Gustav Vasa (1521–1560) brukar ofta kallas för landsfader och upphovsman till det moderna Sverige. Vid sin död hade han efterlämnat en svensk stat som var mycket annorlunda än det medeltida rike i vilket han först grep makten. I eftervärlden har han framstått som en innovativ – om än lite hårdhänt – nydanare. Med i vad bestod hans stora gärning, och vilka förändringar har varit mest betydelsefulla för eftervärlden? Om man bortser från de risker felslut som dragandet av raka linjer över ett halvt millennium förstås innebär, kan man ändå peka på flera viktiga nyordningar som Gustav Vasa lade grunden för.

Alla förändringar var dock kanske inte så betydelsefulla eller plötsliga som ibland gjorts gällande. Som historikern Harald Gustafsson har framhållit, var upplösningen av Kalmarunionen en viktig förutsättning för framväxten av en suverän svensk stat. Det skedde dock formellt inte förrän 1536, och processen hade i realiteten inletts av Sten Sture d ä redan år 1471 eller 1501, lite beroende på hur man räknar. Gustav Vasas första osäkra regeringsperiod innebar snarast en återgång till förhållanden vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde periodvis varit svensk kung.

”Genom Gustav Vasas arbete fick staten en mer direkt, genomgripande och organiserande funktion.”

Vad som dock långsiktigt blev mycket betydelsefullt var att Gustav Vasa kom att regera i nästan fyra decennier och därigenom fick möjlighet att genomdriva sina många politiska projekt. Vidare, att han lyckades etablera en livskraftig dynasti på tronen. En förutsättning för detta var den konstitutionella förändringen från val- till arvkungadöme i Sverige år 1544.

Arvkungadömet skapade kontinuitet i riksstyrelsen – något som såväl de Oldenburgska kungarna som de yngre Sturarna utan framgång tidigare eftersträvat. Med sin ambitiösa och aggressiva politik hade Sten Sture d y (1512–1520) kanske rentav blivit en nog så framgångsrik furste som Gustav, om ödet gett honom och hans ättlingar längre tid vid makten. Gustav Vasas arvkungadöme skulle inte heller hindra brödrastrider och inbördeskrig 1568 och 1598. Men långsiktigt var förändringen viktig eftersom den säkrade en stabil dynastisk utveckling.

Genom Gustav Vasas arbete fick staten en mer direkt, genomgripande och organiserande funktion. Den nya statsapparaten styrde och organiserade mer aktivt på samhällets alla områden, med konsekvensen att mer militär, ekonomisk och politisk makt koncentrerades till monarken. Gustav Vasa styrde ofta genom dekret och endast en handfull riksdagar hölls under hans regeringstid. När den medeltida politiska förhandlingskulturen successivt avvecklades innebar det också ett slut på de många uppror som tidigare ofta plågat riket. Dackefejden 1542–1543 framstår som den medeltida politiska ordningens sista våldsamma svanesång. I Sverige har vurmen för upprorsledarna ofta skymt faktum att Gustav Vasa – om än hårdhänt – faktiskt åstadkom en betydligt fredligare inrikespolitik.

Det har skrivits mycket om gods, fogdar, ekonomi och förvaltning under Gustav Vasas tid. Historikern Ivan Svalenius karakteriserar Gustav Vasa som ”… ett stycke bastant medeltid, den genia­le men förtänksamme tillvaratagaren av givna idéer och former”. Detta är träffande för kungens ekonomiska politik. Den innebar nämligen få nyheter, och har snarare betraktats som en fulländning av en medeltida ekonomisk politik. Kungens ekonomiska framgång byggde istället på en omfördelning av rikets existerande finansiella resurser, främst från kyrka till stat. Det skedde också som en genomgripande försvarspolitisk omfördelning när rikets privata, lokala och regionala militära organisationer ersattes av en kunglig armé finansierad genom beskattning.

Konsekvensen blev att en mycket större del av rikets ekonomi lades under direkt kunglig kontroll. I förvaltningen spelade ett effektiviserat fogdeväsende också en viktig roll. Härigenom åstadkoms en ökad transparens kring skatteunderlaget, vilket också möjliggjorde mer komplexa typer av budgetberäkningar. De stora nyupptäckterna av silver i Sala under 1520-talet gav kungen större ekonomiska muskler.

