganden finns inte i Landet utanför, åtminstone inte än. Vi får se hur det blir i del 3.

Medan Per Albin och kriget avslutas med sammanfattande reflektioner slutar Berggrens bok med att Anders de Wahl läser Tennysons ”Nyårsklockan” på Skansen den 31 december 1942. Den gamle skådespelaren hade gjort detta ända sedan 1897, nu var det dessutom möjligt att lyssna på honom i radion. Även om andra världskriget och samlingsregeringens politik dominerar har Berggren ambitionen att ta ett helhetsgrepp, att skildra också annat som hände i Sverige under perioden: kultur, vardagsliv, idrott – i synnerhet Gunder Häggs suveräna svit av världsrekord – och väder.

Krigsvintrarna var historiskt kalla, i mars 1942 slogs nya köldrekord. Samtidigt nådde de svenska ransoneringarna en bottennivå, tilldelningen av mjöl och bröd sänktes till ett kilo i veckan, me­dan köttet var nere på 200 gram per person och vecka.

Sommaren 1941 var däremot osedvanligt varm, Stockholms patrullerande poliser uppmanades att gå långsamt och hålla sig i skuggan. I tidningarna debatterades ”dansbaneeländet”. Erik Wellander, professor i tyska och författare till standardverket Riktig svenska, angrep den ytliga och hedonistiska moderna ungdomen. Berggren menar att kritiken i stor utsträckning berodde på tidssituationen. Att ge sig hän åt dans och andra enkla nöjen kunde uppfattas som provocerande när stora delar av Europa var ockuperat och hundratusentals svenskar låg inkallade: ”Dåligt samvete över att ha klarat sig undan det stora kriget projicerades på den yngre generationen.”

Kriget kastade hela tiden sin skugga över kulturen. Berggren ägnar ett visst utrymme åt några berömda antinazistiska romaner. Vilhelm Mobergs Rid i natt! blev en stor försäljningsframgång, men har knappast överlevt lika bra som hans romaner med motiv från emigrationen till Amerika. Eyvind Johnsons ojämna men intressanta romaner om Krilon har aldrig nått någon stor publik men har blivit lite av kultböcker.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att Berggren skriver en del om Astrid Lindgren och Ingmar Bergman beror dock knappast på att de gjorde några stora kulturella insatser vid denna tid. Lindgren hade ännu inte gett ut några böcker om Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga men är en insiktsfull dagboksförfattare. I juni 1941 skriver hon: ”Nationalsocialismen och bolsjevismen – det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra.”

Ingmar Bergman hade ännu inte gjort några filmer men nådde framgångar som teaterregissör i mindre skala. I Laterna magica (1987) hävdade han att han själv och hans far hade varit nazister under kriget. Dessa påståenden har senare blivit allt mer ifrågasatta, bland annat därför att föräldrarna lät en tysk-judisk pojke bo i hemmet. Bergman var överhuvudtaget opålitlig som memoarförfattare. Henrik Berggren menar att den 22-årige teaterentusiasten inte intresserade sig så mycket för världspolitiken utan var helt inriktad på att regissera.

Först när tredje delen har kommit ut blir det möjligt att ta definitiv ställning till Landet utanför. Men den aktuella volymen är utan tvivel välskriven och medryckande.