Varför framträder Ryssland under president Putin som en nyutgåva av Sovjetunionen? Är det en ny upplaga av ett gammalt drama, en tragedi som har återkommit som en fars? Förhåller sig Putin till Lenin som Napoleon III förhöll sig till den förste Napoleon enligt Karl Marx i pamfletten Louis Bonapartes 18 Brumaire?

Att dra linjen Gorbatjov-Jeltsin-Putin förefaller vara relevant när man vill förklara hur utvecklingen har kunnat gå från Gorbatjovs glasnost och perestrojka till auktoritärt styre, till Putins ”maktvertikal” och ”suveräna demokrati”. Men det är faktiskt mera relevant att dra en linje Berija-Andropov-Putin. Den sovjetiska säkerhetstjänsten levde och verkade inom kommunistpartiet, inte vid sidan av. Det är säkerhetstjänsten som företräder kontinuiteten i den ryska politiska historien efter envåldshärskaren Stalins bortgång i mars år 1953.

Lavrentij Berija var chef för säkerhetstjänsten NKVD och dess efterföljare MVD från 1938 fram till 1953. När de sovjetiska arkiven hade öppnats och nya historiska fakta kommit på bordet kallade den italienske Rysslandskännaren Piero Ostellino Berija ”den liberale stalinisten” och beskrev honom som en förelöpare till reformatorn Michail Gorbatjov. I samma ögonblick som Stalin avled lanserade nämligen den blodbesudlade chefen för säkerhetstjänsten ett reformprogram som syftade till att åstadkomma en stat utan planekonomi och tvångsarbete och öppen mot omvärlden. Men när Berijas uppmaning till DDR:s ledning att överge det socialistiska projektet istället ledde till arbetaruppror i Berlin och det sovjetiska systemet plötsligt verkade hotat fann Nikita Chrusjtjov och majoriteten av den sovjetiska ledningen för gott att avlägsna Berija från makten. Han arresterades i juni och avrättades julen 1953. Chrusjtjov övertog Berijas program, minus Tysklandspolitiken, under slagorden ”avstalinisering” och ”fredlig samexistens”.

Berijas reformpolitik betingades inte av humanism eller omsorg om de sovjetiska medborgarna. Som chef för inrikes och utrikes informationsinhämtning visste han dels att landet befann sig på gränsen till sammanbrott, dels att USA och Nato inte planerade något kärnvapenkrig mot Sovjetunionen. Berija var den bäst informerade i hela den sovjetiska ledningen. Han avsattes därför att flertalet av de andra Sovjetledarna ansåg att han hade gått för långt och att hans linje i Tysklandsfrågan kunde leda till det sovjetiska imperiets sammanbrott.

Berijas roll som ”polisen som blev liberal” antogs många år senare av Jurij Andropov. Denne var chef för säkerhetstjänsten från 1967 till 1982, då han efterträdde Leonid Brezjnev som generalsekreterare för kommunistpartiet och landets ledare. Andropov var en Berija i ny upplaga men också Michail Gorbatjovs vän, mentor och förelöpare. Gorbatjov skriver i sina memoarer att Andropovs korta tid som generalsekreterare från november 1982 till februari 1984 skapade förväntningar hos folket på ”övergripande och mera djupgående förändringar”. Emellertid var Andropov enligt Gorbatjov systemets fånge, och han kunde knappast förändra det i grunden. ”Nej, Andropov skulle inte ha gjort några radikala förändringar, lika lite som Chrusjtjov kunde det”, menar Gorbatjov.

Under Andropovs femton år som chef för KBG moderniserades organisationen på två sätt. Dels gick han in för begränsad och preciserad terror mot individer som öppet uppträdde som radikala kritiker av kommunistpartiets sätt att styra. Det var inte längre fråga om godtycklig massterror. Dels gjorde han den från västvärlden inlånade samhällsvetenskapen, särskilt ekonomisk vetenskap och sociologi, till ett instrument för analys av dysfunktionerna i den sovjetiska ekonomin och de sociala missförhållandena. De väsentliga, om man så vill potentiellt uppseendeväckande forskningsresultaten fick bara KGBs ledning tillgång till, det vill säga den forskning som klargjorde hur djupt irrationell planekonomin var, hur omfattande miljöförstöringen hade blivit, och hur hög barnadödligheten och hur djupt försupna de ryska männen var.

