från barndomen har jag burit med mig visan om kungens lilla piga som sliter som ett djur från morgon till kväll i det stora slottet och ”alltid har så brått,/ för där är så mycket stök,/ och jämt ska hon för alla vackert niga.” Beundransvärd var hon förvisso, men inte ville jag som barn ha det som hon och ständigt vara till lags med att skura trappor och springa ärenden åt drottning Suramin. Då verkade det mera givande att bli humanistisk forskare och få syssla med det sanna, goda och sköna, Iliaden, runornas mysterier, romerska rikets uppgång och fall samt filosofiska debatter om livets mening.

Så därför sökte jag mig till humaniora och blev så småningom professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, ett aktat lärosäte som på 1890-talet grundades för att f&o...