Vikingahysterin är rätt enerverande. Detta ältande av vart de for och hur brutala eller fredliga de var skymmer så mycket av det som egentligen är väl så intressant. Under senare år har arkeologerna i Göteborg riktat uppmärksamheten mot bronsåldern, som började omkring 1800 f Kr och varade till omkring 500 f Kr. Den var minst lika omvälvande som vikingatiden. Det var då nordborna lärde sig att använda och så småningom bearbeta metall, det som skulle bana väg för de stora tekniska nyheterna under järnålder.

Det var den internationella handelns första stora tid. Visserligen hade det alltid funnits ett utbyte över långa avstånd. Keramik och huskonstruktioner spreds över hela kontinenten. Men bronsen krävde ett nytt slags utbyte för att bli till.

Brons är en legering av koppar och tenn, och de bröts på helt olika ställen i Europa. Därför måste handelsmännen föra med sig metallerna över land och hav för att de skulle kunna smältas samman och bli allt från kultföremål till verktyg. I utbyte måste nordborna dela med sig av sina värdesaker. I två tredjedelar av de skånska megalitgravarna har man hittat pärlor av bärnsten, och den förstenade kådan dyker upp som amuletter och halsband.

Under bronsåldern försvinner bärnstenen nästan helt från gravarna. Istället dyker den upp runt Medelhavet, som en av de viktigaste handelsvarorna norrifrån, antagligen jämte pälsverk och slavar. Det finns bärnsten på flera olika håll i Europa, men moderna analyser har bekräftat att det är baltisk bärnsten man hittat i de grekiska bronsålderskulturerna.

Hur gick det till? En del av svaret finns i bilder. Bronsåldern är hällristningarnas tid. Ristningarna – som egentligen är knackade eller huggna, sällan ristade – är tidens egen konstart. Bilder och symboler bevarades i sten på klippor, block och hällar. De finns på över 10 000 ställen i Sverige, ofta flera på samma plats – och det upptäcks hela tiden nya.

Johan Ling är professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Svenskt Hällristningsforsknings­arkiv (SFHA). Han har ägnat 30 års forskning åt ristningarna. Han sammanfattar vad han och andra kommit fram till i Hällristningarnas värld, som är en av årets mest spännande böcker.

Det finns hällristningar på flera håll i världen. De äldsta, i Afrika, är över 20 000 år gamla. Den skandinaviska bronsålderns ristningar är samtida med liknande bilder i Extremadura och Andalusien i Spanien, men också med ristningar i Val Camonica i norra Italien.

I norra och mellersta Sverige finns det ristningar som brukar anses vara äldre än bronsåldern. De skildrar jägarfolkens tillvaro, med älgen som dominerande figur. De mest berömda ristningarna finns vid Nämforsen i Ångermanland. Bilderna där knackades möjligen in under yngre stenåldern, men antagligen skedde det under tidig bronsålder, då det kan ha funnits kontakter med ristarna längre söderut.

Ling lyckas avvinna ristningarna många besked om bronsåldern. De finns framförallt längs kusterna och vid vattendragen, från Uppland över Östergötland, Småland och Skåne upp till de väst­ra landskapen, Västergötland, Dalsland och i synnerhet Bohuslän, där några av de rikaste bildvärldarna möter dagens förundran.

Närheten till vattnet är ingen slump. I söder är det inte älgar som är det ledande motivet, det är skeppen. Tydligare än så kan handelns tid inte bekräftas. På några av ristningarna har huggarna avbildat tackor av koppar och tenn. Dessutom är de flesta ristningarna från de perioder under bronsåldern då det kom som mest metall till Sverige, period II (1500‒1300 f Kr) och period V (900‒700 f Kr).

De avbildade skeppen har i sig historier att berätta. Mest fascinerande är de streck mitt i farkosterna, som kan betyda stänger, master och segel. Arkeologerna har varit förbryllade över att de äldsta beläggen för segel kommer först från järnåldern, trots att segelkonsten anses ha nått Spanien under yngre bronsåldern. Hällristningarna säger kanske att jodå, visst visste vi det – och så får vi hoppas att någon gräver fram något avgörande fynd framöver.

