Jag erinras om saken när jag letar efter ursprunget till formuleringen ”låt aldrig en bra kris gå till spillo”. Hos den internationella samarbetsorganisationen OECD, till exempel, hänvisar man utan att blinka till Churchill (och specificerar att han sade det under arbetet med att skapa Förenta Nationerna). Men enligt The Dictionary of Modern Proverbs har frasen en aningen mindre romantisk historia: den dök upp första gången 1976 i tidskriften Medical Economics. Fast jag misstänker att insikten om detta inte kommer att sätta stopp för den Churchilliserande tendensen en gång för alla.

Tanken om krisen som möjlighet har naturligtvis äldre anor än både tidskrift, lexikon och premiärminister, men uttrycket för tanken fick ett uppsving efter att Barack Obamas stabschef Rahm Emanuel hade framträtt hos Wall Street Journal i november 2008 och formulerat sin egen version: ”Man vill aldrig låta en seriös kris gå till spillo. Och vad jag menar med det är att den är en möjlighet att göra saker som du tycker att du inte kunde göra förut.”

”Med eurokris, flyktingkris och pandemi i färskt minne känns den nuvarande inflationskrisen snarast som en variation på ett väl inarbetat tema.”

Obama hade just vunnit presidentvalet, finanskrisen rasade och stämningen var ödesmättad. Problem som intill nyligen hade setts som strukturella och långsiktiga kunde nu med varierande grad av rimlighet beskrivas som akuta och uppfordrande. Gamla låsningar och gammal försiktighet gällde inte längre; det kunde göras storslagna saker.

Åsikterna går isär om hur väl finanskrisens möjligheter togs tillvara – Obamacare blev till exempel ingen odelad framgång – men krisen visade sig inte heller bli någon engångsföreteelse. Med eurokris, flyktingkris och pandemi i färskt minne känns den nuvarande inflationskrisen snarast som en variation på ett väl inarbetat tema – och i rätt hög grad som ett resultat av tidigare krishanterares försök att göra storslagna saker: väldiga utgiftspaket och EU-fonder, drakoniska covid-19-restriktioner, rekordlåga styrräntor.

Följaktligen när jag en förhoppning om att även den aktuella krisen ska ses som en möjlighet för den demokratiska världen, men att de praktiska slutsatserna ska bli av annorlunda slag. Tänk om den kunde bli en möjlighet inte till stora, dyra, oprövade grepp och bombastiska proklamationer utan till en renässans för koncentration och prioritering, nyktert klarspråk och god förvaltning. Det vore en välsignelse om lågkonjunkturen i ekonomin också kunde bli en lågkonjunktur för gaphalsar som torgför enkla lösningar på komplicerade problem, för fanatiker som kräver ”ett helt annat samhälle”.

Allvar och ansvar som ledstjärnor för 2020-talets politik. Det vore något.

Önskemålet låter kanske hopplöst optimistiskt. Vi har fått lära oss att sociala medier omöjliggör civiliserade samtal mellan människor som inte tycker exakt likadant, och att medialiseringen av politiken bara lämnar utrymme åt det mest sensationella. Ändå tycker jag mig se ett och annat vårtecken.

I Storbritannien gjorde sig premiärminister Liz Truss och finansminister Kwasi Kwarteng omöjliga på ett ögonblick när Kwarteng lade fram en kraftigt underfinansierad ”minibudget”. Stora skattesänkningar skulle få fart på ekonomin och bryta med de gångna årens svaga tillväxttal. Men reaktionen blev svårartad turbulens på aktie- och räntemarknaderna, och jag är övertygad om att de ansvarigas attityd – djärv radikalism, vägran att låta kontoret för budgetansvar bedöma kalkylerna – gjorde lika mycket skada som sakinnehållet.

”I ett besvärligt läge var det lugn och stadga som efterfrågades, inte radikala visioner från skrivbordslådorna.”

I ett besvärligt läge var det lugn och stadga som efterfrågades, inte radikala visioner från skrivbordslådorna. Nu har efterträdarna Rishi Sunak och Jeremy Hunt lagt om kursen rejält och uppståndelsen bedarrat. De har sannerligen ingen enkel seglats framför sig, men tills vidare har besättningen slutat leta efter livbåtarna.

Mellanårsvalet i USA ger samma sorts besked. Vissa republikanska kandidater blev för all del valda trots att de visar bristande lojalitet med det demokratiska systemet, men det gick sämre för Trumplojalister än för seriösare republikaner och valet blev en näsknäpp för den förre presidenten. Det är för tidigt att slå fast att Donald Trump har förvandlats från flöte till sänke, men valdagen blev långt ifrån den stund av triumf han hade tänkt sig.

På motsvarande sätt gick det trögt för kandidater på Demokraternas vänsterflygel, medan moderatare demokrater visasade sig kapabla att vinna även i valdistrikt som Republikanerna förväntades ta hem. Populism och övertändning har alltid varit en del av amerikansk politik, och så lär det förbli, men i alla fall för tillfället blåser vinden i annan riktning.

Det danska folketingsvalet den 1 november handlade i hög grad om välfärd och ekonomi. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa val på 20 år efter att de accepterat den strama invandringspolitiken och neutraliserat frågan politiskt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Här hemma? Har Ulf Kristersson levt upp till ambitionen att vara den vuxna i rummet? Det finns förstås plumpar i protokollet men ser man till nyckelbesluten får man ändå säga att so far so good.

Regeringsförklaringen behåller markkontakten: de ”paradigmskiften” som utlovas är inga stjärnögda besked om framhetsat systemskifte utan ambitiösa försök att få ordning på centrala men under lång tid försummade statliga kärnuppgifter. Budgetpropositionen har gjort de flesta sär­intressen missnöjda, medan ekonomkåren nickat mer eller mindre motvilligt gillande. Minister­listan består med något enstaka undantag av personer med gedigen politisk erfarenhet och saknar troférekryteringar. Socialdemokraterna har förstås varit kritiska, men de tyngsta namnen har ransonerat okvädingsorden och verkar inte motsätta sig paradigmskiftena. Det är i så fall mycket välkommet.

Jag hyser inga godtrogna föreställningar om att populism och fanatism skulle vara på väg att tyna bort och försvinna. Men vi har åtminstone fått viktiga signaler om att en utveckling i riktning mot ett allt rastlösare och hätskare samhällsklimat inte är någon självklar och oundviklig process. Och det ska sägas att det ibland är ett måste att i kris ta djärva grepp och göra storslagna saker. Vad man ska akta sig för är politiker som tycker att det är det storslagna och principiella som lockar och ser en kris som en chans till omstörtande förändring snarare än en plåga att lindra.

*

På julafton har det gått tio månader sedan Ryssland överföll Ukraina. Vi får inte tappa fokus och glömma ukrainarnas kamp. De värnar inte bara sin egen frihet utan också vår. Ge en julgåva, visa ditt stöd.