När man ser sig om i världen och upptäcker allt starkare spänningar tror man gärna att frihetens största fiende håller till i en ond, despotisk regim i Ryssland, Iran eller Kina. Vi bör emellertid motstå frestelsen att lägga skulden på omvärlden för liberalismens kris. Det största hotet mot vår frihet finns verkligen inte i någon fjärran utländsk huvudstad. Det finns här, i våra egna samhällen.

Äldre generationer i den fria världen byggde samhällen som omhuldade friheten och utformade stater i överensstämmelse med den. Men argumentet för frihet, på marknaden eller i det offentliga samtalet, måste vinnas på nytt i varje generation och våra institutioner måste förnyas eller ersättas efter hand som de förfaller. Avvägningarna mellan frihet och trygghet, rättvisa eller kulturell sammanhållning måste ständigt justeras för att vi ska kunna ta hänsyn till ny teknik, maktdynamik och ekonomiska nödvändigheter.

”Vad har då de logiska, kallsinniga ekonomerna att säga om detta?”

De allvarligaste hoten mot vår frihet kommer alltså inifrån. Allmänt talat faller de i tre kategorier: ekonomiska, demografiska och tekniska.

Vid kalla krigets slut var det lätt att argumentera för frihet. Frihet medförde inte bara abstrakta, politiska privilegier, till exempel rösträtt. Den gjorde oss också rika. Popmusik, billiga varor, bostadsägande och välfinansierade offentliga tjänster: allt detta var en marknadsekonomis belöningar.

Men med Kinas ekonomiska mirakel och stagnationen i de fria samhällenas tillväxt stod det snart klart att frihet och välstånd inte nödvändigtvis var två sidor av en obrytbar enhet. Den första tiden hörde man ofta att det kinesiska politiska systemet inte kunde förbli autokratiskt länge till. Den allmänt accepterade uppfattningen var att medelklassen skulle kräva politiska rättigheter när den väl blev rik. Och Peking spelade länge med i denna fantasiföreställning. Vissa personer i det kollektiva ledarskapet före 2008 trodde till och med på den.

Så kom finanskrisen 2008 till väst med dess väldiga statliga räddningsaktioner, och det blev mycket svårare att hävda argumentet för en självständig, självkorrigerande västerländsk modell. Buren av denna ideologiska omsvängning kom en teknologiskt moderniserad men i grunden gammalmodig autokrat vid namn Xi Jinping till makten och tog itu med att återställa principen att all makt vilar hos ett parti och en man. Han kunde göra det därför att den nyvunna rikedomen inte hade utlöst ett liberalt uppvaknande i Kinas nya kontorsarbetarklasser utan tvärtom stolthet över ett unikt kinesiskt system.

De fria samhällena, skakade av finanskraschen, har nu börjat begrunda den skrämmande möjligheten att diktatur faktiskt skulle kunna vara effektivare. Ekonomiska regleringar har skrivits om i Europa med en blinkning åt den ”asiatiska makro-försiktiga modellen”. Vi betraktar nu med bävan omvandlingen av en sjabbig ankdamm som Shenzhen till en av världens mest innovativa städer. Vi ser Kina bygga åtta nya flygplatser om året. Vi ser att om regeringen i Peking vill bygga en ny höghastighetsjärnväg ödslar den inte år efter år på att räkna vattensalamandrar eller mäta decibel. Den river bara ner allt som ligger i vägen och börjar bygga.

Och vi betraktar våra egna länder och undrar varför produktivitetstillväxt och investeringar knappast har ökat på tio år. Men vi behöver inte undra länge. Titta bara på den brittiska regeringen när den går in i ännu en konsultationsrunda om de juridiska hind­ren för att bygga en tredje bana på Heathrow, landets värdefullaste och mest trafikerade flygplats. Se och förtvivla vid anblicken av Frankrikes en gång världsledande kärnkraftsprogram som har kört fast i väldiga kostnader och konstruktionsfel – och på den slösaktiga nedläggningen av Tysklands hela kärnkraftsindustri.

