Kangxi, den kejsare som genom Kinas historia har styrt allra längst, beskrev en gång Taiwan som ”en lerboll bortom havet som inte är värdig kinesisk utveckling”. Enligt kejsaren var ön ”full av nakna och tatuerade vildar”. Att inkorporera den i riket vore slöseri med kejsardömets pengar till ingen nytta.

Amiralen Shi Lang lyckades dock 1684 övertyga sin kejsare om att Taiwan i själva verket var ”en överflödande, bördig jordplätt och ett strategiskt territorium”. Han framhöll hur ön svämmade över av resurser som stora träd, bambu, svavel, salt, hjortar och fisk. Än viktigare: Taiwan hade länge använts av pirater, japaner, européer och kinesiska utvandrare som därifrån kunde organisera sig för attacker mot fastlandet.

Det är en av många fascinerande dialoger som format Taiwans historia och återges i boken Rebel Island, vars röda linje är att ön trots sin ringa storlek alltid har spelat en viktig geopolitisk roll. Dess status har alltid varit omtvistad, och dess befolkning har alltid motsatt sig de främmande makter som kommit och gått.

De tidigaste kinesiska källorna från 1300-talets mitt talar om utbredd kannibalism. Om någon förolämpar öns invånare så ”skär de av hans råa kött och äter det” samt ”tar huvudet och hänger på en träpåle”. Detta med hänvisning till de austronesiska urfolk som befolkat ön i 5 000 år och som gjorde sprit av sockerrör och var tatuerade upp till nacken.

Kinesiska köpmän bytte till sig guld, hjorthudar och leopardpälsar mot krukor och annat hantverk. Man observerade hur plundring och räder var vanligt, inklusive huvudjakt. Kineser på jakt efter svavel till krut i öns vulkanlandskap på 1600-talet återgav hur ”huvuden kokades” och sattes upp utanför dörren som ett bevis på mod.

Portugiserna gav ön namnet ”Formosa” – ”den vackra ön” – efter att ha beundrat dess trädklädda berg från havet. De förs­ta portugiserna som satte sin fot på ön efter ett skeppsbrott plundrades dock omgående.

Det var istället nederländska ostindiska kompaniet som i början av 1600-talet blev de första européerna att etablera sig här i jakt på en bas i området. Detta efter att ha jagats bort från den närbelägna ögruppen Penghu av Mingdynastins trupper, som gav dem tillstånd att bege sig till Taiwan då ön låg bortom Kinas gränser.

Tonen kunde inte ha varit mer annorlunda i dagens Peking. Kinas ledare Xi Jinping framhöll redan 2017 hur ”komplett nationell förening är ett oundvikligt krav för att uppnå den kinesiska nationens stora återfödelse”. Hösten 2021 talade Xi om att ett misslyckande med att infoga Taiwan i Kina vore detsamma som att inte uppnå hans övergripande mål för nationen.

I ett möte med Joe Biden i San Francisco i november 2023 lät Xi meddela att han ”skulle föredra fredlig återförening”, men listade icke desto mindre de omständigheter som kunde föranleda militär maktutövning.

Xis retorik skiljer sig även betydligt från hans omedelbara företrädare. I färd med att öppna Kinas ekonomi sade Deng Xiaoping att Kina om nödvändigt kunde ”vänta i 1 000 år” på en förening med Taiwan. Efterföljande presidenter Jiang Zemin och Hu Jintao hotade med militär för att hind­ra taiwanesisk självständighet; Xi ser det som en lösning för att framtvinga en så kallad återförening.

I The Boiling Moat tas retoriken till intäkt för att en kinesisk attack mot Taiwan verkligen finns i korten. Denna antologi består av 13 kapitel från olika författare – från amerikanska tjänstemän till japanska befälhavare – redigerade av Matt Pottinger, tidigare vice nationell säkerhetsrådgivare som jobbat i Vita huset under både Donald Trump och Joe Biden.

