Handlingens huvudperson är författaren Herbert von Blankenau och dennes dotter Elisabeth. von Blankenau vägrar att kröka rygg för nazisterna. Dottern, däremot, förförs av ideologin om en stark ledare, världsherravälde och absolut sanning samt förälskar sig i en lokal nazistledare. Pjäsen skrevs strax efter Tysklands annektering av Österrike 1938 och spelades första gången 1942. Det året såg nazisterna ut som krigets vinnare, två år senare var läget ett annat. Men även då var det förenat med fara att vara öppet nazistkritisk i Sverige. Tyska legationen reagerade med varningar och en del medier kallade filmen hatpropaganda.

I samtidens diskussioner om Sverige vänds sällan blicken mot hur det svenska samhällets makthavare bemötte nazismen, som att kung och samlingsregering utövade påtryckningar på den fria pressen och att böcker som kunde misshaga nazistregimen i Tyskland censurerades. För att göra en drastisk men sann jämförelse: medan den danske kungen och den danska regeringen undanhöll information från nazisterna och agerade så att de danska judarna kunde räddas undan Förintelsen, läxade den svenske kungen och samlingsregeringen upp chefredaktören Torgny Segerstedt för hans kritik av nazismens barbari.

Det finns de som menar att Excellensen inte kunde ha visats i Sverige 1942, när Tysklands seger fortfarande förutspåddes. Men när vinden vände och Tysklands nederlag blev allt tydligare ändrades inställningen.

Mycket kan förklaras av den befogade rädsla människor kände. Makthavarnas agerande kan ursäktas genom att det sparade liv. Men det ger inte hela bilden: Få vill vara på förlorarnas sida och många på vinnarnas. Människor löper med, men byter sida när de som först såg ut som vinnare håller på att förlora. Det kan låta cyniskt, med sådan är verkligheten. Den är inte vacker. Under hårt tryck från en totalitär ideologi var inte det moraliska tonläget i Sverige så högt.

Vad har då detta utsnitt av den svenska mentalitetens historia med samtiden att göra? Det kan fördjupa förståelsens av dagens diskussionsklimat genom att för ett ögonblick pröva det som relief. För svensk samtid vittnar om att andra världskrigets händelser och Sveriges roll tycks vara obearbetade. I en krönika i en dagstidning kunde man nyligen läsa hur krönikören, genom att söka efter kodord, drog omedelbara paralleller mellan Sverigedemokraternas propaganda mot tiggeri, som tapetserade en tunnelbanestation i Stockholm, och nazisternas avrättningar av romer i Auschwitz 1944. Vice statsminister Åsa Romson jämförde under en partiledardebatt utan att blinka flyktingsituationen med drunknande människor i Medelhavet med Auschwitz. En del av detta speglar den svenska benägenheten för alarmism. Här finns även en brist på respekt för offren i kombination med oförmågan att göra historiskt korrekta och för samtiden relevanta paralleller.

Men är det inte också en nedärvd obearbetad skuld för att Sverige vek ned sig under andra världskriget som gör att sådana brösttoner hörs idag? Det finns ett samband mellan att i skarpt läge inte alls vara en humanitär stormakt och att sjuttio år senare vilja och säga sig vara det.