För de centralasiatiska staterna – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – finns ett konstant behov av att förhålla sig till den tidigare kolonialherren Ryssland. Samtidigt har Rysslands storkrig mot Ukraina ställt mycket på ända. Vad händer med det ryska inflytandet i Centralasien? Hur ska väst förhålla sig till en region som inte vill hamna bakom en ny järnridå?

I takt med att Ryssland till stora delar skurits av från väst och handelskartan ritas om blir Centralasien allt viktigare för Ryssland. I ett uppenbart försök att knyta länderna än närmare till sig har den ryska politiska ledningen med Vladimir Putin i spetsen varit på offensiven med flera besök i regionen. Trots påtryckningar har inget av länderna rättat in sig i det ryska krigsledet. Men för att inte själva hamna i skottgluggen för Putins imperialistiska politik försöker de att hålla en låg profil.

”Utvecklingen i Centralasien formas av att det är den största regionen i världen som helt saknar kust.”

Kazakstans sits är särskilt besvärlig. Det är enda landet i Centralasien med landgräns till Ryssland, därtill en 764 mil lång sådan, och för Kazakstans del finns beröringspunkter med Ukraina. Nästan 20 procent av Kazakstans befolkning är ryssar – den största ryska minoriteten i det tidigare Sovjetområdet bortsett från Ukraina – med huvudsaklig hemvist i norr nära gränsen till Ryssland.

Putin har vid upprepade tillfällen förklarat att han inte uppfattar Ukraina som ett riktigt land med rätt att existera självständigt från Ryssland. I samma anda betonade han redan 2014 att kazakerna aldrig hade haft någon stat före Sovjetunionens kollaps och hotade med att om Kazakstan har sitt eget bästa för ögonen gör det bäst i att fortsätta vara integrerat i den ryska världen. Allt eftersom det kazakiska stödet för Rysslands krig uteblivit har det ryska språkbruket hårdnat; flera politiker och journalister vädrar öppet åsikten att norra Kazakstan egentligen är ryskt land.

Ländernas sårbarhet gentemot Ryssland bottnar ytterst i att de saknar genuina säkerhetspolitiska alternativ. Ryssland fortsätter att vara den dominerande militära makten i regionen och har en flygbas i Kirgizistan och en militärbas i Tadzjikistan, den största utomlands med uppskattningsvis 7 000 soldater. Därtill finns ett antal ryska militära installationer i regionen, några med kopplingar till kärnvapenförmågan. Samtliga militäranläggningar är uppbundna på långtidskontrakt.

Av regionens stater är Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan dessutom medlemmar i den ryskledda militäralliansen CSTO, den enda multilaterala säkerhetsorganisationen med militära styrkor i regionen. Turkmenistan och Uzbekistan har militär alliansfrihet inskriven i sina författningar och tillåter varken rysk eller annan utländsk truppnärvaro. Även i de länderna finns dock säkerhetspolitiska samarbeten i form av utbildning, underrättelse­utbyte och viss övningsverksamhet.

Den ryska säkerhetstjänsten, FSB, fortsätter att vara aktiv över nationsgränserna. I Kirgizistan brukar man exempelvis tala om att varenda våning i den nationella säkerhetstjänstens huvudbyggnad inhyser tjänstemän från FSB med uppdrag att övervaka verksamheten.

Trots den omfattande infrastrukturen visar sig Ryssland vara alltmer oförmöget att upprätthålla sin självpåtvingade roll som garant för regionens säkerhet. Soldater har flyttats från baserna i Kirgizistan och Tadzjikistan till Ukraina. Centralasiatiska vädjanden om att rikta CSTO:s krafter mot att hantera säkerhetshot från Afghanistan har fallit för döva öron i Kreml. Längs omtvistade gränsområden drabbade Kirgizistans och Tadzjikistans väpnade styrkor samman i blodiga strider både 2021 och 2022. Rysslands halvhjärtade försök att medla mellan de två CSTO-medlemmarna med ryska baser på sina territorier förblev fruktlösa. Istället har de två staternas ledningar på egen hand tagit avgörande steg mot att äntligen nå en gränsöverenskommelse.

