Hybridkrig är en ganska ny term i det politiska språket. Begreppet som sådant är inte nytt. Det finns under Clausewitz berömda tes om kriget som politikens fortsättning med andra medel. Bruket av termen under Ukrainakonflikten vittnar emellertid om att politiker, militärer och journalister idag är mycket medvetna om att krig verkligen inte endast förs med militära vapen. Det krig som Ryssland bedriver idag förs på samhällslivets alla områden, inom ekonomin och kulturlivet men först och främst i medierna.

Den ukrainske tv-producenten och Rysslandskännaren Peter Pomerantsev visar att begreppet ”fred” inte existerar i den ryska maktelitens världsbild. Regimen anknyter till sovjettiden på olika sätt. Redan under Putins första period som president återupplivades den sovjetiska nationalsången. I början av sin andra period förklarade Putin att Sovjetunionens undergång var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet. Här bekände sig den ryske presidenten till en världsbild med socialdarwinistiska och imperialistiska inslag. Medan den ryska propagandan under hybridkriget mot Ukraina har fortsatt att fördöma Nazityskland har den övertagit dess geopolitiska doktrin.

Parallellt med den intensiva Ukraina- och USA-fientliga propagandan sker i dagens Ryssland i populärlitteraturen och i pseudovetenskaplig historieskrivning en omättlig, ja orgiastisk hyllning av ”hjältarna” från Sovjettiden, med Stalin och dennes säkerhetspolis Lavrentij Beria i spetsen. Landets kulturminister Vladimir Medinskij har gett ut en bok i coffee table-format som gör upp med västliga förvanskningar och förfalskningar av rysk historia. Boken heter Mify o Rossii, Myter om Ryssland. En av de myter som avfärdas är vanföreställningen att det skulle finnas något Ukraina. Just detta budskap har för övrigt trumpetats ut även i andra sammanhang.

Ryssland genomför nu efter förmåga en upprustning av sin militära förmåga. En viktig del av den icke-militära sidan av upprustningen är användningen av tv, press och sociala medier. Pomerantsev kallar denna dimension av hybridkriget ”informationspsykologisk krigföring”. Med språkbruket i allmänhet och genom fantasifulla berättelser om kriget i Ukraina i synnerhet skapas en virtuell verklighet.

Det ryska hybridkrigets språk är en färsk upplaga av George Orwells ”nyspråk” i den klassiska dystopiska romanen 1984. Det ryska språkbruket är också inspirerat av den tyske filosofen Carl Schmitts fiendetes. Det är tankeväckande att både Orwell och Schmitt hade en rysk, tidigsovjetisk föregångare. Han föregrep Orwells roman och beskrev ett samhälle där Schmitts fiendetes var ledstjärna. Ingenjören, partimedlemmen Evgenij Zamjatin skrev för snart nittiofem år sedan den dystopiska science fiction-romanen Vi. Denna vision om det framtida Ryssland från 1921 framstår som mycket aktuell idag.

Vi var den första boken av en sovjetisk författare som hedrades med utgivningsförbud. Författaren smugglade ut manuskriptet. Boken blev känd i omvärlden. I Sovjetunionen publicerades den först i slutet av 1980-talet under den glasnosttid som kom att sluta med statens upplösning. Evgenij Zamjatins dystopi syntes vid den tiden till sist ha mist sin aktualitet. Boken förvandlades till en klassisk rysk roman, en motsvarighet till Fjodor Dostojevskijs Onda andar. En antikvitet, kunde man tro.

Den dystopiska romanen från 1921 kan emellertid läsas som en verklighetsnära skildring av livet i Putins rike. För två år sedan gavs boken på nytt ut i Sverige. Den är slutsåld. En ny upplaga utannonseras nu, år 2015. Den är helt enkelt rykande aktuell som Rysslandsskildring.

Människorna i romanen Vi har inte några namn. Igenkänningstecknen är bokstäver och nummer, som i Gulag, kan man tillägga. De arbetar under ständig övervakning – åter precis som i Gulag. Hos Zamjatin handlar det om en teknologisk framtidsvision och därför bor människorna i genomskinliga hus av glas. De får dra för gardinerna endast då de har samlag, detta efter tilldelning av rosa ransoneringskort. Här har vi en reglementering av sexuallivet i ordnade former, inte så mycket Gulag som våra dagars Ryssland.

