La Closerie des Lilas i Paris och La Bodeguita del Medio i Havanna är bara två av många vattenhål i världen som lockar besökare på grund av att mer eller mindre alkoholiserade konstnärer och författare en gång har druckit där. Men de rester av en svunnen atmosfär som turisten söker visar sig ofta ha förvandlats till saltade priser och en bismak av grusade förhoppningar i drinken.

På just La Closerie des Lilas vid boulevard Montparnasse brukade Strindberg ta sig en absint när ”den gröna timmen” inföll, och skrev i Inferno att ”livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände”. Den malörtskryddade absinten är den dryck som kanske mest förknippats med bohemliv, genialitet och galenskap.

Att författares drickande är ett omhuldat ämne hänger samman med de myter och den romantik som omvärver det så kallade skapande och/eller missförstådda geniet. Och i en så grundligt alkoholmarinerad kultur som vår flödar naturligtvis jästa och destillerade drycker också i litteraturen och filmen. Där finns såväl fyllehumor som nattsvarta missbrukartragedier och drickande som existentiell lindring eller maskulin markör. ”Skakad, inte rörd”, receptet för James Bonds vodka martini, hör till de odödliga filmcitaten.

Kopplingen mellan alkohol, maskulinitet och oberoende är det många män som har tagit till sig från fiktionen, vilket bland annat studier vid universitetet i Odense i Danmark av sambanden mellan drickande och kultur har visat.

Det finns många myter kring författares drickande, men att författare dricker är ingen myt. Gruppen har nära 50 procent ökad risk för alkoholmissbruk – och för självmord – jämfört med befolkningen i stort, enligt en undersökning vid Karolinska institutet. Fältstudier på bokmässan i Göteborg tycks styrka det resultatet.

Romantiken kring och analyserna av enskilda författares drickande rör oftast amerikanska och brittiska namn, av vilka några ständigt återkommer. Bland dem finns Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald, Malcolm Lowry, Tennessee Williams, Raymond Carver, Charles Bukowski, Eugene O’Neill och poeten John Berryman.

Om Berryman skrev vännen Saul Bellow att ”inspirationen innebar ett dödshot” mot vilket spriten verkade stabiliserande. Lars Gustafsson var inne på samma spår på 1980-talet när han skrev om behovet av rus mera som ett skydd mot kreativitetens attacker än en skyddande stimulans.

Det förvånar hur produktiva åtskilliga alkoholiserade författare förmått vara, trots de sociala och psykiska haverierna. Ett slående exempel är Hans Fallada, vars På livstid är en mardrömsspiral av supande med mycket stoff hämtat ur hans eget kaotiska och drogindränkta liv.

Svenska författare som har brottats med alkoholberoende har ibland skrivit om det själva, men de har sällan fått drinkar uppkallade efter sig. Till sådant inbjuder inte till exempel Lars Forssells redogörelse för sitt deliriumtillstånd: han upptäcker att han vadar i pipande råttor ”som myllrade över hela golvet och började krypa uppför mina ben innanför byxorna”.

Gunnar Ekelöf, Anderz Harning, Bertil Malmberg och P O Enquist är andra som kämpat med och tytt sig till spriten. I Ett annat liv skriver Enquist i tredje person om sitt drickande: ”Han föraktar dem som inte kan genomskåda sin situation; han genomskådar, samt fortsätter supa.”

Det finns en mörk lockelse hos skapande missbrukare, och rapporter från botten ger om inte annat en tillfredsställelse över att inte själv vara där nere. Det är en förklaring till att läsarna under 40 år följde den brittiske alkoholiserade kedjerökaren och kolumnisten Jeffrey Bernard, som under vinjetten ”Low life” i Spectatorrapporterade om sitt miserabla liv. En antologi med hans texter fick titeln ”Reach for the Ground. The Downhill Struggle of Jeffrey Bernard”.

En av de senaste böckerna om författare och drickande är Leslie Jamisons Tillnyktring. Att skriva sig fri från spriten. Hennes eget drickande tar riktig fart på Iowa Writer’s Workshop med dess historia av supande celebriteter. ”Legenderna om drickande i Iowa City strömmade som underjordiska floder under vårt eget drickande”, skriver Jamison. Fylleriet var en lockelse till den destruktiva livsstil som ger något upphöjt åt förfallet och eländet hos berömda manliga författare. Deras supande var uttryck för kamp mot svarta, existentiella insikter. I sin beundran för Raymond Carver fantiserar hon om hur fyllorna, sveken och ångesten blir till stoff i hans berättelser.

Jamisons bok är både självbiografi och författarhistorik, och om man bara orkar igenom de 500 sidorna med alltför utförliga redogörelser för hennes drickande, minnesluckor, fyllesex, återfall och frälsning hos Anonyma alkoholister, får man många intressanta insikter i och observationer kring laddningarna mellan kreativitet, mytbildning och missbruk – och hur föga originell den drickande konstnären i själva verket är.

Kön kan sägas vara den avgörande skillnaden i omvärldens värdering av supande författare. Kvinnors drickande framställs mest som solkig tragik, späckad med självömkan, skam och skuld över att ha misslyckats i traditionella kvinnogrenar som omsorg och empati. Kvinnorna blir inte mystiska, mytiska missförstådda genier.