För att bemöta det turbulenta omvärldsläget har samtliga stater ökat sina militära satsningar och sökt nya säkerhetspolitiska samarbeten. Kinas ekonomiska inflytande i regionen kompletteras nu med en tydligare säkerhetspolitisk dimension, senast i form av ett genomgripande bilateralt strategiskt partnerskap med Uzbekistan utformat för att hålla i ”alla väder”. Turkiet har på Rysslands bekostnad flyttat fram sin position i Sydkaukasien,­ något som inte gått turkfolken i Centralasien obemärkt förbi. Både Kazakstan och Uzbekistan har fördjupat det militära samarbetet med Turkiet medan den turkiska försvarsindustrin dominerar en växande centralasiatisk marknad för militära drönare.

Mot bakgrund av betydelsen av ekonomiska förbindelser med Ryssland klargjorde länderna snabbt att de inte skulle ansluta sig till västs sanktioner mot Ryssland. Handeln mellan Ryssland och regionen har också ökat sedan 2022, vilket gett upphov till frågor om ländernas roll i att hjälpa Ryssland att kringgå sanktioner. Den europeiska exporten av bilar, bildelar och allehanda hushållsapparater till Kazakstan och Kirgizistan, bägge medlemmar i den ryskdominerade Eurasiska ekonomiska unionen, har skjutit i höjden. En del av dessa varor förefaller återexporteras till Ryssland med innebörden att det finns ekonomiska intressen baserade i länderna som gör vins­ter på att kringgå sanktionsregimen. För staterna är frågan känslig: kraftfulla motåtgärder mot parallellhandeln skulle kunna utlösa en stark reaktion från Ryssland, medan en underlåtenhet att ta itu med problemet skulle kunna leda till sekundära sanktioner från väst.

Utvecklingen i Centralasien formas av att det är den största regionen i världen som helt saknar kust, vilket försvårar regionens införlivande i de internationella handelsflödena. Dessutom säkerställde det 70-åriga kommuniststyret att all infrastruktur riktades norrut. Regionen skildes från marknader i öst, väst och syd. Idag når merparten av Kazakstans olja fortfarande världsmarknaden genom oljeledningar som passerar Ryssland. Samma sak ­gäller den uzbekiska bomullen som transporteras via Ryssland till hamnen i Riga istället för via handelsnätverken i Indiska ocea­nen som ligger närmare.

Handelsförbindelserna österut med Kina har snabbt byggts ut genom kinesiska investeringar, men söderut fortsätter Afghani­stan att vara den största flaskhalsen. Västerut letar staterna febrilt efter transportleder som inte går genom Ryssland. Den trans­kaspiska transportkorridoren, mer känd som Mellankorridoren, är det uppenbara alternativet. Korridoren består av ett nätverk av vägar, järnvägar och fartyg som via Centralasien, Sydkaukasien­ och Turkiet knyter samman Europa och Asien.

Men om de centralasiatiska staterna ska bli en knutpunkt för kontinentalhandeln behövs rejäla investeringar. Ett steg i denna riktning togs i Bryssel i början av 2024 när investerare inom ramen för EU:s Global Gateway-initiativ utlovade att satsa 10 miljarder euro på hållbar transportutveckling i Centralasien. Kina fortsätter i sin tur att investera i regionens infrastruktur med en järnvägsförbindelse mellan Kina, Kirgizistan och Uzbekistan som senaste pusselbit.

Ett annat potentiellt besvärligt beroendeförhållande till Ryssland är de miljontals centralasiatiska gästarbetare från Uzbeki­stan, Tadzjikistan och Kirgizistan som tjänar sitt uppehälle på den ryska arbetsmarknaden. Gästarbetarnas betydelse för hemländerna kan knappast överskattas. Hemskickade pengar, så kallade remitteringar, från arbetsmigranter, varav de flesta befinner sig i Ryssland, motsvarar i regel närmare en tredjedel av Kirgizistans och Tadzjikistans BNP. För den starkare uzbekiska ekonomin tillför remitteringarna ungefär en tiondel av landets BNP.