Min hustru och jag fick i samband med våra forskningar om respektive samhällsförhållanden och miljöföroreningar i Sovjetunionen på 1970-talet för oss häpnadsväckande uppgifter om missförhållandena i landet men när vi undrade var man kunde läsa svart på vitt om detta fick vi nöja oss med upplysningen ”de kritiska forskningsrapporterna går till Organen”, det vill säga KGB – och sedan fick vi tips om vilka tryckta artiklar vi skulle läsa mellan raderna i.

Ibland fick vi av sovjetiska kolleger faktiskt tillgång till konferensrapporter. Jag kunde till exempel jämföra hur samma livsstilsundersökning redovisades dels i en sovjetisk tidskrift, dels i en icke offentlig rapport. I den senare, men inte i den förra, redovisades ”det stora antalet skilsmässor i landet”, ”befolkningens alkoholmissbruk” och ”upprördhet bland allmänheten med anledning av vissa litterära verk”, det vill säga sådant som berörde allvarliga samhällsproblem som enligt den kommunistiska ideologin inte skulle finnas i Sovjetunionen.

Poängen är inte att Andropov skulle ha varit ”systemets fånge”. Den är att Andropov, väl medveten om Berijas olycksöde, förstod att långtgående reformer i liberal riktning måste förankras i partiets övriga ledning. När han väl själv blev högste ledare efter Brezjnevs död var han dödssjuk och kraftlös. Därför uppstod ett interregnum som inte upphörde förrän kamraterna i politbyrån utsåg Michail Gorbatjov till partiets nye ledare. Gorbatjovs främsta politiska tillgång var att de övriga betraktade honom som Andropovs lärjunge. Gorbatjov gick in för att på posten som partiets generalsekreterare förverkliga Andropovs reformprogram.

Michail Gorbatjov hade som Andropovs förtrogne tillgång till KGB:s samhällsvetenskapliga rapporter. Han visste hur illa det stod till med den sovjetiska ekonomin och han visste också att de gigantiska problemen till dels hade sin grund i att funktionärer på olika positioner och nivåer inte hade möjlighet att skaffa sig överblick, att förstå sin egen institutions eller fabriks roll i samhällsutvecklingen. Glasnost och perestrojka, de reformbegrepp som förknippas med Gorbatjovs styre, byggde på resultat och rekommendationer från den dittills hemlighållna sovjetiska samhällsforskningen.

Ända från begynnelsens Tjeka hade den sovjetiska säkerhetstjänsten arbetat inom – inte vid sidan av – partiet och påverkat politiken utifrån denna position. Det mest betydelsefulla resultatet av Michail Gorbatjovs reformpolitik var att kommunistpartiet förlorade sin ledande roll. Inledningen till denna process var när han år 1989 lät inrätta en helt ny lagstiftande församling för Sovjetunionen, folkdeputerades kongress. Befolkningen kunde visserligen inte välja mellan olika partier men däremot mellan olika partilösa kandidater.

Idén med de folkdeputerades kongress, som sammanträdde i Moskva sommaren 1989, var att befolkningen i tecknet av glasnost skulle företrädas av representanter som representerade och pläderade för olika intressen. När debatterna sommaren 1989 visades i oredigerade direktsändningar i tv dag ut och dag in kunde Sovjetmedborgarna se och höra hur delegater från alla delar av riket talade om sociala missförhållanden och ekonomisk misshushållning, miljöförstöring och politiskt förtryck. Detta bidrog till att underminera det sovjetiska politiska systemets legitimitet. Kommunistpartiet sidsteppades och genom att låta utropa sig till president och i denna egenskap styra landet drog Gorbatjov i februari 1990 ut tänderna på partiet. Paragrafen 6 i den sovjetiska författningen, den som sade att partiet var samhällets ledande kraft, togs bort.

Under de två åren från folkkongressens sammanträde sommaren 1989 till det misslyckade kuppförsöket mot Gorbatjov den 19 augusti 1991 eroderade det sovjetiska kommunistpartiet. Det upphörde att vara en politisk kraft. Dess öde beseglades slutgiltigt när Rysslands president Boris Jeltsin förbjöd och lät upplösa partiet efter kuppförsöket. För att markera slutet på partiväldet lät sig Jeltsin lyftas upp på en pansarvagn mitt i huvudstaden Moskva och proklamera kommuniststyrets slut. Det var säkerligen en medveten motsats till Lenins tal från tornet på en pansarvagn mitt i huvudstaden Petrograd år 1917, där denne förklarade att Ryssland var moget för kommunistiskt styre.