Bland kända kvinnliga missbrukare finns bland andra Marguerite Duras, Patricia Highsmith och Jean Rhys, som använde mycket av sitt eget liv i skrivandet, som i novellsamlingen ”Sov av sig ruset, damen!” Vanligare är att kvinnor skriver om närstående mäns drickande, som Märta Tikkanen i Århundradets kärlekssaga och Åsa Linderborg i Mig äger ingen. Där är det långt till alkoholromantiken.

En av de lätt räknade kvinnorna i den alkoholromantiska fåran är Dorothy Parker, som skrev ”I like to have a Martini/ But only two at the most,/ After three I’m under the table, / After four I’m under the host”. I hennes eftermälen har slagfärdigheten – beskrivningen av den obefläckade avlelsen som ”självantändning” är bara ett exempel – och åren i kotteriet kring Runda bordet av Algonquin Hotel kommit att skymma hennes skrivande och sociala engagemang. Hon hörde till dem som svartlistades i Hollywood under McCarthtyerans kommunistjakt.

Dry martini har vid sidan av absint en särskild roll i alkoholmytologin. Ingen annan drink är så omskriven och har bland annat kallats ”en flytande motsvarighet till jazz”. Det är gåtfullt med tanke på att det bara rör sig om en skvätt gin och några stänk vermouth.

Samma berömda manliga alkoholister som Jamison porträtterar studerade också Olivia Laing i boken The Trip to Echo Spring. Why Writers Drink för några år sedan. Vid sidan av resonemang kring biokemi och beroendeprocesser anlägger hon ett mer psykoanalytiskt perspektiv för att försöka förstå varför de lät sina liv lösas upp i sprit. Förklaringarna är vaga och varierande, alla har sina skäl, sin leda, sina demoner och rädslor och minnen. De gemensamma nämnarna är sådana som gäller för de flesta alkoholister, som förnekelse, självömkan och hänsynslöshet.

Alkoholproblematikerna hos Jamison och Laing återkommer också i antologin Shaken and Stirred. IntoxicatingStories. Den rymmer noveller och romanutdrag även från exempelvis Vladimir Nabokov, Samuel Beckett, Doris Lessing och Alice Munro. Alkoholromantikern Kingsley Amis, med böcker som EverydayDrinking, bidrar med en bakfyllehistoria. Boken är en provkarta över hur drickande skildras i litteraturen, från dråpligheter och medelklassmissbruk till misär och dödslängtan. Det blir ett kalejdoskop av champagneyra och kraschade äktenskap, slocknade karriärer och vänskaper, bekymmerslöshet och bedövning, ångest och inspiration, spyor, våld och skrumplever. Alkoholen kan vara både roten till och lösningen på alla våra problem, som Homer Simpson har uttryckt det.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Författares närhet till missbruk förklaras ofta med att det är ett yrke med svag social kontroll, skaparångest och höga förväntningar. Alkoholen är ångestdämpande i stunden. Man kan dricka i hopp om att bli mer intressant i andra ögon – eller för att andra ska blir mer intressanta i ens egna.

Men det ligger mycket i Strindbergs ord om berusningens barmhärtiga slöja. Om inte alkoholen framkallade positiva känslor skulle vi inte dricka. F Scott Fitzgerald formulerade det som att ”spriten gjorde förgångna, roliga saker till något närvarande, som om de fortfarande hände. De var samtidiga även med framtiden, alldeles som om de stod i begrepp att hända igen.”

Här är en central punkt som den erfarne beroendeläkaren Lars Sjöstrand belyser i boken Den fragmenterade tiden: alkoholen låter oss leva i nuet. Kanske är det dess mäktigaste magi, att vi för en stund får glömma Tidens förfärliga börda och vart vi är på väg. Ånger, och ångest för framtiden, förflyktigas. Sjöstrand skriver om den spricka, det psykologiska tomrummet mellan människan och verkligheten, som vi kan försöka fylla med rus eller skapande . ”När det som är kontrasterar mot intet stegras denna oro till ångest.”

Den osminkade realismen i Charles Jacksons till stor del självbiografiska roman Förspillda dagar från 1944 gjorde sensation. Här skildrades supandet som en sjukdom, en obetvinglig drift som inte hade vare sig med karaktärsfel eller existentiell brottning att göra. Huvudpersonen Don Birnam är ett fyllo, helt enkelt, en författare som ska skriva om sitt alkoholistliv men söker pantsätta sin skrivmaskin för att kunna dricka ännu mer.

Också filmatiseringen 1945 i regi av Billy Wilder blev omtalad, och sprittillverkare sökte stoppa den. Men till skillnad från i romanen gavs filmen ett lyckligt slut, vilket Jackson avskydde. Han började skriva en skildring om nykterhet, som naturligtvis inte fick samma laddning. Han begick självmord vid 65 års ålder.

I Förspillda dagar har Don Birnam inget till övers för alkoholromantiken och det missförstådda geniet. Han drack, helt enkelt: ”Det var varken dramatiskt eller sorgligt eller tragiskt eller skändligt eller komiskt eller någonting annat – det var helt enkelt ingenting.”