Den enda staten, som Zamjatin kallar den, är genom Den gröna muren avskärmad från både naturen och den förtappade omvärlden. Men man ska erövra rymden och sprida revolutionen i universum. Ingenjörerna arbetar på en rymdraket.

En läsning idag av science fiction-romanen Vi väcker associationer av den typ som litteraturvetarna kallar intertextualitet. Romanen Vi kan läsas som en blåkopia av Vladimir Putins projekt för Ryssland. I Den Enda Staten har man varje år en Enhällighetens dag. Då väljer man Välgöraren. Anteckning nummer 24 i romanen Vi lyder: ”I morgon kommer vi att på nytt till Välgöraren överlämna nycklarna till vår lyckas orubbliga fäste. Naturligtvis liknar detta inte alls de gamla oordnade och oorganiserade val när löjligt nog inte ens valets utgång var på förhand känd.”

Romanförfattaren Zamjatins ord från 1921 är en träffande beskrivning av hur det gick till när Putin nominerades i september 2011 och valdes till president av Ryssland år 2012. Mot bakgrund av de protestdemonstrationer som skedde i samband med dumavalet i december 2011 och vid Putins tillträde som president i maj 2012 skrev statsvetaren Vladimir Pastuchov i oktober 2012 i tidningen Novaja Gazeta att Ryssland stod på gränsen till nervsammanbrott. Han påminde om en skrift med titeln ”Projektet Ryssland” som år 2005 hade delats ut till medarbetare i säkerhetstjänsten, utrikesministeriet och statsförvaltningen. Budskapet var att demokrati var det största hotet mot Rysslands säkerhet och att västvärlden var statens naturliga historiska fiende. George Orwell lät hälsa från sin himmel och Carl Schmitt från helvetet, kan man lägga till.

Vladimir Pastuchov hävdade att projektet att isolera Ryssland var regimens program. Putins mål var att i befolkningen skapa rädsla för omvärlden och uppmuntra fientlighet mot den. Med en bister anspelning på ordet fascism kallade Pastuchov dagens ryska statsideologi för Puscism, som han betecknade som ett förstadium till fascism. Ordet var inte menat som invektiv utan som en passande statsvetenskaplig beteckning på det nya Ryssland, som var en korporativ stat. Den avskärmade sig från och skyddade sig mot omvärlden bakom en ridå av exportinkomster från olja och gas.

När Pastuchov beskrev Ryssland 2012 var en indirekt och kanske omedveten fond Zamjatins Enda stat med sin Gröna mur. Men muren är idag bräcklig. De ryska exportinkomsterna har minskat drastiskt sedan Pastuchov skrev sin betraktelse. ”Ridån av exportinkomster” finns inte längre. Det som återstår är en korporativ stat som skyddar sig mot omvärlden bakom en svart ridå av nyspråk och propaganda i hybridkrigets tecken.

Peter Pomerantsev ger i sin artikel många exempel på det nyspråk som under Vladimir Putins regim har växt fram och förfinats i Ryssland. Det är inte alls fråga om att ”Språket är Gud”, för att tala med Nobelpristagaren Joseph Brodsky, inte om språket som ett redskap för att förmedla insikter och sanning. I det ryska språket finns två begrepp ’sanning’. De anges med två olika termer. Till svenska brukar de betecknas med en och samma term: ”sanning”. De två olika ryska begreppen återges med termerna ”pravda” respektive ”istina”.

I Sverige uppfattar vi slentrianmässigt ordet pravda som ett ord för ”sanning”. Men detta är bara till hälften sant. Pravda är en term som används för att beteckna de begrepp som på svenska betecknas med termerna ”lag” och ”rätt”. Det är normativa juridiska termer som hänför sig till maktfördelningen i samhället. När termen ”pravda” används för att beteckna sanning gäller det maktutövning. Lag och rätt är föränderliga. Pravda är föränderligt, knutet till en bestämd situation. Det ryska ordet pravda motsvaras av uttrycket ”politiskt korrekt” på svenska. Bolsjevikernas ledare Lenin tog fasta på detta när han 1912 gav partiets tidning namnet Pravda. Den hade tre uppgifter: att bedriva propaganda, att agitera (det vill säga hetsa till handling, även våldshandlingar) samt att organisera de arbetande massorna. Pravda var ett vapen i hybridkriget innan själva termen hade uppfunnits. Den svenske statsvetaren Daniel Tarschys pekade på detta i en insiktsfull, ur dagens perspektiv klärvoajant bok med titeln Sovjetunionens politiska problem 1950, 1960, 1970. Den kom ut år 1978 och Tarschys hade dagstidningen Pravda som en viktig källa. Han framhöll att varje nummer av Pravda var en dagorder, som förklarade för medborgarna vilka uppgifter som stod framför dem under dagen. Det handlade förvisso inte om ”nyhetsförmedling”.