Med Gustav Vasa expanderade också förvaltningsapparaten, där det växande kansliets och kammarens dokumentation av beslut och budgetar än idag delvis finns i behåll. Även om en stark byråkratisering av både den civila och militära förvaltningen skedde under Gustavs regeringstid nådde den dock knappast upp till några weberianska kriterier för en byråkratisk stat. Gustav åstadkom emellertid avgjort en mycket effektivare förvaltning än alla föregångare och lade grunden för den fortsatta institutionella utvecklingen.

En av de kanske mest fundamentala nyordningarna i Gustav Vasas förändringsarbete var reformationen, som genomdrevs vid riksdagen i Västerås 1527. Men vad bestod den egentligen i? För att förstå vad reformationen långsiktigt innebar, måste man skilja på dess politiska och teologiska dimension. Den medeltida påvekyrkan hade varit en mycket kraftfull transnationell korporation, där de svenska biskoparna fungerade som påvens lokala ställföreträdare. Genom befolkningens fromma gåvor och en aktiv godspolitik hade biskoparna med tiden blivit rikets största jordägare, med egna borgar och stora militära följden. Genom sin dominans i riksrådet, hade de ibland format en aristokratisk frond gentemot både kungar och riksföreståndare.

Påvens bannlysning av Sten Sture d y efter hans konflikt med ärkebiskop Gustav Trolle hade effektivt underminerat hans ställning och berett väg för Kristian II:s korståg mot de svenska ”kättarna” år 1520. Vis av dessa erfarenheter blev Gustav Vasas reformation vid Västeråsriksdagen i juni 1527 en rent politisk aktion riktad mot biskoparna och kyrkohierarkin. Den syftade till att göra kungen – ej påven – till den svenska kyrkans överhuvud. Reformationsriksdagen i Västerås innebar en revolution ovanifrån där biskoparnas politiska, ekonomiska och militära ställning i ett slag krossades.

Biskoparna hade under senmedeltiden varit regenternas främsta politiska och militära konkurrenter. De hade eftersträvat att Sverige skulle styras som en aristokratisk rådsrepublik och ihärdigt motarbetat alla försök till en stärkt furstemakt. Elimineringen av deras maktställning blev ett viktigt steg i upprättandet av ett statligt våldsmonopol där monarken för första gången blev odiskutabel herre i sitt eget rike, utan konkurrens av påvekyrkan. Västeråsriksdagen 1527 sammanföll dessutom kronologiskt med en annan viktig händelse: Sacco di Roma. Sex veckor före riksdagen hade den eviga staden utsatts för en blodig och grundlig plundring av oregerliga kejserliga trupper och under en längre period hölls påven inspärrad. Under ockupationen av staden lät protestantiska tyska landsknektar dessutom organisera gäckande skådespel på gatorna där de utropade Martin Luther till ny påve. Det ser åtminstone ut som en tanke att påvekyrkans nödläge under våren 1527 blev den signal som sporrade Gustav Vasa till hans aktion mot dess svenska lokalavdelning. Sambandet har dock aldrig bevisats.

Den rent religiösa reformationen var samtidigt en mycket lång process som genomfördes gradvis och pragmatiskt. I Sverige blev den ett elitprojekt med svag folklig förankring. Alla
uppror och resningar under Gustavs regeringstid hade – vid sidan av ekonomiska och politiska drivkrafter – också anti­reformatoriska undertoner. Den svenska reformationen var trots det relativt befriad från våld och sekteristiska ­tendenser. Inga präster fängslades och de svenska biskoparna tvangs
inte ens att bryta med Rom. Någon mer omfattande teologisk debatt kom heller inte till stånd under Gustav Vasas tid, och det kyrkliga motståndet var också svagare i Sverige än i andra länder. Kungens andra gemål, Margaretha Leijonhufvud, förblev till exempel katolik fram till sin död 1551. Först från mitten
av 1540-talet tog den svenska kyrkan mer aktivt ställning för lutheranismen, även om den inte definitivt fastslogs förrän vid Uppsala möte år 1593.

