Ryssland som stat blir ännu svagare och som land ännu mer isolerat från västvärlden och dess institutioner. Vare sig Putin behåller makten eller ersätts, och vare sig Ryssland kan förbli intakt som en enad och sammanhållen statsbildning eller ej, kommer det oavvisligen att gravitera mot någon typ av närmare samarbete med Kina och diktaturen i Beijing.

Huruvida Putin ersätts eller ej är också en sekundär fråga i detta sammanhang. Även om han ersätts finns det ingen garanti för att hans efterträdare blir en medgörligare eller mindre revanschistisk och expansionistisk härskare än han har varit.

Sammantaget betyder detta att vi i världen som helhet får en stark diktatur i Kina som samverkar med en svagare diktatur eller något kaotiskt styre i Ryssland. Två stater som i sin världsåskådning i högsta grad blir västvärldens motsatser på många viktiga områden, bland annat i förhållandet mellan medborgare, eller i detta fall undersåtar, och staten, statens roll i ekonomin, militärens roll, fri- och rättigheter, civilsamhällets roll (eller snarare undertryckandet av civilsamhället och dess foglighet till staten). Detta förklarar också varför Ukraina är viktigt. Det rör sig inte bara om en lokal konflikt i Europa som man inte behöver bry sig så mycket om, så som vissa konservativa personer i USA har betecknat det – jag tänker främst på den republikanske politikern J. D. Vance i Ohio; författaren till Hillbilly Elegy. Om Ryssland lyckas vinna i Ukraina skulle segern sända en mycket stark signal till Kina med bäring på dess intentioner att erövra Taiwan militärt. Dessutom en signal rörande Kinas expansionistiska ambitioner i Stilla havet, i dag huvudsakligen riktade mot vattnen kring Australien och Solomonöarna.

Med paret Ryssland och Kina (tillsammans med några av deras lydstater som Belarus och Nordkorea) står vi i väst inför en konstellation av stater som omfattar mer än en fjärdedel av jordens landmassa och omkring en fjärdedel av världens befolkning – två världsmakter, två legitima kärnvapenstater (enligt 1968 års icke-spridningsavtal) och två medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Det är alltså uppenbart att vi inte kan förlita oss på gängse internationella institutioner som FN och andra organ för att hålla Ryssland och Kina stången. Och dessa institutioner kommer sannolikt att förlora ännu mer av sin redan försvagade legitimitet under åren framöver.

Hur ska vi hantera detta? Ungefär som vi har gjort tidigare. Genom att hålla gränsen, bedriva skicklig diplomati och beväpna oss till tänderna.

Själva anledningen till att Nato bildades 1949 var Sovjetunionens successiva utbredning i Östeuropa efter andra världskriget. Här uppe i norr ville Danmark, Norge och Sverige motarbeta Sovjets expansionistiska ambitioner med hjälp av en nordisk försvarsallians. Såvitt jag vet var Finland det enda land med gräns mot Ryssland som tillhörde krigets förlorare men ändå undkom att ockuperas av Moskva. I den korrekta innebörden av termen var ”finlandisering” en positiv process där man steg för steg drog sig ur jättens och den tidigare plågoandens skugga.

Danmark och Norge valde emellertid att ansluta sig till Nato och, och vad gäller Moskva, hellre lita till den amerikanska, franska och brittiska nukleära avskräckningen hellre än till Stockholm.. Sverige för sin del höll sig till en formell linje av alliansfrihet, men upprättade ett hemligt samarbete med Nato och inledde sitt eget utvecklingsprogram för att anskaffa taktiska kärnvapen med nödvändiga bärare. Sverige byggde också upp världens fjärde största flygvapen med över 1 000 stridsflygplan mot slutet av 1950-talet.

Ännu viktigare än att upprusta inför det sovjetiska hotet och upprätta en försvarsallians av demokratier var dock insikten, som växte fram under den perioden, om att ett internationellt system som kunde stå emot och hålla tillbaka aggressionen inte enbart kunde förlita sig på västerländska demokratier.

Grekland och särskilt Turkiet, som båda blev medlemmar av Nato 1952, hade redan ett mycket tvivelaktigt förflutet i fråga om fri- och rättigheter, om rättsstaten och flerpartidemokratin. Grekland hade just avslutat ett inbördeskrig mellan rojalister och kommunister. Turkiet var en enpartistat från grundandet 1923 till 1946. Det första parlamentsvalet med vad som påstods vara flera partier genomfördes 1946 men var en ett bedrägeri och ett försök av ett land, som varit neutralt under hela andra världskriget tills det förklarade Tyskland krig i februari 1945, att snygga till sin fasad. Stalin ansåg med all rätt att Turkiet inte stod på den vinnande sidan i kriget, och det var när Moskva ställde territoriella krav på Turkiet som regeringen i Ankara fick klart för sig att landet måste inlemma sig i västsfären.

Turkiets svaga flerpartidemokrati, med sin historia av återkommande försök till och fullbordade militärkupper, sin högst tvivelaktiga tillämpning av mänskliga rättigheter, sitt förtryck av minoriteter och för närvarande enmansstyre, är ändå en viktig del av den västliga försvarsalliansen. Vid mitten av 1900-talet rådde liknande förhållanden i Portugal, en av Natos grundarstater.

Andra ännu mer dubiösa och problematiska stater, som Iran under shahen fram till 1970-talet, Pakistan, Indonesien, Taiwan under Chiang Kai-shek, åtskilliga auktoritära regimer i arabvärlden, Afrika och Latinamerika, har historiskt varit viktiga hörnstenar i uppbyggnaden av en mur för att hålla tillbaka Sovjetunionen och längre fram också Kommunist-Kina.

Vi, västvärlden, kunde då inte kosta på oss lyxen att enbart välja allierade och partner som tyckte exakt eller ungefär som vi i fråga om statsstyret och om fri- och rättigheter. Och det kan vi inte heller i dag.

Ukraina utgör ett mycket tydligt exempel. Enligt Transparency Internationals korruptionsindex från 2021 kom Ukraina som nummer 122 av 180 länder, Europas näst mest korrupta land med Ryssland som det mest korrupta med nummer 136. Flera lokala makthavare misstänktes för att främja sina egna affärsintressen på sina befattningar. Rättssystemet var i högsta grad diskutabelt, och en mycket stor andel av befolkningen saknade förtroende för det och trodde sig inte kunna få en opartisk rättegång. Det högre utbildningsväsendet, den offentliga sektorn,, socialförsäkringarna och många andra sektorer var i samma eller ännu sämre skick.

Det bör noteras att både isolationister i USA och så kallade neutrala kommentatorer i Europa brukar anföra dessa brister och missförhållanden i Ukraina som skäl till att man inte bör stödja det mot Rysslands aggression eller välja mellan de båda krigförande länderna.

För att citera Voltaire är det att göra det bästa till det godas fiende.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Inom en nära framtid kommer vi också att behöva en icke-utopisk och realistisk syn på världens angelägenheter.

Hur hanterar man onda globala grannar? Så som vi har gjort förr.

Genom att bereda oss på det värsta. Genom att alliera oss med vänner. Genom att isolera våra fiender. Och genom att vara redo att välja mellan det mer onda och det mindre onda. Genom att våga ta hårda tag om det blir nödvändigt.

Publicerad: 01 juni 2022

Texten utgår ifrån ett anförande som hållits på engelska. Den är översatt till svenska av Margareta Eklöf varefter Thomas Gür gjort vissa justeringar.