Förbindelserna med omvärlden sätter spår i bilderna. De visar också hur kontakterna skiftar mellan bronsålderns olika skeden. Under den äldsta tiden (2000‒1600 f Kr) kommer kopparn från Tyskland och Brittiska öarna. Då finns det brittiska yxor avbildade på ristningar i Skåne. Sedan hämtades kopparn bland annat från Cypern, och då finns det bilder av de ”oxhudstackor” som metallen levererades i. I nästa skede kommer kopparn från de italienska alperna, och då avbildas karakteristiska svärd därifrån.

Under tiden 1300‒1000 f Kr infaller den atlantiska bronsåldern, då kopparmalmen kommer från Spanien. Vid den tiden avbildas likartade vagnar och sköldar på både spanska och svenska hällar. Till slut inriktas kontakterna 900‒700 f Kr på England och Centraleuropa, och då är det svärd därifrån som hamnar i ristningarna.

Ling är noga med att gång på gång betona hur lite vi faktiskt vet om vad en del bilder föreställer. Men han pekar ändå på den ena bilden efter den andra, som förbinder de norröna ristarna med föreställningsvärlden på andra håll i Europa. Tjurarna, tvillingfigurerna som påminner om grekiska myter, figurerna som slår volter ovanför skeppen – har det med tidens religion att göra, och hur spridda var sådana föreställningar i dåtidens Europa?

Annat kan vara förknippat med den inhemska religionen. Hjulkors och solkors är återkommande figurer. Solskivor och lurblåsare knyter an till några av de märkligaste bronsföremålen man hittat, solvagnen från Trundholm i Danmark och de mäktiga lurarna som grävts upp ur mossar.

Kanske är religionen också svaret på skålgroparnas och fotsulornas mysterium. Är sulorna spåren efter gudar som vandrat fram men är för heliga eller farliga för att avbildas? Har skålgroparna något med en fruktbarhetskult att göra?

Ristningarna är en manlig värld. De allra flesta på bilderna är män, somliga med karskt resta fallosar för att understryka karlaktigheten. Det går 25 män på en kvinna, när det handlar om figurer med tydligt kön. Några kvinnor dyker upp i samlag med männen, som dock också sätter på hästar och andra tamdjur. Det finns forskare som menar att tide­lagen kan ha varit en reningsrit, att krigaren vid sin återkomst haft samlag med något av gårdens djur för att återställa det tama.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Johan Ling tar läsaren med sig för att utforska huggarnas hantverk. De arbetade ofta på hällar alldeles ovanför vattenlinjen. Antagligen stod de ibland i båtar. Strandhöjningarna kan användas för att datera ristningarna. Dateringarna underlättas också av att en del ristare knackat in nya bilder över de gamla.

Fascinerande nog går en del ristningar bara att se när ljuset faller i en viss vinkel. Boken inleds med berättelsen om en kvinna i Jörlanda i södra Bohuslän, som ringer Vitlycke museum och berättar att hon har sett en ristning på en häll på en bergvägg tio meter från sitt hus – för första gången, och då hade hon ändå bott där i många år. På samma sätt finns det bilder som verkar röra sig, när skymningen faller på. Ristningarnas konstnärer kunde knep som fortfarande får oss att haja till.

Halvvägs in i boken börjar jag förstå varför förlaget har valt att ge ut den i danskt band. Då börjar Johan Ling gå igenom alla större hällristningsområden i Sverige, från Uppland runt Skåne och upp längs kusten mot Bohuslän. Hällristningarnas värld blir mer och mer en guide­bok, ända till vilken pall man ska stå på för att se en undanskymd figur – och det danska bandet är praktiskt stryktåligt.

Ja, för den som inte kan ge sig ut på fysisk odyssé mellan hällarna inleds varje avsnitt med en QR-kod, så att läsaren kan fördjupa sig i SHFA. Det är en rolig innovation, även om bokens bildmaterial är generöst nog som en introduktion till Hällristningarnas värld.

Om man ska klaga över något, så är det att förlaget inte kostat på boken ett ordentligt sak- och platsregister. Det är numera en alltför vanlig snålhet, som hämmar omläsning och återbruk. Det gäller tyvärr många böcker, men inte minst Lings, i synnerhet om den ska följa med på utflykter.