Vladimir Putin har ett stort geopolitiskt projekt. Han vill återskapa det ryska riket inom Sovjetunionens forna gränser. Detta imperialistiska mål utgör en direkt attack mot fundamentala principer inom folkrätten. Ryssland vill ersätta den regelbaserade internationella säkerhetsordningen med en säkerhetsordning som bygger på militär makt och styrka. Målet är att underminera enigheten och solidariteten bland de västerländska demokratierna och därmed undergräva och reversera Natos utvidgning i Östeuropa och den transatlantiska länken. Detta skulle göra norra och östra Europa oförsvarbart mot ryska attacker.

Mest akut utsatta för den ryska revanschistiska och revisionistiska politiken är länderna i Rysslands direkta närområde: tidigare Sovjetrepubliker som slagit in på en väg mot västlig integration men ännu inte fått medlemskap i EU och Nato.

När Putin den 24 februari 2022 gav order om att inleda den storskaliga invasio­nen av Ukraina hade kriget redan pågått i åtta år – det vill säga sedan den olagliga annekteringen av Krim och kriget i Donbas inleddes 2014. Rysslands ­krigsmål har i stort sett varit oföränderliga: att omintetgöra Ukraina som självständig stat och nation och ta politisk kontroll över landet. Trots fyra år av konstanta angrepp på Ukraina, med flera hundratusen dödade och sårade ryska soldater och trots det faktum att Ryssland ockuperar 18 procent av Ukrainas territorium har Moskva inte uppnått sitt mål. Ukraina lyckas än så länge stå emot och begränsa det ryska angreppet.

Flera ukrainska städer har i praktiken jämnats med marken och det civila lidandet längs frontlinjen är närmast obeskrivligt. På de ockuperade områdena i sydöstra Ukraina bedriver Ryssland ett krig mot den civila befolkningen med folkmordsuppsåt, där allt ukrainskt såsom användandet av ukrainska språket, ukrainsk undervisning i skolorna och uttryck för ukrainsk kultur ersätts av ryska dito. Den lokala befolkningen tvingas att byta ut sina ukrainska pass mot ryska och de som vägrar riskerar att deporteras från sitt land som ”utländska medborgare” till Ryssland.

Det påtvingade bytet av nationalitet har två övergripande syften. Dels att möjliggöra massmobilisering av lokalbefolkningen till de ryska väpnade styrkorna och använda ukrainare som kombattanter i aggres­sionen mot det egna landet, dels att fullfölja det massiva befolkningsutbyte som redan pågår i de ockuperade områdena. Dit lockas migranter från Ryssland och migrantarbetare från andra länder att flytta och ta över hem, egendom och företag som lämnats efter ukrainare som dödats, tvingats på flykt eller deporterats.

Alltmedan Ryssland fortsätter inva­sions­kriget mot Ukraina bedriver man parallellt ett hybridkrig mot Moldavien. Målet är detsamma som med Ukraina, det vill säga att störta det landets västvänliga regering och återbörda landet till vad Ryssland anser vara dess stormaktssfär. Metoderna i Moldavien är bland annat att köpa upp korrupta moldaviska politiker och affärsmän, sponsra regeringsfientliga protester, desinformation, cyberattacker och regelrätta sabotageaktioner.

Moldavien har hamnat i epicentrum för en geopolitisk dragkamp mellan Ryssland och EU – Moldavien är kandidatland och påbörjade medlemskapsförhandlingarna 2024 – och intresset var stort för det moldaviska presidentvalet som hölls under hösten.

Även om den EU-vänliga sittande presidenten Maia Sandu segrade i valet och det blev ett ja (om än med minsta möjliga marginal) i den konstitutionella folkomröstning om EU-integrationen som genomfördes samtidigt, så visar resultatet ­stora strukturella och geografiska skillnader i landet vad gäller dess strategiska vägval. En majoritet av befolkningen inom landet röstade nej till både Sandu och EU, men det uppvägdes av det starka stödet hos den stora diasporan av moldaviska gästarbetare i EU-länderna.

Den ryska påverkanskampanjen, inklusive rena röstköp, i samband med valet och folkomröstningen överträffade alla tidigare nivåer i moldaviska val. Sandus säkerhetsrådgivare beräknade att Ryssland skulle komma att spendera motsvarande 100 miljoner dollar för att påverka valutgången. Denna verksamhet kopplades i första hand till Ilan Shor, en moldavisk oligark och politiker som lever i exil i Ryssland. Han är sedan tidigare under sanktioner från både EU och USA på grund av sina kontakter med den ryska regimen och inblandning i aktioner för att destabilisera Moldavien.

Även Georgien hade val under hösten. Här har kriget i Ukraina redan fått till effekt att det parti som styrt i mer än ett decennium, Georgisk dröm, anpassat sin politik till Rysslands. Detta trots att den georgiska befolkningen visar mycket starkare stöd för medlemskap i EU – och även i Nato – än den i Moldavien och trots att Georgien blev kandidatland till EU så sent som i december 2023.