Pottinger talar flytande kinesiska och hänvisar till flera interna dokument, där Xi pratar om det orealistiska med att vilja leva i fred snarare än att förbereda sig på en oundviklig lång kamp mot Kinas motståndare, ledd av ett kommunistparti utan fruktan som inte räds uppoffringar.

Allt detta, menar Pottinger, är inte propaganda menat för västerländska mottagare; det är auktoritativa instruktioner från Xi till partiet. Retoriken mot väst jämförs med ”Asien åt asiater”, som hördes från Tokyo 1940.

I Peking är man sannolikt redo att betala ett högre pris för Taiwan än vad som kan verka logiskt i våra ögon. Kontrollen av ön skulle ”dramatiskt försvaga” rivaler som USA och Japan, genom att säkerställa Kinas dominans över viktig sjö- och lufttrafik i västra Stilla havet.

The Boiling Moat fokuserar på nuet och den militära dimensionen av en konflikt man befarar kan bli långvarig. För att segra räcker det inte med det slags stöd Ukraina får idag, som liknas vid Lend-Lease-avtalet med Storbritannien under andra världskriget. Det krävs insatser med utländsk trupp på marken, som i Koreakriget.

Kina har med framgång attackerat Taiwan tidigare. Våren 1661 satte Minggeneralen Koxinga av mot ön med hundratals fartyg och 25 000 man, för att fördriva den holländska garnisonen med drygt 900 soldater och 800 civila.

Befälhavare var svensken Fredrik Co­yet, som hotades med avsked då han varnade för rykten om en attack. Enligt hans officerare fruktade kineserna krutrök, och skulle ”genast fly och bli oorganiserade” efter den första holländska motattacken.

Men Koxingas stridsvana styrkor inledde en belägring av holländska Fort Zeelandia, som slutade med kapitulation och upprättandet av ett nytt kungadöme på Taiwan. Koxinga var själv på flykt undan den nya Qingdynasti som fördrivit dynas­tin Ming från fastlandet. Taiwan skulle nu bli hans bas för återerövring.

Tiotusentals kinesiska utvandrare hade flyttat till Taiwan för att arbeta för holländarna. Många av dessa blev kvar, då svält ofta rådde i provinsen Fujian på andra sidan sundet och holländarna hade neutraliserat delar av urfolken. Det nya kungadömet lockade fler kineser som ville fly från den nya dynastin eller åtnjuta fördelar som skattebefriad jordbruksmark.

Taiwan fylldes nu för första gången med en stor etnisk kinesisk befolkning. Majoriteten var Hakka eller Hoklo, som sedan dess utgör den stora majoriteten av Taiwans invånare. Deras språk var helt annorlunda från mandarin, och lade grunden för det unika taiwanesiska språk som talas här idag.

Efter fåfänga försök att attackera inte bara Kina utan även spanska Filippinerna, krossade Qingdynastin snart kungadömet i Taiwan, som blev en del av provinsen Fujian. Motståndet fortsatte dock. I Rebel Island berättas hur hundratals kineser i jakt på kamfor – ett slags trädolja – halshöggs av urfolken.

”Vart tredje år en resning, vart femte år ett uppror”, blev ett talesätt då även de kineser som bosatt sig på ön gjorde motstånd och vid ett tillfälle jagade iväg Qingdynastins tjänstemän, vilket tvingade Mittens rike att återerövra Taiwan.

”Av tio män som når Taiwan, blir bara tre kvar: sex dör och en återvänder hem”, var ett annat kinesiskt talesätt från denna tid som antydde något om alla de faror som ön innebar. Inte minst de stormiga hav och farliga kustlinjer som snart även skapade geopolitiska besvär.

Åren 1861-1867 sjönk 28 amerikanska och brittiska fartyg i vattnen utanför Taiwan. 1867 gick brittiska HMS Rover på grund, varefter dussintals överlevare slaktades av urfolken på stranden. Qingdynas­tin avfärdade kraven om kompensation med att man inte kontrollerar områdena bortom den höga bergskedja som delar Taiwan på mitten. Britterna skickade då en straffexpedition, som i sommarvärmen slogs tillbaka av de hemvana urfolken.