Begreppet ”istina” rör utsagor som har sanningsvärde, som kan prövas, testas, falsifieras – och bestå testet! Påståenden om naturlagarna hör till begreppet istina. Men istina betecknar tillika kärnan i ett trossystem, en religions immanenta sanning bortom alla mänskliga intentioner och manipulationer. En mönstergill användning av distinktionen mellan pravda och istina ger den ryskortodoxe prästen i sin predikan under begravningsgudstjänsten i slutet av den ryske regissören Andrej Zvjagintsevs film ”Leviathan”. Filmen ger intryck av despoti men den är faktiskt en verklighetsskildring om livet idag i det ryska Norrland.

Prästen talar om människornas skyldigheter mot samhället, att hålla sig till pravda, och mot Gud, att hålla sig till istina. I den svenska textremsan översätts termerna helt korrekt till ”sanning” respektive ”Guds sanning”. Man kan förstå att översättaren har nöjt sig med att skriva ”sanning” för pravda och inte har skrivit ”den politiskt korrekta sanningen”. Den primära ryska publiken förstår utmärkt väl skillnaden: i samhället råder regler och maktförhållanden som man måste underkasta sig, men efter livet i jämmerdalen blir man fri i himmelriket. Distinktionen ger också en vink om varför denna film, som ger en mycket mörk bild av livsvillkoren i dagens Ryssland, har kunnat få finansiellt stöd av det ryska kulturministeriet och nominerats som ryskt bidrag till Oscarutnämningarna. De ryska åskådarna vet att den hemska jordiska vardagen kommer att följas av det himmelska paradiset (fast i filmen får vodkan fungera som frälsaren från vardagen). Den helt realistiska filmen är inte det minsta subversiv i sin ryska kontext.

Emellertid kan också de ryssar som inte är religiösa eller tror på någon gud få hopp av prästens predikan. Istina kan nämligen tolkas som vetenskaplig sanning, den sanning som ska göra människan fri och till herre över sitt eget öde. Peter Pomerantsev betonar i sin essä att bland de ryssar som bor och verkar i Ryssland finns en kategori, naturvetarna, som har istina som sin ledstjärna. Pomerantsev karaktäriserar dem som nutida ryska exempel på Max Webers tes att den protestantiska etiken emanerar från en tro på rationalitet och vetenskap. Han hävdar att det i dagens Ryssland finns protestanter, den grupp som andra iakttagare kallar ”Rysslands nya medelklass”. Pomerantsev menar att dessa människor bör kallas protestanter därför att de utgör motpolen till ”putinismens mutanter till mystiker”, de korrumperade lögnarna.

Det som Pomerantsev säger om den protestantiska etiken motsvarar vad sovjetiska samhällsvetare skrev under den senaste ljusa perioden i Rysslands mörka historia, under glasnosteran i slutet av 1980-talet. De pekade på införandet av den protestantiska etiken som en flyktväg, som en väg till räddning ur det sovjetiska moraset. Michail Gorbatjovs närmaste man, arkitekten bakom glasnostpolitiken Alexander Jakovlev, uttryckte sig när han efteråt såg tillbaka på denna löftesrika period på ett sätt som gör att man kan undra om inte Pomerantsev till och med har inspirerats till sin glimt av hopp tack vare denna positiva erfarenhet från den sena sovjettiden.

I ett tal på University of California at Berkeley den 22 februari 1993 förklarade Alexander Jakovlev meningen med reformpolitiken som ledde till Sovjetunionens försvinnande. Den var uttryck för tron att det var möjligt att skapa ett anständigt samhälle. Jakovlev betonade att denna politik byggde på övertygelsen att perestrojkan inte bara skulle erbjuda en lösning på de ekonomiska och politiska problemen. Den skulle även bli ”ett slags socialistisk protestantism, för om den inte blev det skulle den inte ha någon chans”.

