Metodiskt lockade man med suggestioner, pålitliga kulturella referenser och ”beständiga värden”. Därmed lyckades man också vända blickarna bort från det klassiska europeiska upplysningsidealet och fram mot en rasdeterministisk syn på kultur och vetenskap. Förutseende tyskjudiska konstutövare och andra i regimens ögon misshagliga kulturpersonligheter förstod varthän det barkade, och lämnade Nazi-Tyskland och Österrike i tid.

Det saknas knappast heller specifik litteratur om den filmintresserade Hitler och dennes kombinerade fascination för och aversion mot Hollywood – här kan nämnas Thomas Dohertys Projections of War. Hollywood, American Culture, and World War II, och Diktatoren im Kino av Peter Demetz (Axess nr 5/2019) – eller om alla de landsflyktingar som lyckades ta sig över till USA, bort från Europa och Förintelselägren. Däremot är det mer tunnsått med böcker som behandlar de amerikaner eller redan tidigare immigrerade européer som i USA tog sig an alla dessa mer eller mindre traumatiserade europeiska författare, skådespelare, filmregissörer och intellektuella, och som var dem behjälpliga med praktiska ting när de skulle inrätta sig i det nya hemlandet.

”Problemen tilltog när hon och ex-maken Berthold hamnade på HUAC:s svarta lista som misstänkta kommunister.”

Samtliga i den här gruppen av emigranter var antifascister, ett fåtal var kommunister, de flesta judar. Många av dem inte bara hamnade i Los Angeles och Hollywood, utan intog där snabbt ledande positioner som filmmoguler, produktionschefer, regissörer och författare. ”Hitlers gåva till Amerika”, kallar hon dem, den välrenommerade amerikanska litteraturkritikern Donna Rifkind, som i sin omfångsrika, ambitiösa och medryckande bok The Sun and Her Stars berättar historien om manusförfattaren och skådespelaren Salka Viertel – själv en gång nyanländ i USA från sitt Tyskland och Österrike – och om hennes betydande roll som filmarbetare, välgörare och salongsvärdinna under Hollywoods guldålder. Viertels konstnärliga sammankomster i jättevillan i Santa Monica, som också blev en fristad för ett stort antal celebra författare, konstnärer och musiker på 1930- och 40-talen, är vittomtalade än idag.

Ett av Rifkinds huvudsyften med sitt vederhäftiga personporträtt är att tydligt klargöra att Salka Viertel – som hittills framförallt gått till historien som maka till manusförfattaren och filmregissören Berthold Viertel och som Greta Garbos mångåriga förtrogna och sällskapsdam – inte bara var moderspindeln i Hollywoodemigranternas sociala nät, utan också en konstnär i egen rätt. Och då inte bara som huvudmanusförfattare till kostymfilmen Queen Christina (1930), med Garbo i titelrollen som den svenska 1600-talsregenten. Bokens undertitel, Salka Viertel and Hitler’s Exiles in the Golden Age of Hollywood, antyder studiens breda historiska rundmålning av själva tiden och atomosfären i den legendomsusade film- och konstnärsvärldens undantagstillvaro under mellankrigs-, krigs- och de första efterkrigsåren. Men vad som framförallt gör den här biografin till en förtklassig läsupplevelse – utöver den intellektuella skärpan och stilistiska elegansen – är att Rifkind snabbt visar sig vara precis lika väl bevandrad i den värld de landsflyktiga konstnärerna hade flytt från, i det tidiga europeiska 1900-talets idéhistoriska huvudlinjer och kulturströmningar.

Hon nöjer sig därför inte bara med att informera sina läsare om att Salka (född 1889) växte upp i en förmögen judisk familj i en liten stad i Österrike-Ungerns östra utkanter (i dagens Ukraina), och att hon under 1910- och 20-talen var verksam som skådespelare på teatrar i främst Berlin och Wien, där hon bland annat umgicks med Max Brod och Rainer Maria Rilke, innan hon tillsammans med Berthold och de tre unga sönerna 1928 begav sig till USA.

Lika angelägen är Rifkind om att teckna en fullgod bild av Centraleuropas politiska, konstnärliga och intellektuella händelser och tendenser när seklet var ungt, allt för att ge relief åt bokens individuella människoöden. Metoden är genomgående i boken, där långa utläggningar om allt från den stenhårda konkurrensen om uppdrag och kontrakt hos de ständigt rivaliserande filmbolagen i Hollywood till pronazistiska organisationer på amerikansk mark under 30-talet bildar tungt vägande fondväggar till Salka Viertels mer privata och familjära affärer vid den gestaltande biografins scenkant. Som att hon 1939 blev amerikansk medborgare, men till följd av senator McCarthys och House Un-American Activities Committees (HUAC) paranoida jakt på kommunister under efterkrigstiden – individer verksamma i just Hollywood var särskilt påpassade – kände sig tvingad att för gott lämna USA 1953 och återvända till Europa (Schweiz), där hon levde fram till sin död 1978.