1871 var det ett 50-tal japanska skeppsbrutna som först rånades av kinesiska nybyggare och sedan dödades av urfolken. En japansk straffexpeditionen ockuperade delar av ön – och förlorade 500 soldater i malaria – innan Peking slutligen betalade kompensation.

Det var dessa skeppsbrott följda av utländska intrång som fick Qingdynastin i Peking att visa intresse för hela Taiwan och inte bara kustremsan mot Kina. 1887 gjordes Taiwan till en kinesisk provins snarare än en del av provinsen Fujian, med ambitionen att ”tämja vildarna” bakom bergen.

Denna period används idag av Kinas kommunistparti som argument för att Taiwan historiskt är en kinesisk provins. Låt vara att detta endast gällde åtta år, innan Taiwan överlämnades till Japan som krigsbyte för dess chockartade seger i det första sino-japanska kriget 1895.

Tillbaka i nutiden understryker Matt Pottinger hur Xi Jinping som ledare har ”uppvisat en aptit för risk”. Samtidigt är dagens Taiwan – likt den holländska garnisonen för 400 år sedan – numerärt underlägset, och inte förberett för vare sig snabb mobilisering eller utdraget krig.

Tvärtom har Taiwans militär problem med att rekrytera de 175 000 soldater som behövs för att försvara nationen. Värnplikten har de senaste 20 åren kortats från två år till fyra månader. Av den påstådda reservstyrkan på två miljoner är det bara 300 000 som ”övar”, och det bara fem dagar vartannat år. Enligt de taiwanesiska författarna i The Boiling Moat är mindre än hälften av alla stridsvagnar och artillerifordon redo för strid.

Det bådar inte gott för ett Taiwan, som riskerar att bli utsatt för en ”oerhört snabb och intensiv attack” från Kina. Man måste i så fall kunna hantera robotbeskjut­ningar, sjöblockad, cyberattacker och desinformationskampanjer i upp till två månader.

Ivan Kanapathy, en annan av bokens författare, som tidigare jobbat i Vita husets nationella säkerhetsråd, framhåller som Taiwans viktigaste uppgift att hindra en framgångsrik kinesisk landsättning på ön. Här finns flera lärdomar att dra från kriget i Ukraina.

Receptet heter asymmetrisk krigföring: Taiwan rekommenderas att sluta försöka tävla med Kina i antal stridsvagnar, stridsflygplan och militärfartyg. Istället bör man satsa på mer mobila handhållna vapen, drönare, smarta minor samt robotar och artilleri på rörliga fordon.

USA ska inte vara en förebild för Taiwans försvar. Man bör istället se åt Israel­ eller Finland; mindre länder omgärdade av större fiender vars försvar involverar hela samhället. 2019 benämns som ett år då Taiwans förre president Tsai Ing-wen påbörjade reformer i denna riktning. Men de motverkas av det toppstyrda taiwanesiska försvarsministeriet, vars rykte fortfarande är skamfilat efter årtionden av övergrepp då Taiwan var en diktatur.

Men den allra viktigaste läxan från den ryska invasionen av Ukraina nämns i inledningen av The Boiling Moat: ”Avskräckning är billigare än krig.” Xi Jinping är förvisso villig att ta risker, men har inte uppvisat några tendenser till att vara en ”vårdslös hasardspelare”.

Det finns alltså goda möjligheter att avskräcka Kina från en attack. Men detta kräver en beslutsam grupp av demokratier – en ”Arsenal of Democracy” – redo att höja försvarsutgifterna, tillverka mer ammunition och tydligt meddela ambitionen att försvara Taiwan.

Anledningarna till detta nämns i båda böckerna och bör inte vara främmande för någon. 50 procent av världshandeln går genom Taiwansundet. Öns halvledarindustri står för över 90 procent av kapaciteten av de mest avancerade chippen som behövs i all avancerad elektronik.

