Kyrkofader Augustinus (354–430) berättar i Bekännelser hur han som skolpojke fascinerades av historien om det trojanska kriget, berättad av Homeros och Vergilius. Vid den här tiden var Homeros skrifter redan tusen år gamla. Det var med viss svårighet som eleven Augustinus tog sig an dem, inte på grund av deras ålder, utan för att de lästes på grekiska. Latinet var mer lättillgängligt för honom, varför han föredrog romarnas nationalepos Aeneiden. Didos sorgliga öde rörde honom till tårar, skriver han.

I berättelsen om Dido och Aeneas fanns också en lokal anknytning. Drottning Dido regerade i Kartago, staden där Augustinus studerade och undervisade. Ungefär samtidigt som Augustinus skrev sina memoarer fastställdes i denna stad de skrifter som skulle ingå i Bibeln. En kristen kanon, κανών, upprättades. Och Augustinus själv kom att bidra till en västerländsk kanon med Bekännelser, som ibland kallas världens första självbiografi.

”Men det som redan existerar behöver inte tänkas ut på nytt”

Som elev och lärare under senantiken läste Augustinus ur ett curriculum som omfattade antikens litterära mästare, de vilkas verk hade inlemmats i kulturarvet och haft betydelse för generationer. Det fanns en antik inofficiell kulturkanon, i vilken även ingick verk av bildkonstnärer, filosofer, vetenskapsmän, talare och arkitekter. I de antika källorna uppräknas emellanåt namn och verk som man ansåg representera de främsta kulturgärningarna. Antikens sju underverk är exempel på en kanonisk lista som formulerades under antiken och som finns i ett antal varianter. Tack vare Augustinus kolleger i klostren fördes antikens bildningstradition vidare. Det är varje generations ansvar att förvalta det arvet tillsammans med allt det värdefulla som tillkommit sedan dess.

Under min tid som gymnasielärare i svenska och kulturhistoria var min strävan att verka i denna tradition. För ändamålet hade jag alltid tillgång till en rad läroböcker med ett vägledande urval. Däremot saknade jag en läroplan som på allvar uppmuntrade till kulturhistorisk förmedling. Ett sådant styrdokument önskar jag hellre än en statligt inrättad kanon.

Läroplanen från 1970 för gymnasieskolan, Lgy 70, borde aldrig ha övergivits. I kursplanerna för svenska respektive konst- och musikhistoria sammanfattas egentligen allt som behöver sägas. I dem nämns att undervisningen skall koncentreras till verk ”som haft särskild betydelse från idéhistorisk synpunkt eller som bidragit till att utforma vår litterära kultur”. Det preciseras att svensk litteratur skall läsas: kortare texter fram till år 1750 och därefter koncentrerat till de mest betydelsefulla författarna. Samtidigt ges det utrymme för fri läsning av senare litteratur. Konst- och musikhistorien skall studeras ”dels översiktligt, dels genom mer ingående behandling av de viktigaste och mest framstående insatserna”.

Det finns något fyrkantigt i att på uppdrag upprätta en normerande lista över konst. Kulturen är en levande organism som inte låter sig vägas eller mätas. Därför bör den heller inte utsättas för sträng inordning. Urvalsprocessen är svår. Hela konstnärskap eller ett enda verk? Betoning på forna eller senare tider? Resultatet kommer att synas i sömmarna. Varför är det verket med men inte det? Varför är så få kvinnliga konstnärer representerade? etc. Det begränsade urvalet kan uppfattas som styrande. När det gäller litteraturen görs för övrigt redan ett dylikt projekt i stor skala av Svenska Akademien som ger ut svenska litterära klassiker. Varför uppfinna hjulet på nytt?

Nå, men Danmark klarade ju uppdraget? Personligen känner jag mig tveksam till om vårt grannlands lista över 108 verk täcker en nations hela kultur på ett rättvisande sätt. Som en hälsning till Danmarks dåvarande kulturminister reagerade filmregissören Lars von Trier på det politiska initiativet genom att hissa röd flagg, sedan han klippt bort korset från Dannebrogen. Kvar blev en stympad fana.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Från Danmarks exempel minns jag att Horace Engdahl ändrade ståndpunkt i frågan, från att ha varit emot införandet av en kulturkanon till att bli för. Orsaken var de diskussioner som projektet födde. Dem ser vi även i Sverige nu. Mitt intryck är att få ifrågasätter värdet av kunskapen om ett kulturarv. De flesta verkar ganska överens om att gemensamma kulturella referensramar fungerar som en sammanhållande faktor. De värsta uttrycken för kulturrelativism lyser med sin frånvaro.

Men det som redan existerar behöver inte tänkas ut på nytt eller begränsas till en topplista. Istället bör skolans uppdrag att förmedla vår kulturs främsta insatser stärkas. Låt läroplanen tydliggöra vikten av det svenska och västerländska kulturarvet. Förhoppningsvis kan det också därur födas en kärlek till den kultur som förskönar livet, som utmanar och utvecklar tänkandet, som lär oss vilka vi är och var vi kommer ifrån.