För mig, som har vad som numera kallas minoritets­erfarenhet, är det svårt att se något kontroversiellt överhuvudtaget i idén om en litterär kanon. Utan en sådan, visserligen religiös men likväl textbaserad, hade inte den judiska kulturen överlevt under mer än 2 000 år av exil. Tricket har varit att vid varje helg och högtid läsa samma böner och sånger som förra året eller förra veckan. Samma textstudier genom sekler och generationer, med vissa variationer naturligtvis, men likväl: en tydlig kanon.

I Sverige väcker emellertid tanken på en litterär kanon vämjelse i vissa läger. En litteraturkanon vore, för att ta ett axplock ur debatten, ett repressivt redskap som prånglas på folk som en tvångströja (Gunnar Nirstedt i DN), ett slugt villospår (Ida Ölmedal i Sydsvenskan) eller rätt och slätt bara meningslöst (Karin Pettersson i AB).

Jag ser kanon som ett möjligt sätt att vårda vårt gemensamma kulturarv. Men det finns många fallgropar längs vägen. Urvalet är förstås en sådan. Vi är i vårt jämlikhetssträvande, postmoderna samhälle såpass ovana vid att upphöja vissa klassiska verk, att det kommer att vara långt ifrån självklart vad som ska ingå i en litteraturkanon.

Även Jante kan spela in här. Blotta tanken på att vissa verk eller författare skulle vara förmer än andra kan uppfattas som stötande. Varför utkora Gösta Berling men inte Pippi Långstrump? Varför Carl Jonas Love Almqvist men inte Elin Wägner? Och så vidare. För att inte tala om hela representationstanken. Det locket vill jag inte ens glutta på här. Så låt oss lägga det delikata och ändå rätt uppiggande problemet med urvalet åt sidan, och se vilka andra utmaningar som är förknippade med att ta fram en kanon.

”För att en litteratur­kanon ska ha någon som helst betydelse bör den kopplas till skolan och de ungas utbildning, alltså integreras i undervisningen.”

Det finns ju till exempel ett gigantiskt dilemma: För att en litteraturkanon ska ha någon som helst betydelse bör den kopplas till skolan och de ungas utbildning, alltså integreras i undervisningen. Men de flesta unga idag läser ogärna böcker, för det är jobbigt. Kanske finns det fortfarande en grupp tonåriga bokmalar, men den är säkerligen väsentligen mer fåtalig än för tjugo år sedan. Lejonparten av dem som fötts på 2000-talet är så ovana vid att läsa att de svårligen tar sig igenom den typen av text som en svensk litteraturkanon åtminstone delvis skulle bestå av. Alltså verk som innehåller antikverade eller ­sällsynta ord, långa meningar med inskjutna bisatser och omfattande miljöbeskrivningar.

Jag talar med en svensklärare jag känner. Hon är forskarutbildad, har undervisat i trettio år och verkar nu i en högstadieskola i ett välbärgat område. För tio år sedan, berättar hon, kunde hon utan problem sätta Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad i händerna på eleverna i årskurs nio. ”I dag funkar det inte längre”, säger hon. ”Texten är för tung. Det händer nämligen ingenting under de första hundra sidorna.” Strindberg är inte att tänka på, frånsett novellen Ett halvt ark papper. Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien kunde förr om åren läsas med niorna – inte längre.

Föga överraskande. Tiktokgenerationen är så överstimulerad att den förväntar sig kickar var femtonde sekund. Till exempel snabbspolar man regelmässigt långfilmer, en som egentligen är 2,40 timmar klaras av på blott 40 minuter, detta senare har jag en ung källa på, det kommer direkt ur hästens mun.

Tillbaka till min luttrade lärare. På höstlovet började hon rätta uppsatser skrivna av sina sjundeklassare. Hon hann med hälften. Dessa nådde nätt och jämnt upp till betyget E. ”Eleverna skriver erbarmligt dåligt”, konstaterar hon utan krusiduller. Det beror på att de läser för lite. ”Förr innebar alla skolämnen läsning i böcker, också NO och SO. Idag föredrar mina kolleger att visa powerpoints. Och rektorerna spar mer än gärna in på dyra läroböcker. Kunskapsöverföringen kan ju fungera ändå. Men läsförmågan – att orka läsa olika slags böcker och förstå vad man läser – får stryka på foten.”

Bristen på lästräning tror hon också är orsaken till att så kallade språkstörningar blir allt vanligare. ”I min klass kom sex elever till högstadiet med den diagnosen. Förr var det någon enstaka här eller där. Nu blir det allt vanligare.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad är språkstörning? Jag googlar. Det innebär att ha svårt att uttrycka sig eller svårt att lära in talspråk och skriftspråk och kan yttra sig på en mängd individuella sätt. Jag ber läraren om konkreta exempel. ”Meningarna hänger inte samman. Eleverna är vana att allt rättas av autocorrect, använder inte stor bokstav eller punkt. De lever helt enkelt inte upp till vad som förväntas av dem i sjuan… men jag är övertygad om att flera av dem inte skulle behövt någon diagnos om de bara hade lästränat från tidig ålder”, förklarar hon.

Hennes högstadieelever är privilegierade, deras föräldrar har högst årslöner i Sverige. Ändå ser det ut såhär. Så när litteratur­kanon väl har tagits fram – hur ska den implementeras? Om vi inte vill sammanfatta varje verk i en filmsnutt på trettio sekunder kommer vi att behöva lägga om undervisningen i skolan. Läraren jag pratar med nämner tre enkla ting: Alla elever behöver ordentliga läroböcker i varje ämne – det är viktigare än digitala redskap. Återvänd till den gamla ordningen och låt litteratur bli ett eget ämne. Kanon kan i praktiken innebära ett antal titlar kopplade till årskurs, som läraren kan välja bland.

Låter som en bra början.