Dessutom kan kampen om Taiwan avgöra regionens framtid. ”De flesta regionala stater kommer att föredra att rida på vågen av Kinas hegemoniska uppgång snarare än att dränkas av den”, säger en forskare i The Boiling Moat.

Sedan har vi förstås den moraliska aspekten i att hjälpa en demokrati som har etablerats efter lång kamp mot flera auktoritära styren. I början av kolonialtiden noterade en japansk journalist hur Taiwan under kinesiskt styre plågades av konstant oro, som nu fortsatte, då öns befolkning bara ”väntar på att bli sina egna herrar”.

Japan noterade 303 ”incidenter” under år 1898 som ledde till 557 dödsfall bland poliser, kartografer och järnvägsanställda. I Musha-incidenten 1930 massakrerades 134 japaner av medlemmar från folkgruppen Seediq, som halshögg en majoritet av offren.

Under de 50 år som Japan styrde över Taiwan var guvernören alltid militär eller polis. Ön plundrades på resurser till den japanska krigsinsatsen och till slut värvades även tiotusentals invånare som soldater, antingen genom indoktrinering eller tvång.

Under den japanska ockupationen hade både Mao Zedong och Chiang Kai-shek uttryckt stöd för den taiwanesiska självständighetskampen. Men då Japans kapitulation verkade oundviklig krävde Chiang, ledare över nationalistpartiet Kuomintang (KMT) som befann sig i fullskaligt inbördeskrig med Maos kommunister, att Taiwan skulle tillfalla Republiken Kina.

Rebel Island innehåller flera vittnesmål om hur KMT nu blev den som plundrade ön på allt som kunde vara till hjälp i kriget. Den amerikanske militärattachén George Kerr beskriver hur ”dåligt disciplinerade, dåligt livnärda och underbetalda män plundrade krigsskadade byggnader och obevakad privat egendom” så fort KMT:s soldater landstiger på Taiwan.

Peng Ming-min, som senare blev presidentkandidat för dagens regeringsparti, som främjar taiwanesisk självständighet, minns besvikelsen när KMT ”drog oss ner till samma allmänna nivå av det kaotiska liv som rådde i de kontinentala kinesiska provinserna”.

Motsättningarna kulminerade i den så kallade 228-incidenten – döpt efter 28 februari 1947 – då repressionen framkallade ett uppror över hela ön, som krossades med tveklös brutalitet av soldater hitskickade från fastlandet. Tiotusentals taiwaneser massakrerades; tortyr var praxis och hela samhällen besköts med artilleri.

Två år senare blev Taiwan sista tillflyktsort för en förnedrad Chiang Kai-shek efter det att KMT förlorat det blodiga kinesiska inbördeskriget. Cirka två miljoner tjänstemän, soldater och civila skeppades på kort tid till Taiwan från Kina, där KMT fortsatte göra anspråk på att vara Kinas verkliga regering. George­ Kerr noterade det bisarra i att USA försökte få omvärlden att erkänna Taiwan som ”det fria Kina”, trots att det i flera årtionden var en regelrätt polisstat.

Enligt Chiang Kai-shek var kampen mot Kinas kommunister ”30 procent militär, 70 procent politisk”, vilket innebar omfattande propaganda och hänsynslöst förtryck av misstänkta meningsmotståndare. Alla taiwaneser skulle omvandlas till hängivna kinesiska nationalister. 1956 blev mandarin det enda tillåtna språket inom byråkrati och utbildning. Elever som talade sitt taiwanesiska modersmål i skolan kunde räkna med förnedrande straff.

Trots världens längsta undantagstillstånd, 1949–1987, så fortsatte det hårdnackade motståndet. Rebel Island innehåller flera fascinerande historier om motståndsmän som Peng Ming-min, som lyckades fly husarresten och resa till Sverige via Hongkong med ett falskt japanskt pass, utklädd till hippie med ansiktshår och gitarrfodral.

