”Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet?” frågar sig Stig Dagerman. Bland ruiner och överbefolkade källargångar i utbombade tyska städer vederlägger han hösten och vintern 1946 den utbredda uppfattningen att det mänskliga lidandet är obeskrivligt, och visar att det i själva verket låter sig beskrivas ”alldeles förträffligt”. I de reportage han skrev för Expressen, och som sedermera resulterade i den numera klassiska reportageboken Tysk höst, lever han som han lär genom att helt enkelt beskriva vad han ser och hör. Vad han bevittnar i de engelska och amerikanska ockupationszonerna är människoträngsel i stinkande bangårdsbunkrar, bombade kyrkogårdar, sjuka barn och gamlingar utan tillgång till medicin och ett evigt fallande regn som står ”två fot djupt i Ruhrområdets bebodda källare”.