Svenska regeringens och myndigheters åtgärder mot våldsbejakande extremism och terrorism har varit en enda kedjereaktion av senfärdighet. Trots att 300 individer rest till Syrien och Irak sedan 2012/13 för att ansluta sig till en av världens grymmaste terrororganisationer dröjde det till terrordådet på Drottninggatan i april 2017 innan regeringen tillsatte en utredare som slutligen föreslog nya straffbestämmelser om deltagande samt samröre i en terrororganisation. Dessa lagändringar träder inte i kraft förrän 2019.

Med undantag för två fall har inga dömts för terrorbrott av de 300 jihadister som rest till Syrien/Irak och eftersom lagstiftning inte kan tillämpas retroaktivt kan inte någon av de återvändande IS-resenärerna åtalas. När lagstiftning väl kommer på plats är högsta straff för deltagande eller samröre två års fängelse.

För samma brott kan man få upp till sex års fängelse i både Norge och Danmark. I Norge har nio återvändare dömts och åtal mot ett fyrtiotal väntar. I Danmark har ett dussintal dömts och i några fall har vissa individer med dubbla medborgarskap fråntagits sitt danska medborgarskap, andra kommer att utvisas. I Danmark blir man heller inte villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet om man döms för terrorbrott.

Detta faktum undslapp inte de fyra svenska terrorister som dömdes till 12 års fängelse i Danmark för förberedelse till terrorbrott mot Jyllands-Posten. Istället begärde de att avtjäna straffet i Sverige och frigavs i slutet av december 2018. Inga speciella åtgärder vidtas heller av frivården. Säkerhetspolisen som ska vara sista instansen blir det första och enda skyddet.

Med undantag för det nyinrättade Center mot våldsbejakande extremism har det varit fyra förlorade år av förebyggande insatser. Det operativa arbetet har gått på tomgång och konkret arbete eller metodutveckling har lyst med sin frånvaro. Istället har man ägnat sig åt ändlösa kunskapsseminarier. I utvärderingen av den nationella Samordnaren mot våldsbejakande terrorism återkom ofta frågan: ”När är det dags att agera?” Att högsta ansvariga kulturminister Alice Bah Kuhnke hade noll koll på extremism blev uppenbart i SVT:sAgenda (2017) då hon hävdade att Umeå var ett föredömligt exempel på en kommun som arbetade effektivt mot våldsbejakande extremism. Umeås säkerhetssamordnare ställde sig frågande till påståendet eftersom de aldrig jobbat med frågan eller ens hade någon handlingsplan.

Idag finns fortfarande ingen officiellt publicerad översikt hur bra det förebyggande arbetet fungerar i de mest utsatta stora städerna. Hur många ärenden jobbar man med? Minskar eller ökar den våldsbejakande extremismen? Vilka framgångar och utmaningar står man inför?

En svårighet för arbetet mot våldsbejakande extremism är koordineringen på nationell och kommunal nivå. Även om myndigheter besitter god kompetens och expertis om hur de ska arbeta är det svårt att nå fram till de yttersta kapillärerna på lokal nivå. När Anna Tansjös utredning (SOU 2018:65) om ”Informationsutbyte vid samverkan mot terrorism” presenterades konstaterade hon att det var ”svårt att få fram en klar bild av vad för slags förebyggande arbete som utförs på lokal nivå för att just förebygga terrorism eller våldsbejakande extremism. I dagsläget synes dock råda en osäkerhet kring hur detta arbete ska bedrivas lokalt.”

Det kan vara lätt att få intrycket att denna senfärdighet beror enbart på struktur- och koordineringsproblem. Men sanningen om fördröjningseffekten har sina bottnar i hur det svenska debattklimatet utvecklats sedan terroristattackerna den 11 september 2001.

Ett antal samhällsdebattörer har starkt medverkat i att försvåra arbetet med terrorbekämpning. Ofta har de falskt påstått att Säkerhetspolisen grundlöst bedrivit ”en häxjakt mot muslimer (som kollektiv)”. Föga överraskande är Jan Guillou en av de mest framstående debattörerna.

