I april 2012, 15 månader efter det folkuppror som gjorde slut på Tunisiens diktatur, satt Samir el Astaa i en grön Renault utanför Tunis och bråkade om demokratin. Jag vet, för jag bråkade också. Vi var på väg till Béja, en av städerna i Tunisiens inland där folk antingen jobbar för staten eller hankar sig fram genom att kränga frukt. Det var en av dessa frukthandlare, Mohammed Bouazizi, i en annan av dessa inlandsstäder, Sidi Bouzid, som till slut tröttnade på godtycklig och förnedrande behandling av myndigheterna och satte sig själv i brand. Vilket blev startskottet för upproret.

Jag skulle göra fältintervjuer för en uppsats, Samir skjutsade. Han var snackig, varmt religiös och hängiven demokrat. Jag var en skeptiker, förläst på kurslitteratur och försedd med självpåtagen rätt ...