Under 2010 ödelades Haitis huvudstad Port-au-Prince av en jordbävning. Upp till 112 000 människor omkom, 300 000 skadades och 1,5 miljoner tvingades in i tältläger. Situationen förvärrades genom kolera, som har kostat 10 000 människoliv. Det internationella samfundet reagerade med 9,9 miljarder dollar i katastrofbistånd. Haitis utlandsskuld skrevs av nästan helt. Nu har det gått mer än tio år sedan jordbävningen. Var står landet idag?

Haiti har fortsatt att drabbas av naturkatastrofer: torka och orkaner, och en mind­re jordbävning i norr. Landet har dock för första gången sedan utbrottet varit kolerafritt ett helt år. Men återuppbyggnaden går trögt. Mer än 30 000 människor bor kvar i tältläger och de utlovade bättre bostäderna lyser med sin frånvaro. Norr om huvudstaden har det vuxit fram en helt ny stad, Caanan, med mer än 300 000 människor, som saknar de flesta faciliteter.

”De parlamentsval som skulle hållits 2019 har skjutits på en obestämd framtid. Presidenten styr genom dekret.”

Haiti sitter fast i en nedåtgående strukturell spiral där olika faktorer tenderar att förstärka varandra. BNP-tillväxten 2014–18 var i genomsnitt bara 1,4 procent per år och under 2019 minskade BNP med 1 procent. BNP per capita är 755 dollar, lägst på västra halvklotet. Nästan 60 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och en fjärdedel i extrem fattigdom. Runt 4,6 miljoner haitier är i behov av humanitär assistans. Utan överföringarna från haitierna i utlandet – motsvarande en tredjedel av BNP 2018 – hade de haitiska hushållen haft mycket svårt att klara sig.
inflationen överstiger 20 procent och valutan gourden har försämrats kraftigt mot dollarn. Den statliga prioriteringen är tveksam. Hälsosektorns andel av budgeten sjönk från 17 procent 2004 till drygt 4 procent 2017–18. Samtidigt håller armén, som användes för att förtrycka befolkningen och som avskaffades 1995, på att återinföras.

Befolkningstrycket på landsbygden har tvingat odlingen av livsmedelsgrödor upp på bergssluttningarna där träden huggits ned, med följd att jorden sköljs bort av tropiska regn. Erosionen får böndernas inkomster att sjunka. Människor tvingas att flytta, framförallt till huvudstaden, där de hundratusentals industrijobb man optimistiskt har talat om inte har skapats. Den viktigaste exportsektorn, textilindustrin, sysselsätter färre än 60 000. Migranterna hamnar i den informella urbana sektorn, där de får klara sig på egen hand. Alternativt lämnar de landet.
Många emigranter kan komma att återvända. Mer än 200 000 riskerar utvisning från Dominikanska republiken fast deras familjer bott där i generationer, efter ett dominikanskt beslut att ­retroaktivt ­tillämpa en lag om medborgarskap stiftad 2010. Donald Trump anser i sin tur att Haiti är ett ”shithole country” och vill ha slut på den specialstatus som tillkom efter jordbävningen och som tillåter mer än 56 000 haitier att tillfälligt uppehålla sig i USA.

Haitis politiska system fungerar inte. Parlamentsvalet 2015 hade ett deltagande på under 20 procent. I presidentvalet 2011 var det omöjligt att utröna om de två kandidater som gick vidare till andra omgången var de två som fick flest röster. I slutänden valdes popsångaren Michel Martelly, ”Sweet Micky”, som fullständigt saknade politisk erfarenhet. Han efterträddes av Jovenel Moïse efter ett val med ett deltagande återigen på 20 procent. Moïse saknar legitimitet. De parlamentsval som skulle ha hållits 2019 har skjutits på en obestämd framtid. Presidenten styr genom dekret. Hur länge kommer det att dröja innan Haiti är en failed state, där ingen styr?

Moïse har haft att brottas med en opposition som har ett enda mål: att avsätta honom. De senaste premiärministrarna har inte godkänts av parlamentet. Vid flera tillfällen har det inte gått att rösta igenom en budget, vilket har gjort det omöjligt att i praktiken bedriva politik och att få internationella lån.