Rifkind har alltså gått grundligt till väga när hon lagt upp sin 550 sidor långa biografi, där den imponerande källlitteraturlistan och hennes intensiva studier på plats i Deutsches Literaturarchiv i tyska Marbach, där Viertels samlade brev och dagböcker finns bevarade, skvallrar om biografisk samvetsgrannhet. En god hjälp på vägen har hon fått av Salka Viertel själv, vars lika digra memoarbok The Kindness of Strangers (tysk titel: Das unbelehrbare Herz) förstås varit rena guldgruvan för den entusiastiska levnadstecknaren. Dessutom kan Rifkind Hollywoods filmhistoria på sina fem fingrar.

Det kan dock stundtals bli lite väl knappologiskt med alla ingående filmkritiska utläggningar om mängder av produktioner från den aktuella tiden, med detaljerade återgivningar av konflikter mellan exekutiva producenter och regissörer, av förhandlingar och kontraktsbrott, av havererade och återupptagna relationer mellan skådespelare och regissörer, författare och bolagschefer. Mycket namndroppning blir det förstås – hur undvika det i en bok om den amerikanska filmindustrins guldålder? – men så var ju alla dessa av Nazi-Tyskland och kriget vinddrivna kolleger och gäster i film-, litteratur-, konst- och musikbranschen Salka Viertels själva livsluft. Det var oftast de som tog kontakt med henne, som av olika anledningar hade behov av hennes hjälp med logi eller arbete. Vare sig de hette Greta Garbo, Bertolt Brecht (som hon skrev ett aldrig realiserat filmmanus tillsammans med), Lion Feuchtwanger, Thomas och Heinrich Mann, Albert Einstein, F W Murnau, Aldous Huxley eller Christopher Isherwood, var de i goda händer i den pålitliga salongsdamen och hyresvärdinnan Salkas gemak och trädgård – alltmedan bekantskapen Arnold Schönberg spelade tennis med Chaplin och Gershwin runt hörnet.

Salkas naturliga fallenhet för att uppta alla besökande emigranter och främlingar i sitt sociala och konstnärliga nätverk var inte minst till gagn för nämnde Isherwood, som genom åren blev en mycket god vän till henne och som under ett par år var en trogen hyresgäst i huset, denna ”centraleuropeiska utpost” för rotlösa intellektuella och hemsjuka konstnärsbohemer. Rifkinds karakterisiering av Viertel som en ”kulturmäklare” – med ett ben i den amerikanska kulturmyllan och det andra i den europeiska – verkar hur som helst träffande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Viertels egen skådespelarkarriär i Hollywood (1929–31) kom snabbt av sig, och efter några mindre roller i ett par numera halvt bortglömda filmer var hennes liv framför kameran snart ett minne blott. Bättre gick det alltså med manusskrivandet, åtminstone ett tag, då hon huvudsakligen arbetade för Louis B Mayer på det då största filmbolaget MGM, där hon bland annat var (med-)författare till fem Garbofilmer. Men de ideliga rivaliteterna och konflikterna i bolagskorridorerna, de egna äktenskapsbekymren och den slutliga skilsmässan, de struliga relationerna med älskare, rollen som mor till de tre barnen och den allt mer energi- och tidskrävande verksamheten i hemmet och med alla storslagna bjudningar och hyresgäster, gjorde det svårt för henne att hitta någon verklig arbetsro.

Problemen tilltog när hon och ex-maken Berthold hamnade på HUAC:s svarta lista som misstänkta kommunister (vilket de i allt väsentligt inte var). Men Viertel var långt ifrån ensam i den kulturella diasporan om att längre fram välja att lämna landet; författaren Alfred Döblin hade rest tillbaka till Europa redan 1945, kollegan och landsmannen Carl Zuckmayer året därpå, följda av namn som Brecht och Thomas Mann. De flesta av dem, inklusive Salka, kom att bosätta sig i Schweiz.

En 25-årig händelserik och intensiv tillvaro i Kalifornien var till ända, och såväl deras egna liv som atmosfären i Hollywood hade under den här perioden ändrats i grunden. Rifkinds rika återgivning av de här decenniernas processer i såväl den lilla som stora världen, allt speglat genom ett enskilt kvinnoliv, förtjänar många läsare, och många slags läsare. Om vi alltså kallar alla de konstnärliga europeiska emigranter som på olika vis kom att prägla kulturen i Hollywood för ”Hitlers gåva till Amerika”, var i så fall Salka Viertel i sin tur en gåva till dem. En lika lojal som rejäl madam på Mabery Road i Santa Monica, som med lika doser inlevelse och integritet dessutom visade sig vara en överdängare på att förvandla livet till konst och konsten till liv.