Håll tummarna varje gång du går över en italiensk bro, om den skulle vara nästa i tur att rasa ihop. Och häpna över den ofattbara kostnaden per kilometer i Storbritanniens dubbelspåriga höghastighetsprojekt, världens dyraste infrastrukturbygge, eller över vår oförmåga att bygga tillräckligt med bostäder åt vår befolkning. Det finns ingenting så nedbrytande för den västerländska civilisationen som vår rena oförmåga att bygga det vi behöver.

Ändå får de som vill sopa bort många regleringar och juridiska bestämmelser som fjättrar våra ekonomier höra att det inte är demokratiskt. Det sägs alltid att alla måste få yttra sig, tillsynsmyndigheter måste dubbelkontrollera, arbetskraftens rättigheter får inte kränkas, alla måste registrera sin protest, få sin sak prövad i domstol och så vidare. Eller att staten inte får lägga sig i, vi måste lita på marknaden, vi har inte råd, det är alldeles för dyrt (undra på det). Och alltsammans väcker den obehagliga frågan: Är demokrati och respekt för allas rättigheter, från ortens fågelskådare till byggfackets lokalavdelning, helt enkelt för ineffektiva för att vidmakthålla den tillväxt och utveckling vi behöver?

”Beväpnade vakter står rutinmässigt utanför synagogor och judiska stormarknader.”

Centralbanker och regeringar har generellt skyddat sina befolkningar från effekten av denna stigande våg av reglering och ineffektivitet på två sätt: med en lång period av låga räntor och en lång period av globalisering. Det förstnämnda har lett till att alla känner sig rikare därför att vi får låna av hjärtans lust.
Det sistnämnda har lett till att alla känner sig rikare genom att väldiga delar av produktionen flyttas till andra länder, som Kina, som inte är bundna av våra bestämmelser, våra gränser för koldioxidutsläpp, vår lagstiftning som rör arbetsmarknad eller personlig integritet.

Detta är inte en bisak. Det är fundamentalt. Ett exempel är de brittiska koldioxidutsläppen. I teorin har Storbritannien minskat sina utsläpp med 41 procent sedan 1990. Men den allra största delen av minskningen förklaras av produktion utomlands. Vi har med andra ord stängt ner våra egna industrier och ökat kostnaderna inom landet med klimat- och arbetsmarknadsåtgärder, och nu får vi varorna tillverkade någon annanstans – huvudsakligen i länder som Kina med bristfällig lagstiftning om miljö och löntagarnas rättigheter – och importerar dem. Om vi räknar in denna effekt visar statistiken från World Wildlife Fund att utsläppen orsakade av brittisk konsumtion av varor och tjänster i själva verket bara har minskat med 15 procent sedan 1990. Det handlar inte så mycket om utsläppsminskning utan snarare om utsläppsförskjutning.

Med de ekonomiska och politiska bakslag som vi nu får känna på verkar tvillingstrategierna med lättåtkomliga pengar och förflyttning utomlands helt klart ha nått sina gränser. När kranarna med den högoktaniga blandningen av kvantitativa lättnader och stimulanspaket öppnades som en reaktion på covid översvämmades våra ekonomier av nya pengar, och i kombination med kriget i Ukraina och sanktionerna har den fått näring av tidernas starkaste inflationschock. Sent omsider höjer centralbankerna nu räntorna för att undvika en förödande löne–prisspiral. Oavsett om de lyckas eller inte ser vi tydligt att den tid då man tryckte sedlar utan konsekvenser är förbi.

Vi inser också att det ingalunda är billigt och tillförlitligt utan riskabelt och otryggt att vara beroende av kinesisk produktion av allt från vår telekomutrustning till våra kärnkraftverk och operationshandskar. Än har marknaderna kanske inte insett det, men västs losskoppling från Kina är redan i gång. Med hänvisning till ”noll covid” trappar Peking upp processen, men det räcker inte för att befria oss från vårt eget träsk av överreglering, zombieföretag och underinvestering.

Lägg till allt detta kravet på nettonollutsläpp i våra energisy­stem (i dessa mål är offshore-produktionen fortfarande inte inräknad) och våra åldrande befolkningars ökande vårdbehov och vi får ett recept på en brant ekonomisk nedgång. Kan friheten och de politiska normer som vidmakthåller den överleva om de uppfattas leverera en sjunkande levnadsstandard?