KGB, vars ledning var involverad i kuppförsöket mot Gorbatjov, upplöstes i oktober 1991 genom ett dekret från Gorbatjov. Säkerhetstjänsten rekonstruerades under Boris Jeltsin och fick 1995 namnet FSB, federala säkerhetstjänsten. Detta innebar att personalen närmast under den gamla, komprometterade högsta ledningen kunde fortsätta att verka i sina gamla vanda funktioner av övervakning och informationsinhämtning, medan det nybildade kommunistpartiet förblev politiskt marginaliserat.

Vladimir Putins uppstigande till den högsta makten i Ryska Federationen, först som premiärminister under Jeltsin och sedan som först utkorad och sedan vald president, representerar själva grundlinjen, kontinuiteten i den ryska ledningstraditionen. Innan han blev premiärminister 1999 och president 2000 var Putin chef för den ryska efterföljaren till KGB, FSB. Han lät vid ingången till säkerhetstjänstens högkvarter Lubjanka sätta upp en minnesplakett för Jurij Andropov.

I och med att Putin har satt sig fast på tronen har säkerhetstjänsten blivit den ledande kraften i Ryssland. Men denna gång verkar den inte inom Partiet, för det finns inte något. Nominellt har Ryska Federationen politiska partier, men den riksduma som fyra ”partier” huserar i motsvarar inte ett vanligt parlament utan Högsta Sovjet, det dekorativa parlament som fanns under Sovjettiden. Högsta Sovjets funktion var att fastställa kommunistpartiets beslut. På motsvarande sätt fastställer duman presidentens och regeringens beslut. Premiärministern ansvarar inför presidenten, inte inför duman.

Den urskiljbara logik som förklarar utvecklingslinjen Gorbatjov – Jeltsin – Putin är att säkerhetstjänsten har hämtat sig efter debaclet 1991 och återkommit som presidentmaktens exekutiva institution.

De efterklanger från Sovjetunionen som man finner i dagens ryska styre är enmansväldet, vilket i sin tur är en fortsättning på självhärskardömet under tsartiden. Under sin senaste period som president har Vladimir Putin” valt att öppet anknyta till den senare traditionen. Han har tillåtit att man ställt upp en stor staty av Ivan, den första i Rysslands hela historia, och Rysslands kulturminister har upprepat Stalins positiva värdering av Ivan. Putin har dessutom återupprättat ryska ortodoxa kyrkans roll som nationens traditionsbärare även om författningen från år 1993 anger att Ryssland inte har någon statsreligion. Det handlar här om utvecklingen i Ryssland. När man vill söka förstå den är det nödvändigt att komplettera det sovjetiska perspektivet med ett historiskt ryskt djupperspektiv. Den för många ryssar traumatiska upplevelsen att plötsligt förlora imperiet ledde till en känslostorm och ett sökande efter förebilder och lösningar ur den gamla ryska historien.

Under Boris Jeltsins tid som Ryska Federationens president 1991-1999 rådde stor politisk oreda i landet. Människorna hade anledning att erinra sig historien om stora oredan, de inbördeskrig och utländska invasioner som kännetecknade perioden efter Ivan den förskräckliges son Fjodors död 1598 och Boris Godunovs styre 1598-1605. Först segern över polackerna utanför Moskva år 1612 och valet av Michail Romanov till tsar år 1613 gjorde slut på stora oredan.

Till skillnad från situationen under stora oredan fanns det under Jeltsins oreda en erkänd, om än svag ledare. Denne kunde i kraft av sitt ämbete kora sin efterträdare. Det som nu hände var som om Ivan den förskräckliges säkerhetspolis, opritjninan, skulle ha överlevt stora oredan och tagit makten i skepnad av Michail Romanov. Boris Jeltsin var gammal och trött men hade fått ögonen på chefen för säkerhetstjänsten som en man som satt säker på sin post och skulle kunna garantera Jeltsin med familj ett liv i rikedom, vällust, lugn och läkedom. Den åldrande Brezjnev hade faktiskt gjort en motsvarande manöver då han sommaren 1982, ett halvår före sin död, utnämnt Andropov till kronprins genom att låta denne få posten som (informell) andresekreterare, det vill säga korat sin efterträdare.

