Det är ett ljust och glatt Sydafrika som möter oss redan på omslaget till Anna Charlotta Johanssons debutbok Sydafrika. På andra sidan regnbågen (Fri tanke). Himlen är blå. En leende man kommer gående på ett övergångsställe med ett barn i vardera handen.

En bok för hågade turister? Man frestas att tro det när man läser om Kapstaden i inledningen: ”Staden med sina stränder och närliggande vinområden som erbjuder mat och vin av absolut toppklass är hemvist åt det sydafrikanska parlamentet, och därmed landets legislativa huvudstad […] Många är de sydafrikanska städer som jag skulle kunna fortsätta att räkna upp. Som alla, var och en, bär med sig något av det som gör Sydafrika vackert, kontrastrikt och speciellt.”

Att beskriva boken som ett resereportage är inte helt rättvisande, den har fler och mer angelägna sidor än så, men inslaget av turistbroschyrsprosa är påfallande. Tidigare har det ofta låtit kärvare, vassare och mer utmanande när svenskar har skrivit om Sydafrika. Det finns en livaktig tradition av reseberättelser, reportage och rapporter som sträcker sig långt bakåt i tiden, med bidrag från många namnkunniga författare.

Inflytandet som särskilt Wästbergs bok hade på diskussionen om Sydafrika var väldigt, och inte bara i Sverige.

Den svenska Sydafrikaskildringen tar sin början med Linnélärjungarna Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman på 1700-talet, drygt ett sekel efter att Jan van Riebeeck landsteg med Nederländska ostindiska kompaniet i vad som senare skulle bli Kapstaden 1652. Nästa århundrade reser läkaren Gustaf von Düben dit. Hans Resa till Kap, Ostindien och Kina, åren 1844–1846 är i långa stycken en katalog över Kap- och Natalkoloniernas befolkningar, orter, växtlighet, djurliv och naturtyper. Men von Düben förmedlar också livfullt och förtjust sina intryck av människor han möter och miljöer han vistas i.

I kapstaden uppskattar han den kulturella mångfalden, ofta framlyft också i våra dagar. ”Araben”, ”Kinesen” och ”Kaffern” är färgstarka figurer i fantasifulla kläder. Syrligare uttrycker han sig om boerna. På kvällspromenad siktar han ”den tjocke, flegmatiske ’Myn Heer’ [= min herre] med sin ännu stadigare äkta hälft vandra, åtföljda af mer eller mindre talrikt ungherrskap af begge könen, hvilka på sin odrägliga kap-holländska snacka om diverse.” Föreställningen som kommer i dagen om de obors­tade, obildade boerna är långlivad och genljuder i mycket annan litteratur, också i svenskars reseberättelser av senare datum.

Nästan ett sekel senare kliver en ung författare i land i Kapstaden. Det är Artur Lundkvist, på jakt efter den vitala männi­skan under Afrikas brännande sol. På stadens gator möter han dock inga afrikanska idealtyper. I stället ser han hunsade männi­skor från den blandade befolkningsgrupp som brukar kallas coloured, ”färgade”. Om kvinnorna skriver han: ”En del verkar urartad halvkast, hjulbenta och förtorkade, med bara ett slags avund i blicken. Andra är knubbiga, med gropar i de chokladbruna kinderna, och slår ner den överfulla blicken över sina runda bröst.” I den välmående badorten Muizenberg observerar han ”feta judinnor i giftgröna baddräkter”.

Ja, Lundkvists tidstypiska Negerkust gavs ut det skickelsedigra året 1933. Det är en från det samtida Sverige väsensskild värld som manas fram.

Lika bekymrad över de vitas förtryck som upptagen av invånarnas rasliga fysionomier reser Lundkvist vidare till Transvaal och Johannesburg. Och här finner han något annat. Guld- och gruvstaden är möjligheternas stad. Vem som helst kan slå sig fram. Bland de vita märks den gamla tvedräkten mellan britter och boer inte alls. De svarta i den moderna, vitala storstaden är ”frimodiga och självmedvetna, besitter en överlägsen fysik och är högröstat pratsamma”.

Samtidigt finns den väldiga misären hos de svarta gruvarbetarna som påträngande realitet, skildrad med inlevelse av Lundkvist. Så beskriver han också den lantliga boern som vi känner från von Düben. En farmare och hans son har åkt in till stan och stoppar i sig mat på restaurangen så att kinderna bågnar, obekymrade av servitörens blickar: ”Sådan är boern: bred och jordisk, trygg som en lantman.”