Gustav Vasa bröt sålunda på ett avgörande vis påvekyrkans politiska och militära makt i Sverige, men igångsatte snarare än slutförde den religiösa reformationen. Den fick avgörande ­politisk – men ej religiös – betydelse under Gustav Vasas regeringstid. Det var först senare som den rent konfessionella dimensionen blev särskilt viktig. Vid tiden för Sveriges ingripande i trettioåriga kriget år 1630, skulle Gustav II Adolf rentav komma att betraktas som lutheranernas främsta förkämpe i Europa.

En av Gustav Vasas andra viktiga insatser skedde på det försvarspolitiska området. Det var också i den militära organisationen som utvecklingen, utifrån en internationell jämförelse, gick snabbast. När kungen först kom till makten hade den svaga och decentraliserade svenska staten knappt förfogat över några militära resurser att tala om. Inom loppet av en generation hade krigsmakten förvandlats till en komplex och modern organisation som dessutom var mycket stor i förhållande till rikets blygsamma invånarantal.

Utrikes värvningar och ett system för inhemsk utskrivning av soldater skapade den första robusta armén i rikets historia. Finanspolitiken säkrade också resurser för de militära projekten. Regentens gripbara stående trupper utökades tiofaldigt under Gustav Vasas regeringstid. Vid kungens död bestod flottan av ett trettiotal krigsskepp, en siffra som tack vare skeppsgårdarnas välfungerande organisation hade dubblats fem år senare. Den starka flottan blev dessutom en väsentlig förutsättning för framtida militära projekt på andra sidan Östersjön.

Kungen lät nyuppföra eller förstärka ett antal befästningar i riket. De första svenska vapenindustrierna grundades och ett sy­stem av arsenaler etablerades. Ett borglägersystem introducerades för att i städer, på slott och på gårdar kunna underhålla det växande antalet stående trupper. Genom kontrakt med utländs­ka specialister etablerades fasta förbindelser med internationella militära nätverk, som tillhandahöll både expertis och trupper. Med alla dessa åtgärder lade Gustav Vasa grunden för den militärstat som mot seklets slut växte fram i Sverige.

Intressant nog blev den nya krigsmakten dock aldrig något offensivt instrument i Gustav Vasas egna händer. Det embryo till en militärstat som han uppfött syftade inte till offensiva planer. Någon krigarkung var han alltså inte. Ambitionen var att försvara riket och att förvalta och konsolidera den nya militära organisationen. Kungen var en försiktig general och några våghalsiga anfallskrig var han inte intresserad av.

Istället var utvecklingen i hög grad en reaktion på den säkerhetspolitiska osäkerhet som karakteriserade perioden. Under Gustav Vasas tid avslöjades ett stort antal utländska intriger och planer på anfall mot Sverige. Bland tyska furstar fanns exempelvis långt gångna planer på en militär intervention till stöd för Nils Dacke. Ideligen kunde kungens agenter rapportera från utlandet om fientliga planer mot Sverige. Det var de ständiga hoten från grannarna kring Ös­tersjön och i Tyska riket som ledde till en febrig svensk aktivitet på det militära området.

”Hade Gustav Vasa dock kunnat bli framgångsrik utan sina hårda nypor? Jag tror inte det.”

En avslutande aspekt av Gustav Vasas gärning, som ter sig ganska bortglömd idag, är Sveriges utrikespolitiska förvandling under hans tid. Under Kalmarunionens tid hade Sverige i realiteten haft status som provins i Oldenburgdynastins välde. Sturetidens riksföreståndare hade en diplomatiskt oklar statsrättslig ställning som försvårade en aktiv utrikespolitik. Med tiden blev resultatet en relativ isolering. Med Gustav Vasa kom detta att snabbt förändras. Under hans tid kan Sverige sägas ha förändrats från ett objekt till en aktör i den europeiska politiken.