Ikölvattnet av kriget och sanktionerna befarades att många centralasiatiska arbetsmigranter skulle tvingas återvända hem med massarbetslöshet och social oro som följd. Svårigheterna till trots fortsätter alltjämt centralasiatisk arbetskraft att anlända till Ryssland. På grund av kriget krymper Rysslands eget arbetskraftsutbud kraftigt och för att fylla bristen kan behovet av arbetskraftsinvandrare från Central­asien rent av komma att öka.

Arbetsmigranternas redan utsatta situation har förvärrats av kriget. De vittnar om hur ryska militära rekryterare lockar dem att ta värvning med löften om ryskt medborgarskap och högre löner eller genom olika former av tvång och påtryckningar. För att mildra det riskfyllda beroendet av den ryska arbetsmarknaden försöker de central­asiatiska regeringarna etablera nya mi­grationskanaler med staterna i Persiska viken, Japan, Sydkorea, Turkiet­ och EU-länder, men dessa processer är ännu i sin linda.

Under Sovjettiden förryskades delvis Centralasiens folk och nationer. Under de mer än 30 år som gått sedan Centralasiens stater blev självständiga har dock mycket vatten hunnit rinna under broarna. De har genomgått stora demografiska förändringar och samhällena utvecklas i rask takt. Mer än 70 procent av regionens befolkning är under 40 år; en stor postsovjetisk generation utan personlig erfarenhet av Sovjetunionen kommer i förgrunden.

Denna generation, formad av utvecklingen efter självständigheten, förändrar länderna både politiskt och kulturellt. För dem är den ryska kulturens överordnade roll inget de kan relatera till. Bland de yngre är Rysslands attraktionskraft varken ideologisk eller sentimental utan i första hand förknippad med Ryssland som källa till sysselsättning och materiella möjligheter.

Ryssland använder alla till buds stående medel för att motverka ländernas frigörelse. Ryska medier är Kremls främsta verktyg för att påverka folkopinionen i Centralasien. Ihärdigt söker ryska tevekanaler och tidningar hamra in propagandan om Ukraina som en juntaledd fasciststat uppbackad av en ondskefull västvärld. I denna upplevda ryska civilisationskonfrontation framställs regionens länder som brödranationer till Ryssland; förlängningar av den ”ryska världen” med delade värderingar och normer.

Ryska språkets kvardröjande roll utgör en försäkring för Rysslands inflytande i regionen. Därför betraktar makthavarna i Kreml alla försök att nedgradera ryskans status som en ovänlig handling. På samma sätt bemöts nationella ifrågasättanden av det tsarryska och sovjetiska kolonialstyret med aggressiv rysk retorik.

Dagens Centralasien präglas därmed dels av strävanden att återta den nationella historieskrivningen, dels av en kvarvarande känsla, särskilt påtaglig hos den äldre befolkningen, av ett evigt band till Ryssland. I ett längre tidsperspektiv råder emellertid ringa tvivel om att det ryska inflytandet över de inhemska förändringsprocesserna i Centralasien stadigt avtar. Som substitut för en falnande attraktionskraft förlitar sig Ryssland i allt högre utsträckning på att framkalla rädsla. Det ofattbara våldet på Ukraina tjänar som yttersta exempel på vad landet är kapabelt till.

Rysslands storinvasion av Ukraina har ändrat förutsättningarna för Centralasiens länder. Staterna försöker hantera riskerna med ett ohälsosamt beroende av Ryssland genom att intensifiera sina samarbeten med andra makter. Kina med dess ekonomiska lockbeten är den främsta motvikten, men i skymundan har även Turkiet på senare tid stärkt sitt inflytande på bred front. Finns det något utrymme för EU i denna geopolitiska ekvation?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

EU står vid ett vägskäl. Å ena sidan har unionen tydligt uttalat målsättningen att etablera sig som en stark geopolitisk aktör. Å andra sidan har EU historiskt sett utövat sitt inflytande genom normativ makt där unionen verkar för att sprida samarbetets gemensamma principer i sina internationella åtaganden. Utmaningen består i att förena dessa två roller i en omvärld präglad av växande konkurrens kring internationella normer och principer.