Chiang Kai-sheks son Chiang Ching-kuo, som övertog makten 1975, släppte gradvis på repressionen. Tredje numret av tidskriften Formosa, en av många publikationer som testade gränserna, påpekade 1979 att de invånare som kom med Chiang Kai-shek endast utgör 12 procent av Taiwans befolkning, men ändå konstant fokuserar på Kinafrågor i politik och utbildning. Domarna mot magasinets redaktion blev några av de sista politiska rättegångarna, särskilt som de bemöttes av stora protester från en allt modigare befolkning.

Under 1970-talet ersattes Taiwan av Kina i FN, och USA etablerade slutligen fullvärdiga diplomatiska kontakter med Folkrepubliken Kina i Peking, vilket per automatik innebär avskaffandet av dito med Republiken Kina i Taipei. I Kina sågs det nu bara som en tidsfråga innan ett alltmer isolerat Taiwan skulle tvingas till återförening av diplomatiska eller ekonomiska skäl.

Men Chiang Ching-kuos handplockade efterträdare Lee Teng-hui – en ”ulv i fårakläder” enligt Rebel Island – hade alltid avskytt det parti han representerade. Från slutet av 1980-talet agerade han som ”en man i tigerns mun”, genom att demokratisera det politiska systemet inifrån.

Kraften i det civilsamhälle som i årtionden verkat under undantagstillstånd frigjordes. En proteströrelse som 1990 påminde om demonstrationerna i Peking våren 1989 bemöttes med dialog och reformer snarare än automatkarbiner och stridsvagnar. KMT:s auktoritära institutioner monterades ned steg för steg genom fria parlamentsval, organisations- och yttrandefrihet.

1996 hölls även det första president­valet som den populäre Lee Teng-hui vann, trots att han representerade det gamla maktpartiet KMT. Isoleringen till trots har Taiwans välstånd och frihet nu blivit ett motbevis på Pekings retorik om att demokrati inte passar en kinesisk befolkning.

Den främsta anledningen till Pekings tvekan att agera militärt mot Taiwan för att krossa världens första kinesiska demokrati, får vi veta i The Boiling Moat, är ovissheten om huruvida USA kommer att blanda sig i – eller har förmågan att det göra snabbt nog för att hindra att Taiwan faller. En av Kinas främsta fördelar är den industriella kapaciteten, som vid sekelskiftet var hälften så stor som USA:s men nu är dubbelt så stor.

Kinas militära uppbyggnad är den ”snabbaste i världen i fredstid sedan 1930-talet”. Ambitionen är att kunna förstöra USA:s baser i västra Stilla havet och förstöra dess flotta redan på väg mot Taiwan. Det bedöms att Kina kan avfyra 1 400 robotar om dagen, i flera dagar, mot mål i området.

Lyckligtvis har USA med sina allierade ett övertag i de vapenslag som kommer att vara viktigast i kriget om Taiwan, nämligen militära attackflygplan med lång räckvidd och rymdteknik. Ändå krävs djärva och snabba beslut vid skarpt läge. Det är viktigt att USA:s president redan nu avgör hur man ska agera.

Det rekommenderas att USA:s militär och marinkår ska kunna placera ammunition och robotar i Taiwan redan nu, samt öva tillsammans med taiwanesisk militär. I flera av kapitlen blir boken – på gott och ont – väldigt militärteknisk med namn på robotar, fartygsmodeller och satellitsy­stem som bör prioriteras. Något som i sin tur bidrar till den kusliga insikten om att ett storkrig i regionen faktiskt är nära.

Vid slutet av kalla kriget beskrev USA:s ambassadör i Japan relationen länderna emellan som USA:s absolut viktigaste. Detta gäller än idag, då ett sammanlänkat USA och Japan enligt en av författarna i The Boiling Moat främjar frihet och säkerhet i hela regionen Asia-Pacific.

