Jag söker ett manifest tecken och hittar boken What We Want. A Journey Through Twelve of Our Deepest Desires, av Charlotte Fox Weber, amerikanskfödd psykoanalytiker som är utbildad och verksam i Storbritannien. Omslaget har en air av självhjälps-­bästsäljare, men inuti tumlar en äkta freudian runt på sidorna, utan att be om ursäkt för vare sig transferens- eller komplex-snack. Så gör er redo med schäslongen om ni inte har gjort det, för det anglosaxiska blåser som bekant snabbt över Nordsjön.

Författarens utgångspunkt i boken, baserad på iakttagelser under hennes terapeutgärning, är att de flesta av oss är rädda för våra inre liv, rädda att drunkna i djupet av våra känslor. Vi fruktar det intensiva trycket av konfliktfylld längtan, vi skäms för våra hemligheter, och springer omkring, stolta över fantasiversioner av oss själva och vårt liv. Med förfelade strategier, plågsam komplexitet och förspilld lycka som resultat.

Fox Webers uppmaning blir inte oväntat att röja undan den mentala bråte som skymmer sikten. För hur sofistikerade våra undanmanövrar än är kommer demonerna ifatt oss. Högspänningsladdade behov dyker förr eller senare upp och ställer till det, bara i mer svårhanterlig form om man inte skärskådat vad man egentligen har att göra med. (Jag använder orden önskning eller behov eftersom ”begär” klingar väl starkt för Fox Webers användning av desire.)

Tolv önskningar ringar hon in som grundläggande och därmed som återkommande källor till bortträngning, hemlighållande och allmän förvirring. Att bli älskad, att ha makt, få uppmärksamhet, känna frihet, höra till och vara i kontroll, och några till. Om vi synar de normer som får oss att gömma eller förvrida dessa behov inför andra och oss själva, menar Fox Weber, och istället accepterar de paradoxer och konflikter som de ofrånkomligen ger upphov till, så har vi hittat en dörr till personlig utveckling. I hennes ögon är de djupa önskningarna, oavsett nivå av ”skämmighet”, vägvisare mot möjligheter, energi och motivation. Utan kontakt med våra uppriktiga önskningar känner vi oss kraftlösa och utan riktning.

Fox Webers uppmaning blir inte oväntat att röja undan den mentala bråte som skymmer sikten. För hur
sofistikerade våra undanmanövrar än är, kommer demonerna ifatt oss.

Hon påminner oss om hur viktigt det är att inse med vilken kraft som önskningar överdriver och minimerar: hur förvriden verklighetsuppfattningen blir i en situation där man till exempel upplever sig som oönskad, till och med som vuxen, i en banal socia­l situation. Det förändrar vårt hela förhållningssätt till omvärlden och valen i varje ögonblick. Vad man utstrålar, vilka kontakter man tar eller inte tar, vad man visar av sig själv. Precis lika förvillande är den upphöjda glans ett starkt begär förlänar den eller det åtrådda.

Inför konfrontationen med vår egen psykologi och inför våra val, menar författaren, är det oförlåtligt att inte se i vitögat att vi har detta enda liv och därför måste leva för att ta vara på det. Samtidigt är det psykologiskt omöjligt att ta in just detta: tidens obeveklighet och vår egen död. En paradox som våra jag måste hitta en väg att utstå.

För att illustrera de dunkla avenyer vi irrar runt på, de återvändsgränder vi fastnar i, och hur man hittar tillbaka till önskningarnas yellow brick road, utgår Fox Weber från sitt arbete med ett antal klienter som i de flesta fall kämpar med igenkännliga problem. I hennes avskalade dialoger och beskrivningar av terapi­situationen finns varken plats för den neurotiskt romantiserade Woody Allen-versionen av psykoanalytikern eller den själsröntgande sort som John Cleese är livrädd ska blottlägga hans sexliv i Fawlty Towers. Genom att skildra ett vardagsnära och konkret terapiförlopp avmystifierar och uppdaterar Fox Weber den drygt sekelgamla metoden. Hon hanterar arvet med lätt, oakademisk hand utifrån ett förenklat freudianskt perspektiv (av Jung syns inte mycket).

I kapitlet om att vara älskad möter vi Jack, vars pappa hade två familjer och egentligen bara önskade sig döttrar. När Jack själv blir pappa vill han därför ge sin son en helt annan barndom och är på ytan en perfekt familjefar. Samtidigt, för att bearbeta det avvisande han själv upplevde, kämpar han med ett hemligt liv där han lever ut fantasier med prostituerade. Först när han förstår vad hans snurriga dolda liv syftar till att återskapa, kan han söka efter en mindre konfliktfylld väg framåt.

En annan klient, Chloe, fick i unga år vanan att kompensera bristen på äkta engagemang från föräldrarna med uppmärksamhet från män genom att spela på sin skönhet. När hon möter Fox Weber är hon äldre och saknar desperat utseendenyckeln till den ytliga uppmärksamhet som förvisso aldrig har uppfyllt det djuppsykologiska behovet, men som hittills varit gott nog. I interaktionen med sin psykolog manipulerar Chloe till sig uppmärksamhet genom att inte dyka upp, kräva extra tid och vara ”besvärlig”. Indirekt tvingar hon Fox Weber att avvisa henne och strö salt i såren. Just när relationen mellan terapeut och klient ser ut att brista tappar terapeuten i ett kritiskt ögonblick tålamodet och frågar vad Chloe egentligen vill ha från henne. ”Ge mig min ungdom tillbaka!” kräver den medelålders kvinnan, vilket till och med i hennes egna öron är så absurt att det blir ett genombrott. Terapin kan gå vidare för att hitta en verklig stabilitet i jaget, som släcker den ytliga uppmärksamhetstörsten.

