Jag har skrivit många texter om det svenska kungahusets tillkortakommanden, jag har klagat på apanaget, förfasat mig över skandalerna, och högtidligt slagit fast att monarkin är själva motsatsen till de ideal vårt samhälle vilar på: demokrati, jämlikhet, meritokrati. Detta ingick som en självklar och rätt lustfylld del i uppdraget som vänsterliberal opinionsbildare. På senare, lite mer högerlutande, år har jag snarare suckat över hur ytliga och obildade de kungliga tycks vara. Jag har – jag kunde inte låta bli – jämfört vår kung med den danska drottningen, varvid den senare avgick med segern. Ack så intellektuell, så bildad, så vältalig, så värdig, så kreativ och kulturell hon är, drottning Margrethe. Hon kan kommentera samtiden utan att bli partipolitisk, hon kan tala om dygder och ideal, om konst och musik, om historia och traditioner – medan vårt statsöverhuvud harklande framstöter halvfärdiga meningar vars innebörd of...