I parlamentsvalet den 26 oktober blev Georgisk dröm största parti, men internationella valobservatörer rapporterade om omfattande oegentligheter under valdagen som röstköp, hot och våld mot väljare. Presidenten, den oberoende liberalen Salomé Zurabisjvili, kallade valet för ett bedrägeri och en ”rysk specialoperation”.

Georgisk dröm styrs i kulisserna av dess grundare Bidzina Ivanisjvili, en georgisk oligark som gjort en stor förmögenhet i Ryssland. Partiet har drivit igenom en rad kontroversiella lagar efter ryska förlagor. Mest känd är en lag om organisationer som får mer än 20 procent av sin finansiering från utlandet. Den liknar den ”agentlag” som funnits länge i Ryssland och som varit en viktig beståndsdel i att montera ned civilsamhället. En annan lag om att ”skydda georgiska värden” vänder sig mot landets hårt utsatta hbtq-rörelse.

Den största anpassningen gäller dock synen på Rysslands krig i Ukraina. Kriget övertygade Georgisk dröm om att väst inte kunde erbjuda verkligt skydd för Georgien mot Ryssland. Partiet anammade därför en konspirationsteori – ”det globala krigspartiet” – om att västmakterna provocerat fram Rysslands krig i Ukraina. Detta tillsammans med den georgiska oppositionen som enligt denna teori försöker tvinga Georgien att öppna en andra front mot Ryssland. Ivanisjvili har till och med krävt att Georgien ska be om ursäkt för kriget 2008, efter vilket Ryssland ockuperar 20 procent av Georgiens territorium.

Ett land som är beroende av Georgien är Armenien eftersom grannen i norr är en av två (av totalt fyra) grannländer som man har diplomatiska förbindelser med. Armenien band tidigare upp sin säkerhet till Ryssland. Men efter att Azerbajdzjans militär återerövrade den tidigare armeniska enklaven Nagorno-Karabach i september 2023 och fördrev armenierna därifrån, utan att Ryssland nämnvärt ingrep till deras försvar, har Armenien försökt ta avstånd från Ryssland och stärka banden med västmakterna, framförallt EU.

Moskva har dock fortfarande starka påtryckningsmedel på Armenien, framförallt ekonomiska men också genom en militärbas i landet. Eftersom Ryssland saknar egen gräns till Armenien försöker man använda Azerbajdzjan som mellanhand genom att kräva Armenien på eftergifter för att få till ett fredsavtal ­mellan länderna på bekostnad av den egna territoriel­la integriteten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den främsta påtryckningen är en föreslagen transportkorridor längs Armeniens gräns med Iran för att förbinda Azerbajdzjans exklav Nachitjevan med resten av Azerbajdzjan. Mos­kva kräver en central roll som en garant för korridorens säkerhet medan Armenien förespråkar andra transitalternativ som inte ger avkall på landets suveränitet.

Rysslands stormaktsanspråk i de före detta Sovjetrepublikerna begränsas dock inte enbart till företrädelsevis demokratiska länder med mer eller mindre långtgående planer för EU-­integration. Även auktoritära stater kan drabbas. Belarus ledare Aleksandr Lu­kasjenko har varit utsatt för ett hårt tryck under flera decennier att integrera landet med Ryssland och i synnerhet efter de stora protesterna 2020, då han tvingades ta hjälp av Putin för att hänga kvar efter ett förfuskat val.

I Centralasien är Kazakstan mest utsatt med en lång landgräns och en stor rysk minoritet koncentrerad till den norra delen av landet. I likhet med Ukraina har Putin flera gånger uttalat sig i förklenande ordalag om Kazakstans statstraditioner. Landet balanserar inflytandet från Ryssland med det från Kina. Under ett besök i Astana 2022 utryckte Kinas ledare Xi Jinping starkt stöd till Kazakstans suveränitet och territoriella integritet, en varning till Putin.

I Centralasien har inkomster från miljontals gästarbetare i Ryssland stor betydelse för hemländernas ekonomier. Remitteringar står till exempel för en tredjedel av Kirgizistans och Tadzjikistans BNP. Tadzjikiska gästarbetare drabbades hårt av efterbörden till terrordådet i konserthallen Crocus City Hall utanför Moskva i mars 2024, för vilket Ryssland anklagade tadzjikiska medlemmar av terrorgruppen Islamiska staten.

Återstår de tre baltiska länderna. Även om de redan är medlemmar i EU och Nato kan Ryssland likväl testa den västerländska gemenskapen och dra fördel av alliansens rädsla för eskalering och direkta konflikter. Man kan provocera fram kriser eller gränskonflikter för att sedan dra sig tillbaka och förespråka status quo – men bara efter eftergifter till Ryssland. När det väl upprepats ett antal gånger har Natos existensberättigande bevisligen urholkats. I ett sådant scenario behövs inte ett storkrig för att Ryssland ska etablera en ny säkerhetsordning i Europa och fullborda Putins geopolitiska projekt.