Den ekonomiska nedgången förvärras av en annan faktor: de demografiska förhållandena. I stort sett är fria länder beroende av ett ponzibedrägeri för finansieringen av äldrevård och sjukvård. Dagens löntagare finansierar tjänster åt de behövande. Detta system fungerar om arbetskraften ökar och de beroende blir färre. Tyvärr går trenderna åt andra hållet i stora delar av den fria världen (också utanför den, särskilt i Kina). Det förutsägbara resultatet är successivt stigande skatter och sämre tjänster i takt med att våra modeller bryts sönder under åldrandets börda.

Vad är då den logiska, osentimentala ekonomreaktionen på detta? Jo, att saken är klar. Om ett lands arbetskraft krymper fyller man helt enkelt på den med miljonerna förhoppningsfulla unga immigranter som köar vid gränsen. Men som ekonomer brukar göra ersätter dessa teoretiker människor med siffror och kvoter och utgår från att de är helt utbytbara, som kolstycken.

Det enda vi lärde oss av migrationskrisen är att våra befolkningar har ett annat perspektiv. Vad de ser i massmigrationen är ett ogenomtänkt socialt experiment som deras samhällen utsätts för utan deras samtycke.

IEuropa har vi på ett par generationer gått från att icke-europeiska invandrare var en nästan försumbar andel av befolkningen till att nu utgöra 10–20 procent, och andelen ökar be­roende på skilda födelsetal. Detta är förstås inte ”det stora utbytet” som ytterhögern kallar det ibland. Det handlar snarare om att en ny befolkning uppstår i allt snabbare takt när befintliga européer blandas med invandrare eller nya européer. Den hastighet med vilken denna process äger rum gör den ytterst sällsynt i mänsklighetens historia.

Vad spelar detta för roll för friheten? Om man lyssnar till tänkare som Douglas Murray, får man höra att en stor andel av de människor som kommer till Europa är präglade av kulturer som är likgiltiga inför eller rentav motståndare till frihet. Han hävdar att vi inte kan förvänta oss att våra organiskt utvecklade politiska och kulturella institutioner ska ha kraft att upprätthålla denna underbara, ömtåliga tingest som heter frihet inför en så snabb förändring.

Och det är inte svårt att hitta exempel. Vi har sett religiösa förbud göra sig påminda igen, som då den brittiska biografkedjan Cineworld nyligen ställde in distributionen av en film om Muhammeds dotter efter protester som påstod att den var ”hädisk”. Vi har fallet med läraren på en skola i Storbritannien som fortfarande håller sig gömd sedan den dag han vågade visa sin klass skämtteckningar av Muhammed, och en rad skandaler i form av grooming och systematiska övergrepp på unga flickor från arbetarklassen av gäng bestående av övervägande asiatiska män i många städer i hela landet. I Sverige, där våldsbrott knappast förekom till nyligen, drivs nu politiken av den explosiva problemet med gängvåld utövat av invandrargrupper i bostadsområden som tidigare var trygga. I hela Europa har vi sett lastbilar användas som vapen, bomber, knivattacker, trakasserier av kvinnor. Beväpnade vakter står rutinmässigt utanför synagogor och judiska stormarknader.

Ändå skulle somliga säga, och de kan ha rätt, att frihetens verkliga fiende inte är invandrarna, vars stora flertal flyttar till Europa för att få ett bättre liv, utan tvärtom den paranoida, rasbaserade fördomen att invandrare av någon anledning är oemottagliga för anständiga och universella västerländska friheter. Det tilltagande högerextremistiska våldet, där politiker har mördats, masskjutningar sker allt oftare och hyggliga medborgare misshandlas, är minst lika oroande som sin islamistiska motsvarighet. Det vi ska se upp med är inte hur invandrarna förändrar vårt samhälle, säger dessa liberaler, utan hur vi själva förändras som en reaktion på invandringen.

Hur man än ser på saken måste vi ändå betrakta invandringen, inte som ett mekaniskt botemedel mot låga födelsetal utan som en process som bör hanteras efter sociala och politiska behov och även efter ekonomiska kalkyler.