Japan beskrivs som en ”swing vote”, som kan avgöra om den fria världen vinner en strid om Taiwan i en tid då Xi Jinping kan dra nytta av det kaos som råder på flera håll. Om Tokyo klargör sin vilja att slåss för Taiwan, så minskar Kinas aptit att attackera. Eller med andra ord: ”Ju mer stridsvilligt och förberett Japan, desto mindre är risken att man behöver göra det.”

Den japanska viceamiralen Yoji Koda, tidigare överbefälhavare för Japans flotta, skriver i ett av kapitlen att Japan i ett krig om Taiwan skulle stödja USA:s operationer från de amerikanska baserna på japanskt territorium, och därmed utsättas för attacker från Kina.

Dessvärre saknar Japan idag en plan för att stödja ett stort antal amerikanska trupper i skarpt läge. Liksom Taiwan har även Japan påbörjat förvandlingen av sin militär till en mer självständig och kapabel styrka med fokus på de maritima miljöerna kring Okinawa, där Kina utgör störst hot. Men liksom Taiwan dras även ett åldrande Japans militär med problem avseende rekrytering och budget.

The Boiling Moat varnar även för risken att Kina utför en sjöblockad mot Taiwan, som importerar 93 procent av sitt energibehov. En blockad skulle minimera många av de asymmetriska övertag som kan användas mot Kina, som dessutom kan hävda att blockaden är en legitim övning inom ramarna för landets suveränitet då endast tolv mindre länder nu erkänner Taiwan som nation.

Utan en dramatisk öppning som attacken mot Pearl Harbor eller den mot World Trade Center, blir det svårt att övertyga allmänheten i världens demokratier om det nödvändiga i att ingripa. Detta är ju redan är svårt nog med Ukraina, som enligt alla måttstockar är en självständig stat.

Om blockaden bryts kan Kina vidare beskylla Taiwan eller dess allierade för att avfyra första skottet. Här är det livsfarligt att tro att Kina bluffar; en blockad kommer endast att ske då Kinas militär är övertygad om att man kan störa en USA-ledd försörjning eller alla försök att bryta blockaden.

Att bryta en blockad kräver sannolikt attacker mot robotramper och annan militär infrastruktur på Kinas fastland. Detta handlar om tusentals mål som måste attackeras periodvis, för att säkerställa att konvojer kan nå Taiwan.

Då även en blockad riskerar att urarta till ett krig, så är det lika viktigt att omvärlden på förhand gör klart för Kina att man kommer att agera för att bryta den. Även Taiwans uthållighet vid en blockad beror på vilka förhandssignaler man får från USA och det internationella samfundet.

Lika viktigt som själva förberedelserna är alltså att en USA-allians öppet meddelar att man kommer att ingripa vid en kinesisk attack. Man måste även krossa illusionerna som verkar finnas i Peking om överlägsen mobilisering eller större uthållighet i en lägre konflikt.

Det märks att Jonathan Clemens, författaren av Rebel Island, tidigare har skrivit flera böcker om Kejsarkina, Konfucius och till och med Koxinga. Taiwans demokratiska utveckling efter år 2000, då oppositionspartiet DPP vann det presidentval som innebar slutet för KMT:s över fem årtionden långa styre över Taiwan, behandlas på endast 30 av bokens 250 sidor.

Chen Shui-bian, DPP:s första president, säger i sitt installationstal att Pekings militära hot och begränsning av Taiwans internationella närvaro endast kommer driva taiwanesiska hjärtan längre bort från Kina och öka klyftan över Taiwansundet.

Uttalandet provocerade Kina, men visade sig vara helt riktigt. Enligt den senaste undersökningen från National Chengchi University i Taipei, identifierar sig nu 64,3 procent av öns befolkning som ”taiwaneser”, jämfört med 17,6 procent vid den första mätningen 1992. Endast 2,2 procent ser sig nu som ”kineser”, och en knapp tredjedel som en kombination av de båda.

