För två år sedan blev Italien det förs­ta av EU:s kärnländer att regeras av EU-skeptiska högerpopulister. Det var på många sätt en chock. Men chocken var betydligt mindre än vad den troligen hade varit om, säg, Marine Le Pen hade vunnit det franska presidentvalet året in­nan, eller om Alternative für Deutschland bildat regering i Tyskland. Det beror förstås på att Italien ekonomiskt spelar en mindre viktig roll än dessa länder. Men en annan orsak är att den högerpopulism som idag har blivit legio i nästan samtliga europeiska länder har en mycket längre förhistoria i just Italien. Denna turbulenta och fascinerande förhistoria är föremål för den brittiske journalisten David Broders lysande bok First They Took Rome.

Beskrivningar av Italiens moderna politiska historia brukar vanligen börja med Silvio Berlusconis inträde på den politiska scenen i mitten av 1990-talet. Broder ger dock befriande liten uppmärksamhet åt Il Caimano. Med tanke på att denne idag har ersatts av andra aktörer med en längre historia är det i en annan ände som man måste börja för att förstå dagens Italien. Broder lokaliserar upprinnelsen till dagens situation i det sena 1970-talets administrativa reformer. Dessa gav mer makt åt regionerna och gjorde bland annat att nya lokala partier uppstod. I flera norditalienska regioner slöt sig dessa partier samman i ”ligor”, en explicit referens till renässansens ligor av stadsstater på den italienska halvön. Ligornas främsta politiska mål var att erbjuda de rika, nordliga regionerna mer resurser genom ökad decentralisering och skattelättnader.

Efterkrigstidens italienska partisy­stem, som dominerades av kristdemokratiska DC och kommunistiska PCI, hade utmanats tidigare, främst på 1960-talet av Movimento Sociale Italiano – en pånyttfödd version av Mussolinis fascistiska parti vars senaste inkarnation är det idag alltmer populära Fratelli d’Italia. Deras indirekta stöd till en kristdemokratisk minoritetsregering ledde bland annat till kravaller och elva döda sommaren 1960. Men det var i och med ligornas intåg på den nationella scenen i mitten av 1980-talet som den förs­ta chocken mot partisystemet ägde rum. Strax efter att ha valts till senator för Lega Lombarda 1987 enade Umberto Bossi dessa regionala ligor i Lega Nord. Denna norditalienska rörelse ville nu inte längre bara uppnå större självstyre, de strävade efter formell självständighet för hela området runt Poslätten – ett mytiskt fosterland som de kallade Padania.

”Italien är med andra ord ’bäst i klassen’ på den åtstramningspolitik som euromedlemskapet är förbundet med. Problemet är givetvis statsskulden.”

Till skillnad från MSI hade Lega Nord inga kopplingar till den fascistiska traditionen. Men det hindrade inte Bossi från att definiera sitt parti som etno­nationalistiskt. Det som skilde partiet­ från MSI och andra högerpopulistiska partier i Europa var att denna rasism främst riktades mot andra italienare, nämligen dem i de södra delarna som man nedsättande kallade för terroni och som man snarare kopplade ihop med albaner eller araber än med vita européer.­ Lega Nords väljarbas bestod av norditalienska småföretagare och petits bourgeois­ som främst ville ha lägre skatter; det ansågs att norditalienska resurser stals av fattigare regioner i syd. Partiets fiender var därför både de korrupta politikerna i Rom, som taxerade nord orättmätigt hårt, och de lata syditalienarna i det under­utvecklade mezzogiorno som i ”leghisternas” ögon underhölls av dessa pengar. Denna korruptionskritiska aspekt av Lega Nords ideologi hindrade dock inte par­tiets representanter från att själva berika sig när tillfälle uppstod.

Två år efter Lega Nords genombrott i valet 1990 briserade vad som skulle komma att bli den största korruptionsskandalen i Italiens moderna historia. I Milano hade ett vittförgrenat nätverk av mutor och handel med upphandlingskontrakt, lett av det regerande socialistpartiet PSI, avslöjats. Utredningen Mani pulite (”rena händer”) kom snabbt att utvidgas till att omfatta alla partier utom PCI, som strax dessförinnan hade valt att upplösa sig. Premiärminister Bettino Craxi tvingades att avgå och gick i exil för att undkomma rättvisan. Till slut skulle den så kal­lade Tangentopoli-skandalen omforma hela det italienska partisystemet. 1993 hade i princip alla partier i parlamentet upplösts på grund av förtroendekrisen. Förändringen var så genomgripande att man började tala om den andra italienska republiken, trots att ingen formell ändring av grundlagen hade ägt rum (denna del av Italiens historia skildras för övrigt ingående i tv-serien 1992).