Få fenomen har inneburit en så djup besvikelse för moderna liberaler som internetålderns inträde. Den digitala kommunikationens utbredning är en förändring lika omvälvande som uppfinningen av tryckpressen, som vi gärna associerar med reformationen och en stor frigörelse för tänkandet. Men med tryckpressen följde andra företeelser, till exempel den frenetiska häxjakten som härjade i Europa på 1400-talet sedan en text, skriven av en vettvilling, som fördömde häxor blev viral för sin tid, och reformationen i sin tur ledde till motreformationen och religionskrig.

Samma sak hände i Tyskland på 1920-talet där många intellektuella trodde att utbredningen av läskunnighet skulle leda till en storslagen demokratiserande frigörelse. Walter Benjamin talade om det skrivna ordet som ”obarmhärtigt släpas ut på gatan” och klistrades på reklamtavlor, berövades sin auktoritet och förvandlades till ett verktyg för gemene man. Han trodde att detta skulle leda till en stor revolution för friheten. Istället underlättade det nazismens uppgång.

De sociala mediernas ankomst har ännu inte utlöst ett krig i Europa, men de förändrar våra samhällen i grunden på sätt som traditionella institutioner som politiska partier, universitet och arbetsplatsernas byråkratier sliter med. Spridningen av idéer ­mellan brukarna har på gott och ont för alltid undergrävt auktoriteten hos arbetsplatsens regler eller den medicinska diagnosen. Det hela sågs som en hoppingivande teknisk landvinning. Föräldrar till barn med sällsynta sjukdomar kunde få kontakt med varandra. En ny klädskapare kunde sälja sina produkter till allmänheten utan en mellanhand som stod i vägen. Sociala medier lovordades för att de bidrog till att USA för första gången fick en svart president och för att de banade väg för den arabiska vårens massuppror.

Men det dröjde inte länge innan vi såg den mörka sidan. Numera är det lätt att knappa in sig och gå med i eller ta initiativet till en digital häxjakt för att tvinga bort någon från en arbetsplats eller driva någon till självskada eller självmord. Vi har sett sofistikerade propagandakampanjer övertala människor att bryta upp från sitt normala liv och resa över halva jorden för att gå med i IS. Algoritmer konstruerade för att suga upp mänsklig tid och uppmärksamhet har delat in det virtuella torget i ekokammare som mister förmågan att debattera med varandra.

Iinternet har auktoritära regimer hittat ett perfekt redskap för att effektivisera sina drömmar om totalitär övervakning och kontroll. Även i demokratiska samhällen har regeringar och organisationer reagerat på vågen av digitala övergrepp och rättsprocesser genom att lansera nya, centraliserade metoder för att övervaka yttrandefriheten, till exempel verktyg för ”faktakontroll” och Storbritanniens omstridda lagförslag om säkerhet online.

Även om man räknar bort de mest skrämmande effekterna av denna tekniska revolution kan ingen förneka teknikberoendets frätande verkan och epidemin av en känsla av meningslöshet som följer med. Filosofisk utmattning, nihilism och okunnighet dränerar jorden på den näring friheten behöver för att blomstra, och in i detta tomrum expanderar en ny djungel av ideologier, klanidentiteter och mental ohälsa. Detta är i sanning Guds död som Nietzsche talade om, och precis som han förutsade för den med sig ”omvärderingen av alla värden”. Frihetsbegreppet skrivs om, återvinns och förkastas tusen gånger varje dag.

Som generationer har gjort före oss lär vi oss att en tro på frihet inte är självklar och att friheten inte ovillkorligen kommer att breddas. Vi kan inte förlita oss på att övertalningsförmågan hos demokrati, ekonomisk effektivitet eller kulturella rikedomar ska plädera för frihet genom ombud. Vi kommer ingenvart genom att skydda våra förfallande institutioner från all förändring, eller genom att avskaffa dem. De yttre hoten mot den fria världen från diktatoriska regimer är en växande fara.

Men om vi håller i minnet vad det kärva alternativet till frihet innebär är det också möjligt att dessa hot till sist utlöser kraft att förnya och återförena fria samhällen så att de kan besegra de större fienderna – de inre fienderna.