Ibland används de av gifta par som vill bryta vardagens rutiner, men framförallt fungerar kärleksmotellen som en plats dit man under diskreta former beger sig med sin älskarinna eller älskare – i länder där otroheten är något av en inofficiell nationalsport. I den colombianska staden Barranquilla lade jag nyligen märke till att många motell arkitektoniskt knöt an till avlägsna civilisationer – till exempel romerska tempel eller österländska palats – för att förstärka känslan av att en annan, parallell verklighet och moral råder innanför de höga murarna och tonade fönstren. Motellen står där som en sorts monument över den dagliga lögnen i tillvaron. De påminner oss om avståndet mellan det påstådda och det faktiska livet. Just därför finns det också något mycket ärligt över dem.

Alltsedan Diotima i Platons Gästabudet för drygt 2 000 år sedan liknade kärleken vid en stege som leder mot en högre sanning, har vår kultur emellertid betonat bandet mellan intimitet och ärlighet. Det är en koppling som den amerikanske filosofen och romanförfattaren Clancy Martin kritiskt granskar i boken Love and Lies, en intagande hybrid mellan såväl litterär som filosofisk essä och självbiografi. Martin har yrkesmässig erfarenhet av ämnet efter att ha ägnat sju år åt ett ständigt schackrande med nyanserna i juvelerarbranschen. När han återvände till universitetet och filosofin var därför forskningsområdet givet: bedrägeriet och självbedrägeriets natur – och de intrikata banden mellan dessa ansenliga psykologiska krafter. I kölvattnet av personliga otrohetsaffärer och skilsmässor är dock hans intresse för ämnet även sammankopplat med en vilja att komma underfund med lögnens roll i det egna livet; en filosofisk hållning som går tillbaka till Sokrates uppmaning ”Känn dig själv” och som länge var fundamental inom filosofin.

Martin erkänner att det finns lögner som kan vara förödande för kärleken, som undergräver förtroendet och tilliten i ett förhållande. Han vänder sig dock mot den ”populära, tanklösa idén om att genuin kärlek skulle vara beroende av absolut sanningsenlighet” och menar att mänsklig kommunikation ofta är mer komplex än den ger sken av. Ett visst mått av lögn och bedrägeri är tvärtom ett lika viktigt inslag i kärleken som i den litterära fiktionen. För att ge relief åt sina resonemang tecknar han en bild av hur lögnen hanterats i filosofins historia; från exempel på hur den försvarats – genom de ädla lögnerna i Platons Staten, John Stuart Mills modernare form av paternalism och den religiöse tänkaren Dietrich Bonhoeffers tankar om en ”levande sanning” som ibland förmedlas bättre av en lögn än den bokstavliga sanningen – till Kants kategoriska avfärdande av lögnen och poeten och feministen Adrienne Richs övertygelse om att lögnen skadar hela vår världsbild och underminerar det vi verkligen söker när vi älskar.

Särskilt intressant blir det när Martin korsbefruktar filosofins historia med skönlitteraturens; han visar sig vara en känslig läsare av kärleksaspekterna hos bland andra Proust, Turgenjev och Stendhal. För att inte tala om Raymond Carvers novell ”What we talk about when we talk about love”, en modern motsvarighet till det vindränkta samtalet om kärlek i Platons Gästabudet. Med rätta påminner Martin om att världslitteraturens stora kärleksgestalter ofta varit bedrägliga och självbedrägliga. Att han själv också är romanförfattare blir tydligt när han skildrar sina egna irrfärder i kärleken, från de tidiga sexuella upplevelserna till den mogna kärlekens fallgropar och glädjeämnen. Den skarpa blicken för konkreta detaljer berikas med glimtar av intelligent humor. Erotiska snedsteg, självmordsförsök och kokainmissbruk – allting skildras med den effektiva uppriktighet, rensad på moralism och sentimentalitet, som gör Love and Lies till uppfriskande och utmanande läsning.

Enligt Clancy Martin är redan våra tidiga erfarenheter av kärleksfullhet intimt förknippade med förmågan att utveckla ett kreativt förhållande till bokstavliga sanningar; barnets små lögner till föräldern och förälderns oskyldiga lögner till barnet är naturliga inslag i uppväxten. När vi senare i livet gör våra första tafatta försök i den romantiska kärleken spelar självbedrägeriet en avgörande roll. Från den första förförelseakten – som vid närmare betraktelse är full av ”trick, lister, förklädnader och manipulationer” – är de älskande ständigt inbegripna i bedrägliga och självbedrägliga manövrar med vilka de skapar och vidmakthåller berättelsen om den gemensamma kärleken. Just detta att kärleken är något vi skapar, att den är en produkt av vår föreställningsförmåga, är en central tanke hos Martin – därför förutsätter kärleken konstfärdighet. Tillit och intimitet kräver förståelse både för när man måste ljuga och för när man måste göra allvarliga bekännelser. ”Låt oss vara ärliga om våra lögner”, blir slutsatsen.

