När jag för några år sedan gick igenom gamla nummer av Liberal Debatt fastnade jag för en replikväxling mellan Herbert Tingsten och Bertil Ohlin, någon gång på 1960-talet. Bägge tongivande liberaler, bägge framstående professorer på sina respektive fält. Tonen var däremot allt annat än framstående, om man med det implicerar saklighet. Tingsten lustmördade Ohlins karaktär, hans psyke och begåvning. Ohlin försökte svara så gott han kunde.

Det offentliga samtalet har egentligen aldrig varit särskilt harmoniskt. August Strindberg visste att ta heder och ära av sina intellektuella rivaler, Tage Erlander utgöt sig över både partikamrater och politiska motståndare i sina memoarer.

Tonen kunde vara ganska hård förr, såväl på dagspressens ”ris och ros”-sidor som i recensioner i tunga akademiska tidskrifter. Åtminstone om vi går några decennier tillbaka. Den mer hänsynsfulla, vissa skulle säga servila, inställningen var till för auktoriteter i mötet med deras underordnade. Eller för de mer formella tillställningarna, utan krav på spiritualitet. Men häcklarna har alltid funnits där i bakgrunden.

Något förenklat kan man säga att det goda samtalet bara är möjligt om parterna erkänner varandras ställning. Ett typfall är relationen lärare–elev. Läraren talar och eleven lyssnar. Jämbördiga parter kan också föra ett gott samtal, givet att bägge söker sanningen. För vad är ett gott samtal? I Sokrates efterföljd avser vi i regel sanningssökandet. Det har sedan dess varit ett ideal för den akademiska dialogen.

Det akademiska samtalet utmärks dock av en mängd särskilda villkor. Frågan som diskuteras är strikt avgränsad. De inblandade är inskolade i jargongen. Både ämnesval och deltagare är därmed kraftigt reducerade. Idealt ska där inte finnas några personliga intressen. Sanningssökandet är till sin natur asketiskt, modellerat på klosterlivet. Den stökiga verkligheten har drivits på porten.

Ändå är föreställningen att det offentliga samtalet skulle kunna ha den akademiska dialogen som modell stark. Men när Platon gick från att teckna bilden av idealstaten, styrd av förnuftet, till att försöka förverkliga utopin hos tyrannen Dionysios av Syrakusa, slutade det med att han sattes i husarrest.

Det är inte en slump att det offentliga samtalet har så svårt att närma sig det akademiska idealet. Politiker och makthavare har inte som primär uppgift att söka sanningen. Deras plikt är att företräda sina partier och väljare. Att söka makt. Och makten förvandlar filosofin till retorik, ett verktyg i intressets tjänst.

Men de offentliga intellektuella då: Författare, skribenter och tänkare? De måste väl ändå kunna stå upp för det akademiska idealet? Som regel inte. Det är omöjligt att greppa allt vetande. Till yttermera visso: Antalet perspektiv som kan läggas på samhället begränsas bara av de inblandades kreativitet.

Offentligheten präglas inte av avgränsade metodregler eller snäva avgränsningar. Den som vill bli erkänd som intellektuell måste själv skaffa sig sin publik. I regel genom att läsa av sin samtid, och erbjuda den vad den vill ha, om det så är bekräftelse eller häpnad. Om politikern har sitt parti och sina intressen i ryggen så har i regel den intellektuelle bara sin publik. Därav hätskheten i polemiken, prestigen, självupptagenheten och personstriderna på det kulturella fältet. Sans och balans är mer efterfrågat i teorin än i verkligheten.

Men de professionellt skolade journalisterna borde väl ändå kunna bidra till en bättre offentlighet? De tvingar ju politikerna att precisera sig och svara på frågor? Den kritiska journalistikens intåg på 1960-talet tog förvisso en del makthavare på sängen. Men vinsten visade sig vara kortvarig. Både politiker och organisationsföreträdare ägnar idag en betydande del av sin tid till att styra mediebilden av sig själva, och till att just inte behöva svara på frågor. Resultatet är rentav negativt då det offentliga uppträdandet i allt högre grad förvandlats till ett spel, en teater om man så vill.

I verkligheten är inte ärlighet och sanningssökande de enda, eller ens främsta, krav som ställs på offentliga aktörer. Framgång byggs symboliskt, inte bara av logos, utan av etos och patos. Sedan tillkommer det ständigt närvarande kravet på utstrålning av en publik som söker underhållning, espri och personlighet. Publiken måste hållas vaken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Dessa villkor är eviga. Om fler än ett fåtal utvalda har tillgång till de stora arenorna kommer deltagarna att slåss för sin plats i rampljuset. Om konflikterna dessutom är på riktigt kommer inte det offentliga samtalet att vara någon tebjudning. För det goda samtalet är konflikt inte nödvändigtvis något dåligt. Det är snarast en förutsättning för att borra djupare i en fråga. Men allt beror förstås på vilka vapen som används.

Digitaliseringen har gett plats för fler röster i offentligheten än någonsin tidigare. Det är ett framsteg för demokratin. I grunden handlar det om en liberalisering. Trötta auktoriteter och kotterier har fått maka på sig. Etablerad kunskap ifrågasätts. Möjligheten att föra initierade och begåvade samtal bland likasinnade är kanske bättre än någonsin tidigare. Det görs också. Men den stora, gemensamma arenan blir förstås en kakofoni när ingen styr. Det kaos som Platon varnade för breder ut sig, och kanske står tyrannerna redan i farstun. Men innan vi hörsammar varningarna bör vi nog betänka att Platons ”lösning” på problemet lätt kan leda till det värsta tyranniet av dem alla: den absoluta ordningens tyranni.

Håkan Boström är ledarskribent i Göteborgs-Posten.