Bara 6,6 procent av alla taiwaneser vill se en politisk union med Kina, på kort eller lång sikt. I takt med att Pekings anspråk blir alltmer högljudda och nationalromantiska, hörs ofta från Taiwans politiker och dynamiska civilsamhälle att ön minsann aldrig styrts av eller tillhört Kinas kommunistparti.

DPP:s maktövertagande upplevdes av många taiwaneser som att man slutligen tagit kontroll över sin egen ö. Sedan år 2000 har DPP, som till skillnad från KMT öppet motsätter sig att Taiwan och det kinesiska fastlandet tillhör samma nation, suttit vid makten i alla år utom åtta.

Under tiden har utbildning i taiwanesiskt språk och lokal historia stärkts. Statyer av Chiang Kai-shek har plockats bort, det ekonomiska beroendet av Kina minskat. Förra presidenten Tsai Ing-wen började sin mandatperiod 2016 med en officiell ursäkt för 400 år av kolonialt förtryck av öns urfolk, vars sammanlagda antal idag uppskattas till något under 600 000.

KMT:s återkomst till makten under perioden 2008-2016 ledde till de största protesterna i Taiwans historia, då partiet försökte smussla igenom ett omfattande ekonomiskt samarbetsavtal med Kina utan sedvanlig debatt i parlamentet, vilket fick miljoner invånare att gå man ur huse. Parlamentet ockuperades och avtalet skrotades. Sedan dess har KMT:s fortsatta vurm för kinesisk identitet och ett närmande till Kina straffats av väljarna.

Århundraden av envist motstånd mot holländare, Kejsarkina, japaner och kinesiska nationalister som så tydligt läggs fram i Rebel Island ger vid handen att Taiwans befolkning även är redo att kämpa för sin frihet mot det kommunistiska Kina. Undersökningar som citeras i The Boiling Moat visar också mycket riktigt att så är fallet – vilket i sig är ett gott argument för moraliskt och militärt stöd från omvärlden.

Det är inte en slump att Europa (som en sorglig parentes i sammanhanget) utgör sista kapitlet i The Boiling Moat, efter det om Australiens betydelse. Kapitlet är skrivet av Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, som inte hyser ”några illusioner om att Europa – vid sidan av Frankrike och potentiellt­ Storbritannien – har militär förmåga att spela en betydande militär roll i Taiwansundet”.

Europa skulle dock kunna avlasta amerikanska styrkor genom att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, samt bidra med ”ekonomisk avskräckning”. Men då måste europeiska ledare signalera att kinesisk militär aggression ”kommer bemötas med kraftfulla sanktioner”.

I en tid då tyska och andra företag är beroende av Kinas marknad, kräver detta en ”ärlig diskussion” med näringslivet i Europa, som dessutom håller på att bli beroende av kinesisk import, vilket är än värre. ”Vi kan inte avsluta vårt skamliga beroende av rysk gas bara för att bli beroende av Kina för vår gröna omställning”, menar Rasmussen.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens prat om ”riskminimering” genom egna leveranskedjor oberoende av Kina ses som positivt. Så även ett par ledare i östra och centrala Europa: Tjeckiens president Petr Pavel har talat direkt med Taiwans president, och klargjort att han minsann är en vald ledare i ett fritt land som pratar med vem han vill.

Detta borde utgöra ett ”exempel för EU att följa”. Men ledare i våra största länder ger motstridiga signaler. Tyskland gör allt de kan för att skydda handeln, och Frankrikes president Macron får sig en känga för att under ett besökt i Kina ha sagt att Europa bör undvika bli indraget i en konflikt om Taiwan.

Dessa blandade signaler sägs öka riskerna för eskalering. Europa uppmanas istället att välja sida i en konflikt som ännu bedöms kunna undvikas genom avskräckning. Då inte heller Europa kan undvika de ekonomiska konsekvenserna av en kinesisk attack mot Taiwan, understryker Natos tidigare ledare att det är ”mycket bättre att agera och planera nu”.