Under våren har nyhetsflödet här i Washington dominerats av republikanska kandidater som en efter en hoppar in i valstriden. Mycket är annorlunda idag, men det politiska landskap som Bush-åren stakade ut finns i mångt och mycket kvar. Hök eller duva är till exempel fortfarande en av de viktigaste politiska skiljelinjerna.

Och trots att Bush fortfarande är ihågkommen som en av USA:s sämsta presidenter i modern tid verkar den globala utvecklingen ge honom rätt. Militant islamism är ett mer konkret hot än någonsin och Ryssland fortsätter att bli alltmer aggressivt. Världen ser alltmer ut just som Bush beskrev den, och kanske är han på väg att få välförtjänt upprättelse.

Mycket har sagts och skrivits om Bushs tid vid makten, men mycket har också förvanskats. Boken Days of Fire av New York Times-journalisten Peter Baker är den kanske allra mest grundliga genomgång av Bushs år vid makten som hittills skrivits, och ger viktiga påminnelser om vad som faktiskt skedde under mandatperioden.

Boken bygger på ett stort antal djupintervjuer med nyckelpersoner inom administrationen, och även om bilden av Bush inte alls är genomgående smickrande är det tydligt att USA:s president under åren 2000–2008 var allt annat än den svagbegåvade och kyligt brutala person som många har i minnet.

Bush stod ofta emot rådgivare och ministrar, och framför allt den egna vicepresidenten, som ville gå betydligt längre med militära insatser, övervakning och brutala förhörsmetoder. Som läsare blir man snarare upprörd över att Bush inte godkände fler militära insatser, i till exempel folkmordets Sudan och mot den kärnreaktor i Syrien som Israel till slut bombade 2007.

Framför allt påminner boken om hur attackerna den 11 september 2001 kastade världen in i en helt ny verklighet. USA ställdes inför ett hot av en sort som man varken hade erfarenhet eller kapacitet att hantera. Symboliken är tydlig när Peter Baker beskriver hur den bunker dit vice president Dick Cheney gömdes knappast hade uppdaterats sedan kalla kriget.

Vidden av de tortyr- och övervakningsmetoder som godkändes under Bushadministrationen har ofta överdrivits i efterhand, och Bush själv höll ofta emot. Men liksom kriget mot Irak blir tortyren och övervakningen om inte ursäktlig så i alla fall förklarlig när man försöker se situationen från administrationens synvinkel. I ett läge när man inte ens förstod vidden av hotbilden tvingades man agera som om faran var gränslös.

Det är fortfarande för tidigt att skriva historien om Bushs betydelse för USA och världen på lång sikt, men med tiden kommer den att fortsätta nyanseras. Framför allt i kontrast mot Obamas mandatperiod, då både Mellanöstern och Europa gått mot större osäkerhet än på länge, kommer nog Bushs tid vid makten att framstå som relativt stabil. Historieskrivningen kring många av USA:s presidenter har blivit betydligt mer positiv decennierna efter att de avgått, och detsamma kommer säkert att ske med Bush en dag.