President Putin talar inte om någon reformation eller om protestantisk etik. Han säger pravda till människorna i Ryssland för att de ska förstå hur de ska förhålla sig till aktuella utrikespolitiska frågorna. De ska veta att Ryssland är omgivet av fiender – Game of Thrones är dagens lösen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De ryska undersåtarna vet vilket spel det är fråga om (vad far säger är sant), medan människorna i väst blir förvirrade av de dubbla budskapen där rena lögner blandas med förmodanden och ett och annat faktum. Det handlar om att perverst arv från den gamla sovjetiska paradgrenen i språkanalys, semiotiken. Peter Pomerantsev påminner om denna ryska språk- och kulturvetenskapliga tradition. Den har franska rötter (de Saussure), men den utvecklades av den så kallade Tartu-Moskvaskolan i Sovjetunionen med Jurij Lotman och Boris Uspenskij som ledande namn till ett instrument för analys av hur man kan tolka dolda budskap inte bara i det skrivna och talade språket utan även i gester, klädedräkt, arkitektur och konst – sist men inte minst i filmen. Om man tänker på ryska finns det inte några tillfälligheter. Allt som sägs och allt som sker har en mening, och semiotiken är ett redskap för att utröna den. Det säger sig självt att en sådan sinnesförfattning närmast predisponerar för konspirationsteorier.

Den aktuella ryska tillämpningen av semiotiken är inte främst ett instrument för analys av språket och andra ”teckensystem” som till exempel filmer, monument och parader. Det är fråga om en tillämpning av cynisk postmodernism, där sanningen är relativ och positivt laddade termer används som kamouflage i tvetydighetens tecken. Pomerantsev ger ett talande exempel på den putinska språkförstörelsen där vedertagna termer får beteckna motsatsen till vad de normalt står för i den civiliserade världen: det som kallas polisen är en samling kriminella som tilltvingar sig mutor.

I samband med nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet (flight MH17) över ryskseparatistkontrollerat område i Ukraina i juli 2014 betecknade tidskriften Economist den ryska regimen som en mendocracy, ett ”lögnarvälde” (26/7 2014) Syftet med de successiva motstridiga påståendena i den ryska televisionen om vad som hände med planet var ”to cast enough doubt to make the truth a matter of opinion. In a world of liars, might not the West be lying, too?”

Det ryska hybridkriget med dess produktion av ”sanningar” har verkligen testats och utformats under Rysslands konflikt med Ukraina. Peter Pomerantsevs iakttagelser och slutsatser har på ett utmärkt sätt exemplifierats av utrikeskorrespondenten Anna-Lena Laurén i den nya boken Ukraina – Gränslandet (Atlantis 2015) som hon på initiativ av den dynamiske finländske förlagsredaktören Tapio Rintamäki skrivit tillsammans med en grand old man inom finländsk undersökande journalistik, Peter Lodenius. I kapitlet ”Informationskrigets osynliga fronter” beskriver Laurén framgången för den ryska tevekanalen RT, som är mycket populär i antiamerikanska kretsar. USA-fientliga vänsterdebattörer i Finland och Sverige ”stöder Putin av den enkla anledningen att han vågar ta sig ton mot USA”.

Men inte bara hos dem som låter sig bedras av den ryska propagandan för att de vill bedras är denna propaganda framgångsrik. Peter Pomerantsev påpekar i likhet med vad Economist har gjort i nummer efter nummer det senaste året att vi lever i postmodernismens och värderelativismens tid och att många människor i västvärlden därför helt enkelt inte vet vad de ska tro på. Anna-Lena Laurén påminner om att Vladimir Putin i slutet av år 2013 lät slå ihop den statliga inhemska ryska nyhetsbyrån RIA Novosti med dess utlandsinriktade motsvarighet Voice of Russia och skapade ett gigantiskt nytt multimediabolag, Rossija Segodnja (Ryssland i dag). Ledare för detta skarpslipade vapen i hybridkriget är Dmitrij Kiseljov, mannen som skrutit med att bara Ryssland har kapacitet att förvandla USA till radioaktiv aska.

President Putin förklarade i samband med ettårsfirandet av införlivandet av Krim med Ryssland att han hade varit beredd at ta till kärnvapen om det hade behövts. Han förkunnade detta för en rysk publik som av den ryska televisionen har invaggats i tron att USA för hybridkrig mot Ryssland. Det är inte lugnande.

Kristian Gerner är professor i historia vid Lunds universitet