Det enda partiet som överlevde skandalen var Lega Nord, som snart var det äldsta partiet i parlamentet. 1994 tvingades dock Umberto Bossi själv att erkänna att han tagit emot mutor från ett kemiföretag. Men till skillnad från de andra partierna var den politiska skadan lindrig. Detta berodde förmodligen på att Lega Nord inte hade varit del av det korrupta systemet lika länge som övriga partier, samt att deras kritik mot korruptionen framförallt riktade sig mot de ”lata” syditalienarna.

Berlusconis valseger 1994 inledde en ny era präglad av en alltmer vulgär och personfixerad politisk offentlighet. Under de kommande årtiondena pendlade Lega Nord mellan att stödja Berlusconis högerregeringar och att distansera sig från hans parti Forza Italia. Som rege­ringsminister excellerade Bossi i att hantera maktinnehavet på det sätt som varje god högerpopulist måste göra: att konstant framställa sig som en outsider som står i opposition till den makt man sitter på (Donald Trump har sina föregångare). Det som underlättade uppgiften för Bossi var att han kunde spela på sin regionala härkomst och hävda att han även i rege­ringen egentligen företrädde ”Padania” och inte Italien.

När Berlusconi till slut ”råddes” att avgå av Angela Merkel och Nicolás Sarkozy 2012, för att underlätta genomdrivandet av ett åtstramningsprogram under eurokrisen, hade dock tiden även börjat rinna ut för hans populistiske parhäst Bossi. Dennes auktoritära toppstyre av partiet och de allt allvarligare anklagelserna om korruption och samröre med maffian ledde till en konfrontation, och 2012 tvingades han att avgå av sitt eget parti. Hans efterträdare var en ung apparatchik från de ”padanska kommunisterna” vid namn Matteo Salvini. I dennes första val skulle partiet bara få katastrofala 4,3 procent. Men Salvini hade en långsiktig plan för hur de padanska populisterna skulle nå sina mål: genom att ändra själva målen. 2018 ströks Nord ur namnet – hädanefter skulle partiet representera hela Italien. Denna plan har som alla nyhetskonsumenter vet varit spektakulärt framgångsrik.

För att förstå de politiska omvälvningarna som har ägt rum och med säkerhet kommer att fortsätta i Italien, räcker det inte med att fokusera på Lega Nord. Högerns nuvarande hegemoni förutsätter vänsterns kollaps, och Broder gör rätt i att ägna ett kapitel åt den viktigaste politiska förändringen i Italien de senaste 40 åren, nämligen vänsterns utplåning.

PCI:s ideologi präglades av en inhemsk marxistisk tradition som främst baserades på partigrundaren Antonio Gram­scis teorier om kulturell hegemoni. Detta innebar att partiet till skillnad från många av dess europeiska systerpartier såg sig som en representant för hela folket och inte bara arbetarklassen, något som gav partiet ett synnerligen brett väljarunderlag. Från 1953 växte röstandelen stadigt i varje val till rekordhöga 34,4 procent 1976.

PCI var inte bara Europas största kommunistparti, utan även det första att bryta med Moskva. Detta gjorde att partiet hade lättare att röra sig mot mitten än andra av liknande slag. När PCI samma år slöt en ”historisk kompromiss” med kristdemokratiska DC, som för förs­ta gången skulle ge partiet regeringsinflytande, hade ledaren Enrico Berlinguer redan accepterat åtstramning som ett nödvändigt ont för att stärka Italiens konkurrenskraft. Denna flexibilitet skulle dock visa sig vara ödesdiger för partiet. 1991, när Berlinmuren hade fallit och socialdemokratiska PSI var på väg att gå om PCI i opinionsmätningarna, röstade partimedlemmarna för att upplösa partiet.­ PCI blev nu Partito Democratico della Sinistra och ordföranden Achille Ochetto hyllade Wall Street som ”civilisationens tempel”. Som Broder korrekt påpekar hade det i många andra länder varit otänkbara ord i en socialdemokratisk politikers mun.