Trots att det med något undantag dröjde till 1600-talets början innan fasta svenska diplomatiska beskickningar etablerades utomlands, initierade Gustav Vasa en omfattande diplomatisk aktivitet. Kungen korresponderade och förhandlade med ett stort antal olika furstar och städer kring politiska och ekonomiska frågor. En diplomatisk apparat växte fram, och beredde exempelvis väg för den antihabsburgska allians med Frankrike som ingicks 1542. Följande år skickade Gustav Vasa rentav legotrupper till Frankrikes hjälp, under befäl av rhengreven Johan Filip av Solms.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Åsikterna har gått isär om Sveriges ställning i Europa under Gustav Vasa. Svalenius anser att kungen genom reformationen ”… stängde sitt land ute från omvärlden”. Detta är ett märkligt påstående i synnerhet som nästan hela norra Europa vid tiden blev protestantiskt. Det var naturligt för Gustav Vasa att söka vänner bland de evangeliska furstarna i norra Tyskland. Problemet var att furstarna i Schmalkaldiska förbundet var avogt inställda till den buttre svenske kungen och inte ville släppa in honom i sin krets. Det främsta skälet var de många personliga fiender kungen genom åren skaffat sig – främst Berend von Mehlen, men också landsflyktiga svenska biskopar och kanslitjänstemän som hamnat i onåd.

Dessa visste alla att berätta om den koleriske svenske kungen. På så vis fick Gustav Vasas häftiga personlighet också direkt utrikespolitiska konsekvenser för Sverige. Riket blev föraktat av vissa, men samtidigt också fruktat som en följd av dess växande militärmakt. Icke desto mindre steg Sverige vid denna tid in som aktör på den internationella arenan. Skillnaden mot Sturetidens vaga utrikespolitik är slående. Med Gustav Vasa blev Sverige en stat bland andra i Europa.

I de internationella nätverk som formades i Gustav Vasas utrikespolitik ingick också ett stort antal utländska officerare och militära specialister, som fungerade som både militära värvare och kunskapare. I 1500-talets Europa – där krigen i huvudsak utkämpades av legosoldater – hade den militära marknaden en nyckelfunktion. Genom att både avlöna utländska militära beställare och löpande inhämta underrättelser om den militära och politiska utvecklingen, skaffade sig kungen en gynnsam position i den osäkra säkerhetspolitiska situation som under hela perioden rådde. Den svenska underrättelseverksamheten är en förbisedd aspekt av Sveriges insteg i den kontinentala politiken under denna period. Med de omfattande nätverken av spioner utomlands hade Gustav Vasa också skapat ett informationsunderlag som beredde mark för sönernas mer offensiva politik.

Vad förtjänar då Gustav Vasa för eftermäle? Även om samhällsförändringar ofta sker gradvis, hade kungen inom loppet av sin regeringstid på flera områden i grunden förändrat det svenska riket i riktning mot en modern stat. Få svenska regenter har uträttat så mycket under sin levnad. Han hade genom sina militära, politiska och institutionella reformer skapat förutsättningarna för den utrikespolitik som Vasadynastin under det närmaste århundradet skulle komma att driva. Kungen var dock ingen duvunge och under hans regeringstid avrättades sammantaget hundratals politiska motståndare. Dessa var i huvudsak förvisso upprorsledare, men det var å andra sidan just den våldsamma politiska fejdkulturen som Gustav Vasa slutligen satte punkt för.

Utan den starka svenska stat som Gustav Vasa grundlade hade landets historia kunnat se mycket annorlunda ut. Utan kontrafaktiska jämförelser i övrigt, kunde en utebliven politisk och militär maktkoncentration kring monarken ha slutat för Sverige på samma vis som det gjorde för Polen, som bit för bit styckades av giriga grannar.

Den svenske historikern Lars-Olof Larsson har frågat sig om Gustav Vasa var landsfader eller tyrann, och lutar starkt åt det senare svaret. Frågan är intressant, men kanske felställd. Paralleller har dragits till Machia­velli men i sin bitvis hänsynslösa maktutövning skilde sig inte kungen nämnvärt från andra samtida furstar. Om man jämför med Henrik VIII, Frans I eller Ivan IV, framstår Gustav rentav som en rätt hygglig kille. Trots det står Gustav Vasas outtröttliga herkulesarbete för att omstöpa Sverige i stark kontrast till hur illa omtyckt han var, både i och utanför riket. Åtminstone i dåtiden visade sig reformarbetet bli en mycket otacksam uppgift. Hade Gustav Vasa dock kunnat bli framgångsrik utan sina hårda nypor? Jag tror inte det. För att laga omelett måste man trots allt knäcka några ägg. Och vid den tiden krävdes kanske en tyrann för att inom loppet av några få decennier lägga hela grunden för en modern svensk stat.