Nästa anhalter är Herbert Tingsten med Problemet Sydafrika (1954) och Per Wästbergs På svarta listan från 1960. Böckerna skiljer sig på en viktig punkt från tidigare verk i genren genom att ha ett tydligt politiskt ärende. Apartheidpolitiken ska friläggas i sin fulla vidd. Inflytandet som särskilt Wästbergs bok hade på diskussionen om Sydafrika var väldigt, och inte bara i Sverige.

Wästberg varvar dagboksliknande impressioner och en lång rad möten med sydafrikaner från samhällets alla sociala och etniska skikt med nakna fakta om rasförtryckets ekonomiska och geografiska villkor. Framställningen har starka dokumentaristiska drag. I stycken är den också suggestiv. Ett glansfullt kapitel skildrar ett boernationalistiskt stormöte med facklor, sång och tal av premiärminister Hendrik Verwoerd på Voortrekkermonumentet i Pretoria. För Wästberg framstår showen som ren nostalgi, Sydafrika måste finna andra vägar framåt: ”Men allt tal om Herrenvolk och Volkswil nere på scenen och alla hemliga sällskap och patriotisk mystik kan inte få Krugers republik att uppstå på nytt.”

Per Wästberg skildrar också den yngre sydafrikanska litteraturen. Särskilt minnesvärt är besöket hemma hos en ung Nadine Gordimer. Hon tar emot i sitt fashionabla kolonialhus med egyptiska statyetter, tre hundar och svart betjänt i en fin förort till Johannesburg. Kontakten med Gordimer blev Wästbergs inträdesbiljett till landets intellektuella kretsar och början till en livslång vänskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En liknande, men kraftigare, tyngdpunkt på författarnas Sydafrika lägger Ingmar Björkstén med I Sydafrika – ett reportage (1983). Boken består av en rad intervjuer utförda på plats och ursprungligen tryckta i Svenska Dagbladet, där Björkstén var kulturchef. Här skärps en tendens i den svenska Sydafrikabilden som fanns sedan tidigare: landet befinner sig i ett konstant undantagstillstånd, något måste hända. I efterhand är det lätt hisnande att ta del av romanförfattaren André Brinks nästan profetiska utsaga i boken, att inbördeskriget kommer att vara över 1995. Något regelrätt krig blev det nu inte, men 1994 hölls de första verkligt demokratiska valen i landet och den akuta krisen var överstånden. Efter apartheids avskaffande återvände också Wästberg till regnbågsnationen. Han summerade erfarenheterna i en tjock volym med ljust slutackord utgiven 1995, I Sydafrika. Resan mot friheten.

På senare år, efter Nelson Mandelas frånfälle, har den svenska Sydafrikaskildringen vänt mot det negativa igen. Jas-affären och den svenska dunderfloppen med Sydafrikaveckan runt millennieskiftet gjorde sitt till, lika elakt som oförglömligt skildrad av Klas Östergren i Renegater (2020). Men också den allt djupare korruptionen bland de gamla frihetskämparna i ANC och den institutionaliserade identitetspolitiken reser frågor om vart landet är på väg.

Disa Håstad gjorde upp med maktpartiet ANC tjugo år efter apartheids avskaffande i Brusten regnbåge. Mandelas krossade dröm (2015). Samma år utkom också en i sammanhanget unik bok, med blicken riktad på de vitas situation. Kajsa Normans Bron över Blood River. Afrikanderna i det nya Sydafrika är både en återblick över afrikandernas/boernas historia och en stark skildring av deras belägenhet idag, där utsatthet, marginalisering och sökandet efter en ny identitet är viktiga inslag.

I relief till denna bild framstår Anna Charlotta Johanssons nyutgivna bok som rena solskenshistorian. Det ska sägas att hon inte väjer för de många och svåra problem, inte minst med våld och kriminalitet, som landet står inför. Men det rör sig om ett annat slags bok på andra premisser. Landet är inte längre en okänd värld som ska förmedlas till en svensk läsekrets. Världen har krympt, Sydafrika är ett turistland bland andra. Istället är detta en enskild männi­skas förälskelse i ett från Sverige mycket annorlunda land, en berättelse skriven av någon som inte är på tillfälligt besök och skriver hem, utan har bosatt sig där och berättar om sitt nya hem. Det är fint, men bokens ärende tycks vara oklart. Frågan är här inte längre så mycket hur omvärlden ska se på Sydafrika som vad landet betyder för någon som har lärt sig älska det