När Tangentopoli-skandalen några år senare också gjorde slut på partiets kristdemokratiska ärkefiende DC inleddes en av den moderna politiska historiens­ märkligare processer. Denna skulle kulminera 2007 i och med grundandet av mittenpartiet Partito Democratico (PD) som bestod av fraktioner från de två tidigare ärkefienderna. Samtidigt har de re­sterande tendenserna i PCI aldrig lyckats etablera något bestående vänsterparti. Resultatet är att dagens Italien i princip inte har någon organiserad vänster. I ett sådant klimat har det varit lätt att övertyga folk om behovet av åtstramning, något som framförallt allt är kopplat till medlemskapet i EMU. Det har inte varit något annat än en katastrof.

När euron infördes presenterade italienska politiker av olika kulörer detta som den europeiska lösningen på landets alla problem. Premiärminister Romano Prodi förklarade optimistiskt att med euron skulle italienarna arbeta en dag mindre och tjäna som om de arbetade en dag mer. I själva verket har Italiens BNP per capita fallit sedan 1999, och den industriella kapaciteten är idag 25 procent lägre än då. Köpkraften har fallit medan den stadigt har ökat i ett land som Tyskland. Detta beror inte på en alltför frikostig ekonomisk politik. Italien är det enda land i eurozonen som har gått med överskott alla år utom ett sedan 1991. Italien är med andra ord ”bäst i klassen” på den åtstramningspolitik som euromedlemskapet är förbundet med. Problemet är givetvis statsskulden. Medan en serie rege­ringar har sålt av offentliga företag till ett värde av 110 miljarder euro, har en ränta som konstant varit högre än tillväxten gjort att statsskulden vuxit till 2,4 biljoner euro, motsvarande 130 procent av BNP. Bryssels svar har varit att ålägga Italien ännu hårdare budgetkrav än andra länder (Broder nämner av någon anledning inte det faktumet att många av Italiens främsta heterodoxa och keynesianska ekonomer just därför idag stöder eller till och med arbetar för de eurokritiska populistpartier som hans bok sysslar med).

Detta har framförallt drabbat de unga. 2019 var 28,9 procent av italienare mellan 20 och 34 år så kallade ”NEETs”, det vill säga: de befann sig varken på arbetsmarknaden eller i någon form utbildningsprogram. Det är den högsta siffran i Europa. Broder argumenterar övertygande för att den höga ungdomsarbetslösheten inte beror på att italienare skulle vara särskilt omogna och bortskämda mamas boys. Italienska ungdomar arbetar lika hårt som andra, det är bara det att många inte kan det. Många gör det dessutom utomlands: sedan 2008 har mellan 250 000 och 300 000 utvandrat varje år.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Som så ofta i Italien beror problemet på euromedlemskapet. Medan den inhemska exportindustrin har konkurrerats ut av Tyskland som ett resultat av den gemensamma valutan, har de så kallade Maastrichtkriterierna sedan 1990-talet hindrat den italienska staten från att genomföra nödvändiga investeringar. Istället har det ständiga mantrat varit att den ”stela” arbetsmarknaden måste mjukas upp. Enligt OECD har inget annat västerländskt land genomdrivit så många och så långtgående flexibiliserande arbetsmarknadsreformer som Italien sedan 1990-talet. Den mest emblematiska av dessa är Matteo Renzis så kal­lade ”Jobs Act” från 2015, en uppluckring av den unikt progressiva konstitutionens artikel om arbetsrätten, som gick längre än vad till och med Berlusconi hade vågat (namnet är en referens till en amerikansk lag som antogs under Barack Obamas presidentskap och säger mycket om varifrån Renzi hämtar sin politiska inspiration). Det behöver knappast påpekas att inga av dessa reformer har haft någon nämnvärd effekt på sysselsättningen. Istället har de gjort arbetare, framförallt yngre sådana, fattigare och mer prekära. Dessa två fenomen, vänsterns utplåning och välfärdsstatens rasering, var den perfekta grogrunden för det nyaste fenomenet i italiensk politik.

Om Lega Nord främst lockade småborgerliga entreprenörer i norr som var oroliga för att förlora sin sociala status, har Femstjärnerörelsen från början varit mer rotad i syd, bland väljare som inte har någon status att förlora. I valet 2018 fick partiet hela 44,4 procent av rösterna i den södra halvan av landet. Undersökningar visar att det har sugit upp den stora del av de tidigare kommunistiska väljarna som inte hade gått till det nyliberala mittenpartiet PD. Men Femstjärnerörelsen har inte ersatt PCI:s ideologi med en annan vänsterideologi. För dem präglas samhället inte av en klasskamp, eller ens en motsättning mellan nord och syd, utan konflikten står mellan medborgare och politiken som sådan. Partiet hör visserligen till den progressiva delen av det politiska spektrat, men de fem huvudkraven, inkarnerade i de fem stjärnorna (rätt till gratis vatten, hållbara färdmedel, hållbar utveckling, internetuppkoppling och miljörörelsen) vittnar om dess ideologilösa hållning.