Situationen är annorlunda än efter kalla krigets slut. Då hade väst segrat och demokratiska principer var något som de flesta länder kände sig tvungna att åtminstone avge läpparnas bekännelse till. Nu torgför däremot auktoritära stormakter som Kina och Ryssland aggressivt sina rivaliserande samhällsmodeller och principer i ambitionen att kullkasta den gamla ordningen.

I vissa västliga kretsar ser man åter hur stridslinjerna dras mellan demokratier och diktaturer, mellan frihet och förtryck. Överfört till utrikespolitiken hörs ofta påståendet att inre förtryck går hand i hand med extern aggression. Detta postulat må vara ­giltigt för revanschistiska stormakter som Ryssland, Kina och Iran men flyger all världens väg i mötet med empirin i Centralasien.

Kazakstan är ingen demokrati, men landets utrikespolitik har följande huvuddrag: omhuldande av FN, sökande efter multilaterala lösningar, aptit på att agera medlare i konflikter, och engagemang för kärnvapennedrustning. Klingar denna utrikespolitik måhända bekant?

Turkmenistan, obestridligen ett av världens mest slutna länder, går ibland under epitetet ”Nordkorea utan kärnvapen”. Utrikespolitiskt hotar det dock ingen i sin strävan att bli lämnat i fred. Auktoritära Uzbekistan med betydande uzbekiska minoriteter i samtliga grannländer skulle kunna vara Rysslands motsvarighet i Centralasien. I stark kontrast till Vladimir Putins aggressiva politik för att ”skydda” ryska minoriteter i andra länder har Uzbekistan konsekvent prioriterat att uzbekerna ska förbli integrerade i grannländerna. Några territoriella anspråk på etnisk grund har överhuvudtaget inte figurerat i Uzbekistans politik.

För att förstå samarbetsutrymmet behöver vi ta utgångspunkt­ i ländernas utrikespolitiska strategier. Samtliga har de med olika medel försökt odla en så kal­lad ”multivektor”-politik som går ut på att balansera olika stormakter och regionala makters intressen mot varand­ra. Den stereotypiska uppfattningen om länderna som brickor i stormaktsspel är numera långt ifrån verkligheten. I själva verket är regionens stater i högsta grad aktiva spelare med avgörande inverkan på regionens dynamik. De tvekar inte att spela ut externa makter mot varandra för att maximera sina egna fördelar.

Likt en uppsjö andra stater är de inte det minsta intresserade av att välja sida i den pågående stormaktskonfrontationen. Men för att uppväga beroendena av Ryssland och Kina vill de ha mer västlig närvaro, inte mindre, även om efterfrågan inte nödvändigtvis utsträcker sig till demokrati och mänskliga rättigheter. Ur ett centralasiatiskt perspektiv är EU en viktig handelspartner och källa till investeringar som även erbjuder utbildningsutbyten och stöd till politiska moderniseringsprogram. Att stärka motståndskraften mot olika typer av hot är ett annat trängande behov, och EU kan tillföra reformstöd som varken Ryssland eller Kina är intresserade av att erbjuda.

Graden av europeiskt engagemang i regionen beror i slutänden på vilket perspektiv på EU:s handlande som vinner gehör. Från en normativ utgångspunkt förblir Centralasiens stater, ovilliga till snabb demokratisering, suspekta samarbetspartner. Från en mer hårdkokt realistisk position handlar det snarare om huruvida vi anser att länderna när allt kommer omkring tillhör Rysslands intressesfär, eller om Rysslands anspråk på vetorätt mot ländernas politik ska bekämpas även i denna del av världen.