Längtan efter destruktivitet är alltid ett spännande kapitel. Vi möter Alice, som varit författarens klient från och till under 12 år på grund av en tumultartad affär med en man som misshandlade henne både fysiskt och psykiskt. Trots att hon i nutid befinner sig en stabil familjerelation dras Alices tankar hela tiden till mannen i Paris, till det uppslukande och passionerade. Hon säger sig ”sakna mörkret” som ger henne en känsla av livskraft. Inte minst genom att försätta henne i spänningsfältet mellan att vara exceptionell eller värdelös i ögonen på mannen. (Fox Weber kallar det sufferio­rity, en kombination av offer- och överlägsenhetskomplex.) Det skapar skam, osäkerhet och tar upp enorm energi tills Alice med Fox Webers guidning hittar en väg ut.

Fallstudierna har sina poänger, men de är inte Fox Webers styrka. De generella reflektioner hon inleder och avslutar kapitlen med är både mer välskrivna och stimulerar till en eftertanke mindre styrd av klienternas specifika omständigheter. Urvalet av fall är också litet märkligt och skjuter ofta några grader vid sidan av målet, utan att man riktigt kan sätta fingret på varför. Är de inte tillräckligt ikoniska för att stå som representanter för ett helt tema? Eller saknar de bara språklig kraft? Tveklöst hade man som läsare varit mindre kritisk om interaktionerna mellan terapeut och klient hade skildrats mer levande. I det avseendet vänds den avskalade stilen till en nackdel som gör att texten ”inte fångar den upplevda rikedomen i terapisituationen” som en väninna till mig sa om boken.

Även om personlig utveckling alltid förutsätter arbete och kan innebära svåra inre konfrontationer, så har jag bevittnat både snabbare och mindre plågsamma förlopp än psykonalysen. För den som är van vid psykologiska ansatser, där terapeutens roll i huvudsak utgörs av spegling och förstärkning av klientens känslor (eller ”konfidantens” som det tydligen heter nu), är det svårt att inte bli defensiv när Fox Weber delar observationer med läsaren som trots sin empatiska förpackning ändå gränsar till nedlåtande eller dömande. Man drar sig John Cleeses nervositet till minnes.

Dessa tankar och reaktioner från författaren tar signifikant utrymme i texten. Även om det förmedlar en äkthet – självklart går ingen psykolog fri ifrån sin egen inblandning – så infinner sig också en lätt obehagskänsla. Särskilt reagerar jag på den vikt hon lägger vid sina klienters utseende. Men indragen i psykoanalysens värld frågar jag mig förstås omedelbart: är det hon som är utseendefixerad, eller är problemet i själva verket min egen önskan att tränga bort utseendets betydelse?

Det knyter an till det som många upplever som metodens svaghet: imperativet att alltid ifrågasätta sina egna och andras motiv; att risken för överintellektualiserande avleder från livssituationen som ska lösas. Med den meta-tänkande, självmedvetna psykologen är det svårt att komma undan både voyeurism och subtilt maktspel, trots att Fox Weber gör sitt bästa för att inte inge den känslan. Med detta inte sagt att psykoanalysen inte bidragit med en hel mängd användbara perspektiv och metaforer som i någon form återkommer i princip i alla efterkommande skolor. Vem kan se den aktuel­la biofilmen Tár med Cate Blanchett, utan att tänka på vad de olika rummen symboliserar? Av och till är vi alla glada hobbyfreudianer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När jag slår ihop What We Want känner jag mig upplyft. Så många gåtor att lösa i varje själ! Så mycket mänsklighet, så stor anledning till empati mot både andra och sig själv. Samtidigt tyngs jag av påminnelsen om det livslånga projektet att vara människa. Det ständiga arbetet med att lära känna sig själv i den takt man utvecklas. Att man aldrig kommer att kunna googla vem man är.

Eller läsa sig till det. Ivrigt letar jag på det silverfat som författaren sträcker fram, men där finns inga färdiga insikter serverade att försöka plugga in i det egna jaget. Det är en skön kontrast till många andra självhjälpsböcker. Eftersom What We Want främst ställer frågor och väcker tankar, fungerar den bäst om man låter nyfikenheten och instinkten styra. Tillåta sig att dras till de kapitel som känns relevanta och läsa extra långsamt där något bränner till. Låta funderingarna följa med in i arbetsdagen eller i sömnen.

Jag växlar mellan snabbläsning av kapitlen om uppmärksamhet och tillhörighet (tydligen inte särskilt konfliktfyllda för mig), till uppspärrade ögon när jag kommer till makt och kontroll. Först vill jag inte alls veta av att det är träffande, det tar ett par dagar att låta defensiviteten sjunka undan. Ett motstånd som förstås är Fox Webers poäng. Hur ska jag kunna sortera ut mina karriärval eller kommunicera mina behov om jag inte har en realistisk bild av vad jag saknar, vad som sårar, upprör eller tillfredsställer?

Att vårstäda i de egna önskningarna ger känslan av att få något gjort. Rensa ut, damma av och öppna gamla lådor. En ny svårighet uppstår när man står där i sin städade källare. Eller när jag skärskådat mina psykologiska derivat och talat alla falska profeter bland de inre rösterna till rätta. Och blottlagt en önskan i sin absoluta äkthet.

Vad gör vi då, Charlotte? När vår agens nått vägs ände? Kanske är det dags för del två av livskursen, men denna gång hos Sartre, som sa att ”frihet är vad vi gör med det som görs mot oss”. Att bli agil och accepterande kring de behov som uppdagats, det blir volymen att tackla efter Fox Weber.