Det finns flera beröringspunkter mellan Clancy Martins resonemang och en ny bok om kärlek av en annan amerikansk filosof – Berit Brogaards On Romantic Love. Också Brogaard rör sig i territoriet där filosofin möter vardagliga erfarenheter samtidigt som hon använder sig av litteraturhistorien och – i något högre grad än Martin – av den samtida populärkulturen. Dessutom knyter hon flitigt an till såväl psykologisk som neurovetenskaplig forskning. Under den intensiva förälskelsen stormar det i kroppens kemiska substansuppsättning på ett sätt som enligt somlig forskning påminner om kokainets effekter. Det upprymda, skrämmande och oförutsägbara tillståndet har delvis att göra med en hyperaktivitet i amygdala, ett litet mandelformat område i hjärnans temporallob.

Jämte kärlekens irrationella sida – som kan få människor att lämna sina barn, övertrassera sina bankkonton och bryta med vänner och släktingar – finns det enligt Brogaard också en rationell sida. Hon företräder dessutom ståndpunkten att det finns både medvetna och omedvetna känslor – och att vi till viss del kan kontrollera bägge dessa. Därför är kärleken enligt Brogaard i någon mån ett val, vilket knyter an till Clancy Martins betonande av vår föreställningsförmågas roll i dess skapelse – detta i kontrast till de filosofer och psykologer som menar att kärleken är ett mer ofrivilligt fenomen, svårare att kontrollera – en syn som förstås har varit vanlig i litteraturhistoriens många ödesbestämda tragedier.

Eftersom kärleken enligt Brogaard ibland inte är en medveten känsla, landar hon i den överraskande tanken att vi ibland inte vet vem vi älskar, något som utmanar det som ofta betraktats som en hörnsten i den moderna kärlekens idé, nämligen att den knyter an till en unik och icke utbytbar individ.

De båda författarna förenas också i ståndpunkten att kärleken har olika grader. Kärleken är sig aldrig riktigt lik. Den varierar inte bara från människa till människa, utan kan också hela tiden skifta inom samma människa; Clancy Martin påminner om den där sortens osäkra, svajande tillstånd som vi kanske oftast inte vill kännas vid men som ändå är så mänskliga – där en älskande människa från ett ögonblick till ett annat kan uppleva många olika sorters grader av övertygelser, tvivel, självmedvetenhet och självtvivel – sådant som enligt Martin gör det tvivelaktigt att tala om ”sanning”, ”transparens” och ”ärlighet” när det gäller kärleken. Han citerar uppskattande en låt av The Cure som han menar fångar dessa inre skiftningar: ”Monday is Blue”, sjunger Robert Smith – som låter oss veta att tisdag och onsdag är ännu värre. Men veckan fortsätter: ”Thursday, I don’t care about you / It’s Friday, I’m in love.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det råder delade meningar om när idén om den romantiska kärleken uppstod i den västerländska kulturen. Vissa brukar härleda den till den höviska kärleken i 1100-talets Provence, andra till den borgerliga familjens uppkomst på 1700-talet. Oavsett vilket har kärleken ofta uppvisat subversiva drag, såväl i samhället som i litteraturen. På somliga håll i världen lever den romantiska kärleken fortfarande i allra högsta grad i konflikt med den religiösa maktens påbud. I de sekulära delarna av det svenska samhället kan den visserligen tyckas ha förlorat sin oppositionella roll – men nog finns det fortfarande något obekvämt, något ohanterligt över kärleken även hos oss, som gör det så svårt att förhålla sig programmatiskt till den. När krönikörer, debattörer eller politiker diskuterar närliggande frågor som sexualitet och jämställdhet undviker de därför oftast det besvärliga hjärtat som bultar i bakgrunden.

Kanske kan den sortens antiutopiska inställning till den romantiska kärleken som både Martin och Brogaard företräder rent av stärka dess möjligheter att överleva? Det verkar åtminstone vara båda författarnas förhoppningar. Deras förhållningssätt till ämnet kan tyckas illusionslösa, men det gör kärleken varken mindre outgrundlig, vacker eller storslagen. Det som får kärleken att snurra är en högst intrikat blandning av uppriktighet och bedrägeri. Problemet är att det inte finns någon som kan tala om för oss vilka de rätta proportionerna är mellan närvaro och frånvaro, kommunikation och tystnad – och mellan sanning och lögn i ett förhållande. Brygdens exakta sammansättning måste varje älskande par själva laborera sig fram till. Samtidigt som vi vet att den när som helst kan explodera i händerna på oss.