Bakom Jurij Andropov och säkerhetstjänsten KGB som Vladimir Putins skapare skymtar Ivan den förskräcklige och hans säkerhetstjänst. I oktober i år restes en ryttarstaty av Ivan den förskräcklige i den ryska staden Orel. Vid invigningen av statyn förklarade guvernören för regionen Vadim Potomskij att Ivan måste hedras för att han ”försvarade landet och utvidgade dess gränser”. Han tillade: ”Vi har en stor och mycket kraftfull president som har tvingat hela världen att visa respekt för Ryssland och räkna med oss, som Ivan den förskräcklige gjorde på sin tid. Gud är på vår sida!”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hyllningen till Ivan återspeglar de hyllningar till Stalin som förekommer i dagens ryska samhälle. Den ryska sociologen Karina Pipija menar att Ivan den förskräcklige och Stalin har blivit förgrundsgestalter i kampen om det historiska minnet i Ryssland. Denna ödesmättade utsaga skall ses mot bakgrund av att tre av Rysslands mest kända författare för några år sedan publicerade verk som tog upp Ivan den förskräcklige och dennes opritjniki, som olycksbådande modellgestalter i dagens ryska samhälle.

Tatjana Tolstaja publicerade 2001 dystopin Därv om Rysslands återvändo till 1500-talet och Ivans skräckvälde. Vladimir Sorokin gav 2007 ut en bok som i den svenska översättningen heter I det heliga Rysslands tjänst men där originalets titel i direkt översättning från ryskan lyder En dag i en opritjniks liv. Denna roman är ett våldsamt angrepp på de totalitära tendenserna i dagens Ryssland och på de extrema ryska konservativa som vill att Ivan ska helgonförklaras. Dmitrij Prigov har i flera dikter Ivan som ämne. I en av dikterna antyder han att det inte fanns någon motsättning mellan den grymme tsaren och det ryska folket ”utan snarast en samhörighet i våldsutövandet”. (Se Per-Arne Bodin i Tvärsnitt 2009:1).

Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij har i praktverket Myter om Ryssland, där ordet ”myt” ska utläsas ”västliga vanföreställningar”, avvisat tesen om Ivans grymheter som illasinnat förtal av europeiska resenärer i 1500-talets Moskva. Den ryska tidningen Vedomosti menade i en ledare att Ivanstatyn var ammunition i kampen om det historiska minnet i dagens Ryssland och ett ”argument i den politiska debatten om huruvida regeringen får använda våld på hemmaplan”. Kritiska röster mot monumentet hördes visserligen, men det godkändes av den ryska ortodoxa kyrkan.

I Putins rike tänker man politik i hundraårsperspektiv. Där menar kritiker av regimen som journalisten Julia Latynina i Novaja Gazeta och ledaren för det lilla oppositionspartiet Jabloko Grigorij Javlinskij att Putin har vridit klockan tillbaka till tiden före Peter den stores reformer i början av 1700-talet och ”avmoderniserat” Ryssland.

Som en bekräftelse av denna tes att Ryssland har återvänt till det fjärran förflutna kan man se den stora staty av furst Vladimir den store som har rests mitt i Moskva utanför Kremls murar. Vladimir gjorde 988 kristendomen till statsreligion i riket Rus, Rysslands föregångare. President Putin invigde statyn den 4 november i år på den ryska enhetens dag. Dagen firas till åminnelse av att Ivan den förskräcklige denna dag år 1552 intog tatarernas fäste Kazan och att furst Pozjarskij och köpmannen Minin år 1612 slog tillbaka polackerna och gjorde slut på stora oredan. Vladimir den store var furste i Kiev, som emellertid nu är huvudstad i Ukraina. Putin påpekade efter annekteringen av Krim att Vladimir döptes till kristendomen i Chersones och att det medeltida Chersones är dagens Sevastopol. Krim med Sevastopol var det nutida Rysslands ”dopfunt”. Det är självklart att Vladimir nu står staty i Moskva.

Min bild av Rysslands moderna politiska historia är dyster. Är min referensram långsökt och verklighetsfrämmande? Är det fråga om spekulationer av en svensk historiker ”med gröt i huvudet”? Så apostroferades jag 1978 av den sovjetiske historikern och prisbelönte kokboksförfattaren Viljam Pochlebkin i en diskussion om rysk historia på en konferens i Moskva . Men det är faktiskt Putins Ryssland som har frammanat den dubbla spökbilden av Jurij Andropov och Ivan den förskräcklige. Det måste framhållas att tsar Ivans tillnamn på ryska är groznyj, vilket idiomatiskt översatt till svenska betyder sträng, hård, bister, fruktansvärd eller hotande. Den Ivan som hyllas i dagens Ryssland är den stränge husbonden som har vunnit omvärldens ”respekt”.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.