Att försöka stjäla delar av ett grannland genom militärt våld och falska folkomröstningar är ett första rangens övergrepp mot internationell rätt, mot hela det ukrainska folket och mot människorna i Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson i synnerhet. Men i Putins föreställningsvärld är det sannolikt endast ett första steg. Så sent som i juli ifjol publicerade han ett längre aktstycke där han kokat ihop en historieskrivning på temat att Ryssland och Ukraina har urgamla gemensamma rötter, utgör ett organiskt helt och att det bara är besatta Rysslandshatare som förnekar saken.

*

Vid i stort sett samma ögonblick som Putin påbörjade sina utläggningar avslutade historikern och författaren Peter Englund sin inledningsföreläsning vid De Svenska Historiedagarna i Uppsala. Han talade under rubriken ”Att skriva om verkliga människor i fakta och fiktion – fallet Drottning Kristina” och betonade just vikten av att hålla isär de båda framställningssätten.

Det hela utgick ifrån ett projekt under pandemin där Englund och några kolleger från runt om i Europa försökte väcka amerikanska producenters intresse för en tv-serie om drottningen. De tilltänkta manusförfattarna hade enats om att noga respektera alla kända sakuppgifter. Lakunerna i drottningens historia – perioderna och relationerna om vilka inget är känt – skulle däremot kunna studeras med hjälp av fantasin. Fakta för sig, fiktion för sig, som det ska vara, men jag fick ändå intrycket att Englund innerst inne blev ganska lättad när amerikanerna till sist sade nej. (Möjligen på grund av att Kristina inte visade sig vara särskilt lämpad som feministisk ljusgestalt.) Så fort man blandar fakta och fiktion tar fiktionen över, konstaterade han, och erkände att han känner allmän skepsis mot historiska romaner. Inte för de dåligas skull, utan på grund av dem som är bra: De stoppar in påhittade bilder i huvudet på läsaren och tränger undan det som man verkligen vet.

*

Kontrasten kunde knappast ha varit större den där sista septemberdagen. Å ena sidan en despot som har valt och vrakat i historien, ställt samman bitarna till en fiktiv helhet som passar hans avsikter och successivt blivit alltmer berusad och besatt av resultatet. Å andra sidan en akademi­ledamot som värnar historien med hela dess mångfald av fragment och frågetecken mot viljan att lägga den tillrätta och använda den för bestämda syften.

*

De svenska historiedagarna ordnas av en ideell förening med samma namn (DSH) och snart 30 år på nacken. En gång om året bjuder man in till konferens i dagarna tre där forskare, museifolk, historielärare och allmänt historieintresserade personer kan träffas och förkovra sig. Programmet är rikt och varierat. I år bestod det av inte mindre än 24 timslånga seminarier, där allt från livet vid uppländska bruk på 1700-talet till svältkatastrofer och första världskriget behandlades, och därtill kom fyra heldagsexkursioner på den avslutande söndagen. Konferensorten växlar från år till år. Med ojämna mellanrum har man ägnat särskild uppmärksamhet åt Sveriges kontakter med miljöer bortom dagens nationsgränser och förlagt arrangemanget till städer som Vasa, Greifswald och Riga.

”De Svenska Historiedagarna är en värdefull påminnelse om att många betydelsefulla inslag i svenskt kulturliv varken är resultatet av offentliga bidrag eller kommersiella satsningar utan av huvudsakligen ideella insatser.”

Mitt deltagande genom åren har varit alltför sporadiskt, men i gengäld har jag varit med i flera olika egenskaper. Vid ett par tillfällen på 1990-talet deltog jag som förlagschef och besökte historiedagar i Lund och Åbo tillsammans med författare. I Jönköping 2010 fick jag själv stå till svars för innehållet i en bok som jag knåpat ihop, och på senare år har jag deltagit vid flera tillfällen i samband med att vi spelat in föredrag för visning på Axess TV. Gång efter annan har det varit roligt och givande.

DSH är en värdefull påminnelse om att många betydelsefulla inslag i svenskt kulturliv varken är resultatet av offentliga bidrag eller kommersiella satsningar utan av huvudsakligen ideella insatser. Stat och marknad åstadkommer mycket, men vill man ha hela bilden av vad som får Kultursverige att ticka och gå får man inte glömma civilsamhället och allt frivilligt engagemang.

*

En stor del av behållningen med DSH är att program och talare fokuserar på händelser, förlopp, epoker, fenomen och individer och tar det lugnt med abstraktioner och teoretisering. Många föreläsare är aktiva forskare vid svenska universitet och har förstås gott grepp om modern teoribildning, men i detta sammanhang hamnar själva historien i främsta rummet och det noteras med tacksamhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tänk om de som producerar styrdokument för svensk skola kunde visa upp samma inställning. Samtidigt som det uppenbarligen finns stark aptit på historia ute i samhället – det behöver man bara gå till en bokhandel för att se – envisas byråkratin med att erbjuda stenar istället för bröd. Ett par veckor före konferensen i Uppsala lade Skolverket fram sitt förslag till ny kursplan i historia för gymnasiet. Historieläraren Hans Almgren har läst och är inte belåten (SvD 29/9). Antalet timmar är redan hårt nedskuret men i planen trycks det in allt fler och alltmer nebulösa krav. Låt skolans elever lära sig grunderna, skriver Almgren. Det är viktigare att eleverna känner till skillnaden mellan Martin Luther och Martin Luther King och vet att Gustav Vasa levde före Gustav II Adolf än att de använder begrepp som ”aktör” och ”struktur” för att förklara ”historiska förändringsprocesser”. Ämneskunskap först, teoretiserande sedan. Så borde det vara på alla fronter.

*

Varje upplaga av historiedagarna brukar innehålla någon särskild godbit att ta med sig hem och glädjas åt. I Visby 2018 lyssnade jag storögt när Tryggve Siltberg beskrev den gotländska bonde­republiken fram till 1600-talets början: en tid med avlägsen överhet och självstyre, handel och bildning och med jordbruket ”inriktat på böndernas bekvämlighet”. Ett fredligt Island mitt i Östersjön!

I år fastnade jag för en detalj i Kurt Villads Jensens presentation av högmedeltiden. Denna var mer dynamisk än många föreställer sig och inom den gryende vetenskapen skedde betydelsefulla framsteg. Intresset var stort inte minst för att mäta: tid, avstånd, position. Ja, i Cambridge laborerade man med en peccometer (av latinets peccare, att synda), som skulle mäta den moraliska halten hos sin bärare. Försöken bar dock inte frukt och för det får man väl vara evigt tacksam. Tänk er en entusiastisk HR-chef med värdegrunden i ena handen och ett knippe peccometrar i den andra.