Under hela 2000-talet har Guillou beskrivit terrorbekämpning som övergrepp mot muslimer som kollektiv och en raslagstiftning eller ”särlagstiftning riktad mot alla som heter Mohammed”. Som bevis tog han upp 2005 års hovrättsdom mot två personer som dömdes till förberedelse till terrorbrott och finansiering av terrorism efter att ha samlat in pengar till terrornätverket Ansar al-Islam i norra Irak. Få terroråtal är mer gediget underbyggda. Åklagaren lyckades binda insamling och sju överföringar av 1,3 miljoner kronor till två självmordsbombare i Arbil som dödade över 100 och skadade 200 i en terrorattack.

På liknande sätt påstod Guillou 2011 att åtal mot två somalier som planerade en attack mot Lars Vilks på Röda Sten i Göteborg borde anses som raslagstiftning. Trots att Säkerhetspolisen var övertygad om att de planerat ett dåd in i minsta detalj och att de greps beväpnade med knivar lyckades inte åklagaren få dem dömda för förberedelse till mord eller terrorbrott. Men vi vet nu att en av dem åkte ner till Syrien med sin familj år 2013 och anslöt sig till Islamiska staten medan den andra mannen nyligen dömdes till tre års fängelse för medhjälp till grovt skattebrott och grovt penningtvättsbrott (för misstänkt terrorfinansiering).

I Guillous anda skapades Charta 2008 som fokuserade på ”kriget mot terrorism” och kritik av ”terrorlagar” och som blev ett samlingsnav för tongivande aktivister, politiker och islamister. Guillou höll brandtal medan i styrelsen frotterade sig Mattias Gardell, Mehmet Kaplan, Amanj Aziz (ordförande i den numera starkt kritiserade och numera nedlagda föreningen Troende unga förebilder, TUFF) och Mohammed Kharraki (ordförande i Sveriges unga muslimer, SUM) under ledning av Gösta Hultén när de inte var upptagna med Ship to Gaza. Även Kaplans lärjunge Gustav Fridolin syntes på Charta 2008:s möten. Gripanden av misstänkta terrorister betraktades som bevis för att det skedde rättsliga övergrepp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Parallellt skapades andra aktivistfronter som offensivt angrep svensk terrorbekämpning för att vara islamofobisk eller rasistisk. Denna sfär understöddes av ett välkoordinerat kotteri av postkoloniala identitetspolitiska aktivister som slog rejäl knut på civilsamhällets konstruktiva roll i arbetet mot våldsbejakande extremism. På så sätt bibehölls relativiseringen av islamistisk terrorism. Istället för att fördöma IS talade de hellre om svenskar som åkte till finska vinterkriget eller IDF (den israeliska försvarsmakten). Samtidigt roffade de skickligt åt sig skattemedel till civilsamhällsaktörer utan möjlighet till offentlig insyn eller ordentlig granskning och under beskydd av politiker och paraplyorgan inom civilsamhället.

Ytterligare en understödjande front byggdes upp inom akademin under ledning av Mattias Gardell och hans Cemfor som legitimerar en förvriden världsbild där terrorbekämpning och fokus på salafistisk-jihadism likställs med islamofobi och häxjakt på muslimer. Tillsammans med MMRK-företrädare har Cemfor i armkrok och under täckmantel av ”vetenskaplighet” underminerat det förebyggande arbetet vid varje hörn.

För att förstå senfärdigheten, oförmågan och naiviteten i förhållande till terrorismbekämpning krävs att man förstår de strukturella, organisatoriska och politiska utmaningarna. De flesta ser inte idag helhetsbilden hur vi hamnat där vi är och konsekvenserna för vår säkerhet. För dem som bidragit till att lägga krokben för Sveriges terrorbekämpningsberedskap kommer dock historiens dom att bli hård.