Förkunskaperna sänktes, undervisningen blev mer instrumentell, specialisering tilltog… ”Ah, ännu ett klagomål över tillståndet i Sverige sedan högskolereformerna från sjuttiotalet och framåt? Nej, det är Johan Östlings referat av filosofen Karl Jaspers sammanfattning av tillståndet i det tyska området vid mitten av 1800-talet. För Jaspers, liksom för historikern Gerhard Ritter, var inte ödesåret 1933, då nazisterna kom till makten, en brytpunkt i universitetshistorien – utan snarare kulminationen av ett förfall som började nästan hundra år tidigare då det ”klassisk-humanistiska universitetet”, som Jaspers kallade det, stegvis kom att ersättas med ”det moderna universitetet”.

Den universitetsidé som Jaspers värnade förknippas idag med namnet Wilhelm von Humboldt, som ett samlingsnamn för ett antal centrala begrepp: Einheit von Forschung und Lehre (forskningens och undervisningens enhet), Lern- und Lehrfreiheit (lär- och lärofrihet), Einheit der Wissenschaften (vetenskapens enhet), och kanske framförallt – Bildung. Och det är framförallt dessa begrepp som har diskuterats, debatterats, förhandlats och förvandlats allt sedan Humboldts memorandum angående det nya universitetet i Berlin upptäcktes och trycktes av historikern Bruno Gebhardt nästan hundra år senare (1896). Sambandet mellan olika traderingar, tolkningar och tillämpningar av ”det Humboldtska arvet” bör, som Östling övertygande visar i boken Humboldts universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia, ses i ljuset av en begreppshistorisk undersökning av de sammanhang som ger upphov till behovet av att mobilisera detta för universitetsteoretiska och praktiska spörsmål gemensamma ordförråd.

Östlings redogörelse är alltså inte en populärvetenskaplig presentation av Humboldts tankegods och dess historia, utan ett historiskt verk som placerar en originell ansats att förstå vetenskapens och den högre utbildningens villkor och möjligheter mitt i den samtida forskningen. Läsaren får således en grundlig genomgång av relevant litteratur och teori, samt argument från ledande forskare i universitetshistoria. En stor del av bokens mittenparti ägnas filosofiska och sociologiska reflektioner kring själva idén om ett universitet hos några av 1900-talets mest tongivande universitetsteoretiker. Förutom Jaspers, presenterar Östling ett flertal viktiga universitetsidéer såsom de artikulerats hos och kritiserats av Max Scheler, Jürgen Habermas, Gerhard Ritter, Werner Richter och, speciellt Helmut Schelsky. Trots att vi här har att göra med stundtals invecklade tankegångar, är språket levande och utan onödig jargong. Det är en stor fördel, då Östlings ärende är angeläget långt utanför seminarierummet. Liksom de teoretiker han diskuterar ser han själv forskning och högre utbildning som en så väsentlig del av det moderna samhället att den rör oss alla, inte bara eliterna. Han vill visa att ”det går att försona en kritisk förståelse av Humboldttraditionen med en uppslutning bakom flera av dess bärande idéer”. Att till exempel det universitet som Humboldt var med om att instifta var elitistiskt innebär inte med nödvändighet att hans idéer inte har någon bäring på våra samtida, egalitära och demokratiska massuniversitet.

Han betonar fyra aspekter av det Humboldtska arvet, även om de har formulerats på olika sätt i olika tider och sammanhang med delvis olika innebörder. Han menar att vi, givet dagens läge och behov, bör ta till vara: i) värdet av kunskapstillägnelse bortom instrumentella värden; ii) idén om att vetenskap bör betraktas som ett, med Humboldts egna ord, ”ännu icke löst problem som alltid kräver förnyad forskning”; iii) idealet att förena kunskapsformering och kunskapsförmedling, som gör att utbildningen ständigt förnyas och att forskningen får tätare och fastare förbindelser med omvärlden; och iv) tanken att universitetet bör instituera en idé, det vill säga att det bör ha en egen karaktär med specifika syften och egna normer, som inte är reducerbara till andra verksamheter, intressen och mål.

Men för att dessa tankar ska vara mer än slagord, för att de ska kunna bli en del av ens egna reflektioner och omsorg, måste man förstå tankegången på djupet. Man bör reflektera över hur och varför dessa tankar kom att formuleras och omfamnas i Europa under 1700-talet, och till vad dessa tankar utgjorde en respons. En sådan förståelse är det som denna bok erbjuder. Den är en uppvisning i värdet av Bildung durch Wissenschaft, bildning som uppnås genom vetenskap.

Sharon Rider, Professor i teoretisk filosofi, Uppsala universitet.