När jag skulle översätta en akademisk text från svenska till engelska fick jag lära mig något nytt och oväntat om Sverige. I en analys av brott och straff på 1500-talet betecknades ”hor” som ett brott mot sjätte budet. För mig – och för merparten engelsktalande, skulle jag tro – är sjätte budet ”Thou shalt not kill”. Det var självklart att texten istället avsåg sjunde budet, ”Thou shalt not commit adultery”.

I en text riktad till det globala forskarsamhället skulle det vara missvisande att översätta detta till ”the sixth commandment”. Att ändra till ”seventh” skulle inte heller vara bra, eftersom det skulle förbrylla svenska läsare och de många männi­skor i resten av världen som följer den alternativa numreringen. Därför slopade jag ordningstalet i min översättning och tydliggjorde att det gällde budordet mot äktenskapsbrott.

Hur har denna skillnad uppstått? Problemet är att budorden inte är numrerade i Bibeln. Visserligen talas det om ”de tio orden” men utan någon indikation på var ett av dessa ord slutar och ett nytt tar vid. Bibeltexten med de tio buden är av gammal hävd indelad i verser, men dessa är femton till antalet. Om man istället räknar hur många meningar som innehåller uppmaningar eller förbud i form av verb i imperativ eller ”du skall (icke)” så blir summan fjorton.

I 2 Mosebok 20 står det i 1917 års översättning:
”1. Och Gud talade alla dessa ord och sade: 2. Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 3. Du skall inga andra gudar hava jämte mig. 4. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden. 5. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, 6. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.”

Redan här börjar skiljaktigheterna. Den judiska traditionen i Talmud räknar vers 2 som första budet och vers 3–6 som andra budet. I den katolska katekesen, som grundar sig på Augustinus utläggning, består första budet av allt som ingår i vers 2–6. Martin Luther följer denna indelning, men i hans lilla katekes kortas första budet till ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Förbudet mot beläten nämns inte, vers 4–6 utelämnas.

Andra protestantiska kyrkor och den grekisk-ortodoxa traditionen delar vers 3–6 i två bud. ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” räknas som första budet och det viktiga förbudet mot idoldyrkan utgör det andra.

Som en konsekvens av detta har uppmaningen att inte missbruka Herrens namn blivit andra budet för katoliker och lutheraner, tredje budet för andra protestanter, för grekisk-ortodoxa och judar.

Så fortsätter förskjutningen genom de övriga budorden tills man kommer till vers 17: ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.”

Detta blir följdriktigt det tionde budet för judar, grekisk-ortodoxa och de flesta protestanter. För katoliker och lutheraner, som behöver två bud för att komma upp i tio, måste vers 17 delas upp. Tursamt nog består versen av två meningar, det blir enkelt att räkna den första som det nionde budet och den andra som det tionde budet.

Den svenska Wikipedia tar klart ställning för den luthersk-katolska indelningen i följande beskrivning: ”Inom den grekisk-ortodoxa och de reformerta kyrkorna är däremot bildförbudet ett eget bud och de båda sista buden om begär slås samman till ett.” Man hade lika gärna kunnat skriva det omvända, att Augustinus slog samman första och andra budet till ett och delade budet om begär i två.

I Cigaretten efteråt (2011) har Horace Engdahl en liten betraktelse över beundran och avund, där han skriver: ”Religionen gör rätt i att bekämpa avunden. (Två av tio Guds bud i Andra Mosebok är riktade mot den.)” Detta är alltså långt ifrån självklart.

Jag är uppvuxen i en protestantisk familj på Nordirland, ett land där skillnaderna mellan de olika trosinriktningarna tas på blodigt allvar. När jag läste för konfirmationen var kyrkoherden angelägen om att poängtera alla former av katolsk irr­lära. I flera fall gällde det papisternas sätt att räkna. De hade till exempel sju sakrament istället för de två som Jesus instiftade. Och vår kyrkoherde hade en förklaring till varför andra budet, mot idolatri, smusslas in i första budet, nästan som en fotnot som man kan hoppa över: katolska kyrkor är fulla av beläten och bilder som dyrkas av de troende. Det är klart att man inte kan framhäva ett förbud som man dagligen struntar i.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att bildförbudet kunde slopas i ett land som Sverige, där man ändå efter reformationen lät överkalka de medeltida målningarna i så många kyrkor