Haitis endemiska korruption lever och frodas. Martelly anklagades för att ha tagit mutor och för att ha låtit familj och vänner sko sig på det allmännas bekostnad, Moïse för att ha bidragit till förskingring av pengar från det så kallade PetroCaribe-­programmet, startat av Hugo Chávez 2005. Venezuela sålde subventionerad olja till den haitiska staten; 60 procent av varje leverans skulle betalas direkt, resten på upp till 25 år. Tanken var att det venezolans­ka biståndet skulle gå till utvecklingsprogram. Enligt en undersökningskommission tillsatt av den haitiska senaten har dock två miljarder dollar försvunnit eller använts felaktigt. Moïses företag Agritrans – som enbart sysslade med bananodling – hade fått pengar för att reparera vägar! – arbeten som aldrig utfördes.

När den venezolanska ekonomin pulvriserades upphörde PetroCaribe-programmet.­ Nu måste Haiti köpa olja på den internationella marknaden, till betydligt högre pris. Bensinen tar slut och mörkläggningar till följd av oljebrist är ständigt återkommande. Samtidigt har det övriga biståndet till Haiti krympt till en tredjedel sedan 2010.

Under 2018 och 2019 ägde upplopp rum i flera städer. IMF utlovade 2018 ett lån på 96 miljoner dollar förutsatt att de bränslesubventioner som funnits sedan 2008 skrotades, men när presidenten tillkännagav detta utbröt oroligheter. Moïse beslöt att fortsätta subventioneringen.

Samtidigt avslutades FN:s fredsbevarande insats i Haiti. Nu vilar ansvaret på den nationella polisen, 15 000 man för en befolkning på 11 miljoner, som få har förtroende för. Gäng inblandade i kokain- och marijuanatrafiken från Colombia och Jamaica till USA, till en del lierade med politiker, styr de facto i vissa områden.

Det är svårt att locka investerare till Haiti. Landet ligger i bottenskiktet på alla rankningslistor som görs upp om investerings- och affärsklimat, frihet, sönderfallande stater och korruption: på 168:e plats av 180 på Transparency Internationals Corruption Perceptions Index 2020, och 179:e av 190 på Världsbankens Ease of Doing Business Index samma år.
det är extremt svårt att sätta upp och driva företag. Byråkratin kräver mutor och det sociala klimatet är explosivt, med återkommande gatuoroligheter och upplopp, bilbränningar och plundring, kollaps av kollektivtrafiken, stängda butiker, skolor och sjukhus. Människorna protesterar inte bara mot bensinpriserna utan även mot ökningen av den allmänna prisnivån, korruptionen och de bristande mänskliga rättigheterna. Protesterna, med 42 döda under hösten 2019, skrämmer också bort turister. Antalet besökare till Haiti minskade med över 40 procent 2019.

Allt detta gäller ett Haiti under ”normala” förhållanden. I mars 2020 kom det första coronafallet. Covid-19 har slagit hårt mot hela samhället. BNP kommer att sjunka ytterligare under 2020, arbetslösheten har ökat, textilindustrin har minskat sin produktion, exportmarknaderna krymper, fler människor drivs in i fattigdom och undernäring, penningflödet från haitierna i utlandet har minskat, gangstergängen har svårare att få ihop pengar och blir allt våldsammare. Statens kontroll över samhället har minskat. Haiti är beroende av internationellt stöd på de flesta områden.

Kommer det att gå att få ordning på Haiti? Befolkningstillväxten pressar ner inkomsterna. Landet drabbas med jämna mellanrum av naturkatastrofer. En humanitär katastrof lurar runt knuten. Haiti har en av de sämsta politiska traditionerna i världen. Presidenterna har så gott som alltid varit kleptokrater och den haitiska staten en plundrarstat. Inget görs för att få till stånd ekonomisk och social utveckling. FN har dragit tillbaka sina fredsbevarande styrkor. Biståndsgivarna är trötta och få vill investera i Haiti. De ekonomiska hjulen står stilla eller går baklänges. Jordbruket är inte hållbart och det går trögt med skapandet av industrijobb. Till råga på allt har Gud straffat mänskligheten med en pandemi.

Är den haitiska ekvationen olöslig? Tyvärr är det mycket som tyder på det.