Det var här Nato räknade med att Warszawapaktens pansardivisioner skulle försöka bryta igenom med målet att nå fram till först Frankfurt och därefter Rhen. Det var här ett av de stora slagen skulle stå.

Väldiga pansarkolonner, arméförband med tiotusentals soldater, tungt artilleri. Så såg Det Stora Hotet ut, och den föreställningen har varit otroligt svår för många att frigöra sig ifrån. Den har fortsatt att definiera idén om konflikt även efter att muren föll, Sovjetunionen upplöstes och den europeiska kartan ritades om. Ingen annan idé om säkerhetshot och militära risker har lyckats ta dess plats i det allmänna medvetandet, och detta samtidigt som bilden av Det Stora Hotet har bleknat som en gammal polaroid och upphört att uppfattas som relevant för vår tid.

Det senare har kanske inte varit orimligt i sig, men det har fått orimliga konsekvenser: När Det Stora Hotet tonade bort trädde inget i dess ställe utan Den Stora Sorglösheten fick ta över. Personer som varnat för drömmar om den eviga freden har kunnat avfärdats som kalla krigare, och politiska beslutsfattare har lyssnat till deras varningar med samma överseende leende som man betraktar frisyrerna på en semesterbild från ett förgånget decennium. Att slå vakt om det nationella försvaret har setts som hopplös 1980-talsnostalgi, fullt jämförbar med att värna pudelklippningen.

Resultatet för Sveriges del blev först en ”strategisk timeout”, vars egentliga innebörd helt enkelt bara var ”time out”, det vill säga en period av dyrbar och destruktiv irrelevans, för vari det strategiska skulle bestå förblir en gåta. Därefter kom det internationella åtagandet i fokus, varvid pliktsystemet monterades ned utan att någon hållfast ersättning fanns på plats och vi fick en förbandsstruktur helt opåverkad av nationella behov. Väckarklockan Georgien 2008 fick i alla fall några med ansvar att gå från sovande till halvsovande tillstånd, men det har inte fått något större genomslag utanför retoriken.

Och nu har Ryssland erövrat en bit av ett grannland.

Det har fått några att kvickna till och göra sig hörda, men många reaktioner känns både vilsna och opportunistiska. Ännu tycks de i mycket högre grad handla om att man vill framstå som handlingskraftig än om en verklig tillnyktring vad det nationella försvaret och Sveriges säkerhetslösningar beträffar. Beskeden om nya resurser har varit vaga och föga förpliktande, och det gäller i än högre grad idéerna om vad de ska användas till. Socialdemokrater och moderater tycks fortfarande mer intresserade av att fördela skuld än av att åstadkomma praktiska lösningar.

En betydande risk är att Det Stora Hotet fortfarande har makt över tanken, vad som har hänt på Krim till trots. Man kan inte förmå sig att tro att ryska landstigningsfartyg ska köra upp på svenska stränder och låta pansaret rulla in, och när man inte tror på Det Stora Hotet förmår man inte tro på andra risker heller. Debatten om militär närvaro på Gotland bär syn för sägen.

I min förra ledare tog jag upp Johan Wiktorins tankeväckande scenario i Korridoren till Kaliningrad, där han inte intresserar sig för hypotetiska storkrig framöver utan för hot som existerar här och nu. ”Det hela bär inte nödvändigtvis sannolikhetens prägel”, skrev jag, ”men däremot trovärdighetens. Ungefär så här skulle det kunna gå. Inte någon gång i en avlägsen framtid. Imorgon.” Ja, och nu har det hänt. Fast inte i Litauen utan i Ukraina. Wiktorins tankelek blev verklighet, fast under annat namn: Korridoren till Krim.

Ryssland har pansar och klarar åter att öva med tiotusentals man, risken finns att man på bred front går in i Ukraina, men erövringen av Krim skedde på helt annat sätt: Det nya hotet visade sig bestå i en kombination av propaganda, omärkta uniformer, snabba helikoptertransporter och ett blixtsnabbt ställande av världen inför fait accompli. Man gav ingen förvarning, man väntade inte in missnöjda reaktioner. Man slog till snabbt, effektivt och på många sorters fronter samtidigt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Och vet ni vad? Det kan hända igen. Inte på just samma sätt. Men enligt ungefär samma mönster. Lita på att våra grannar i Estland och Lettland är medvetna om det.

Därför behöver vi ta idéerna om ett insatsförsvar på allvar, vilket betyder: Att vi inte kan vänta till 2023 på den organisation som skulle vara färdig i år. Att vi måste öva. Att vi måste göra vad som krävs för att Försvarsmakten ska kunna rekrytera. Att vi inte får snåla. Att vi behöver skaffa oss en säkerhetspolitik värd namnet. Att vi till sist måste ta frågan om försvaret på allvar.