Grundarna Beppe Grillo och Gianroberto Casaleggio utsåg tidigt korruptionen till partiets främsta måltavla. Men ilskan mot de ”skyddade” samhällsgrupperna är ofta missriktad, vilket gör att det ofta är svårt att nagla fast partiet längs höger-vänsterskalan. Efter genombrottsvalet 2013 klagade Grillo på att partiets­ låga siffror hos äldre väljare berodde på att dessa hörde till ”grupp B” av medborgarna, det vill säga: de som vill behålla status quo. Han beskrev pensionärerna som en ”infernalisk maskin” som kostar samhället för mycket. Trots att de flesta italienska pensionärer lever i relativ fattigdom föreslog Grillo att pensionssystemet ersätts med en medborgarlön på 600 euro i månaden.

Samma inkonsekventa hållning märks i förhållande till EU. Femstjärnerörelsen krävde länge att en folkomröstning ska hållas om Italiens euromedlemskap. Men varje gång frågan hettar till, har Grillo och Casaleggio backat och accepterat att Italien måste skära ned på utgifterna. Den fråga som dock tydligast illustrerar partiets vaga ideologi är invandring. De senaste åren har Femstjärnerörelsens framgångar till stor del berott på dess förmåga att knyta sin korruptionskritik till invandringsmotståndet. Denna strategi har aldrig varit explicit främlingsfientlig. Skandaler i vilka maffian har vunnit upphandlingar för att driva asylcenter gjorde det möjligt för partiet att länka samman sina traditionella frågor med den allt hätskare främlingsfientligheten. Även om partiet har uttryckt pliktskyldigt stöd för asylrätten har man på detta sätt lyckats rida på samma främlingsfientliga våg som Lega har gjort.

Strax efter att de två partierna bildade en ohelig regeringsallians efter valet 2018 började deras strukturella styrkor och svagheter visa sig. Medan Legas inrikesminister Salvini snabbt stärkte sitt grepp om makten och i praktiken förvandlade sig till både en de facto premiärminister och hela Italiens ambulerande polischef, började den eklektiska Femstjärnerörelsen att falla isär längs de förkastningssprickor som partiets inre motsättningar gett upphov till. Ett efter ett har partiets vallöften svikits. När partiledaren Luigi di Maio sommaren 2019, som svar på Salvinis försök att få till stånd nyval, valde att bilda en ny rege­ring med PD, den ärkefiende som partiet hade grundat för att bekämpa, slöts cirkeln. Snarare än att förändra politikens form förändrades Femstjärnerörelsen själv av politiken, som Broder elegant uttrycker det. Även om partiet idag fortfarande sitter i regeringsställning medan Salvinis Lega är ute i kylan, är det uppenbart för alla vilken av rörelserna som lyckas kanalisera det populistiska missnöjet bäst. Medan Femstjärnerörelsen har tappat över hälften av väljarstödet sedan valsegern (från 35 till 15 procent), är Lega numera Italiens största parti med omkring 27 procents stöd i opinionsmätningar. Mest oroväckande av allt är att det stöd som partiet har tappat under det gångna året har gått till det nyfascistiska Fratelli d’Italia. David Broder ger en fullödig och övertygande beskrivning av orsakerna till den politiska återvändsgränd som Italien befunnit sig i de senaste decennierna. Trots hans egna vänstersympatier är First They Took Rome rekommenderad läsning även för den som inte delar hans åsikter. Detta av det enkla skälet att hans analys helt enkelt är korrekt. I Italien har allt fler börjat inse att EU, som det fungerar idag, snarare utgör ett problem än en lösning. När den ekonomiska krisen i våras blev akut strax efter det att coronapandemin bröt ut, samtidigt som nordeuropeis­ka länder (inklusive Sverige) gjorde allt för att förhala och vattna ur det föreslagna räddningspaketet, nådde EU-stödet en bottennivå. För första gången någonsin tyckte en majoritet av de vanligen så EU-positiva italienarna att de negativa konsekvenserna av medlemskapet översteg de positiva. För att Italien inte helt ska tappa tålamodet med det övriga Europa krävs att fler får upp ögonen för orsakerna till landets till synes olösliga problem. En god början är att läsa denna bok.