Till skillnad från nästan alla andra ryska 1900-talsförfattare värda att minnas var den sovjetiske sjuttiotalsklassikern Jurij Trifonov (1925–1981) på intet vis förbjuden, förföljd eller fördriven. Tvärtom var han inte bara officiellt erkänd utan därtill innehavare av Stalinpriset. Han fick det redan som tjugofemåring för sin idag oläsbara debutroman Studenterna. Föräldrarna var urbolsjeviker och yrkesrevolutionärer, sedermera en del av den sovjetiska nomenklaturan, och lille Jurij växte upp i det mytomspunna prakthus med utsikt över Kreml som Sovjet hade byggt 1931 åt sin politiska, konstnärliga och vetenskapliga elit. Med hans lätta hand skulle byggnaden med det officiella namnet Regeringshuset så småningom bli känt som Huset vid kajen.

Den mörkgrå konstruktivistiska kolossen, som uppfördes i samband med att Moskva åter blev rikets huvudstad och som alltjämt står på andra sidan floden från Kreml, utövade till en början en stark attraktionskraft på sin omgivning, men började snart också utstråla skräck. Att koncentrera eliten till det som på sin tid var Europas största bostadshus var synnerligen fördelaktigt när det gällde övervakning. Hisspojkarna och vaktmästarna var säkerhetsagenter, grannarna spionerade på varandra i syfte att ta ett steg uppåt i bostadstrappan. Under 1930-talet kunde samma lägenhetsnycklar byta ägare så många som fem gånger. När man flyttade ut fick man också lämna tillbaka allt, inklusive bordssilvret – allt man ägde var till låns. Under Stalinerans utrensningar arresterades uppemot 800 av dess 2 500 invånare, oftast i nattmörkret, 354 av dem avrättades. Även Trifonovs far hämtades 1937, efter att ha skickat en pamflett till partitoppen, och modern året därpå. Det var egentligen bara en tidsfråga innan någon författare skulle använda byggnaden som en förtätad symbol för Stalin-Sovjets skräckvälde och klassamhälle.

Som tolvåring blev Jurij ”son till folkets fiende”, måste lämna sitt älskade hem och bosätta sig med mormor i utkanten av den växande staden. I sina dagböcker beklagar sig pojken över hennes ständiga tjat och skriver tafatta, tårdrypande hyllningsdikter till den saknade mamman. Likväl förblev han det socialistiska projektet trogen. Först långt senare skulle han börja forska i det förflutna. Någon regelrätt dissident blev han aldrig, men just erfarenheten av barndomslivet samt dess abrupta slut, av den oklara, stumma skräck som Stalinterrorn gjorde till alla människors vardag, skulle fyrtio år senare ge gestalt åt ett av Sovjetlitteraturens främsta verk.

Första halvan av hans författarskap är idag fullständigt ointressant. Han arbetade på fabrik, studerade på den statliga skrivarskolan Litteraturinstitutet, stjärndebuterade med en politiskt korrekt studentroman men kom långsamt av sig. Under Chrusjtjovs tillfälliga liberalisering hankade han sig fram som sportjournalist och översättare, och det var inte förrän 1969, då landet redan glidit in i den så kallade stagnationstiden under Brezjnev som författaren Trifonov fann sitt ämne och sitt språk.

I decennier hade han studerat Tjechov, Tolstoj och Hemingway. Nu, en bit över fyrtio, inledde han den serie om fem kortromaner som blivit kända som Moskvanovellerna och som gjorde honom till sin krackelerade samtids skildrare. De kan läsas som en stor vardagsmoralisk krönika, en serie studier av stalinismens långtidskonsekvenser för den mänskliga själen och en personlig historia om de tidiga yrkesrevolutionärernas krossade illusioner. Våningsbytet kom ut 1969, och fyller alltså 50 i år. Den följdes av Preliminärt bokslut, Det långa avskedet och Ett annat liv. Serien kröntes 1976 med mästerverket Huset vid kajen. Alla dessa blev snabbt översatta till svenska och betraktas som romaner snarare än det som i Ryssland kallas långnoveller.

”Hos Trifonov möter vi människan just när hon har insett att förändringen oåterkalleligt har ägt rum och allting gått fel.”

De utspelar sig bland Moskvas medelklassintelligentia och behandlar dess på ytan ganska oanmärkningsvärda vardagsproblem. I Bostadsbytet möter läsaren Viktor Dmitrijev, en själsligen utmattad trettiosjuåring som lever i ett kärlekslöst äktenskap. Texten följer honom närgånget i några hektiska dagar, inbegripen i bittra inre monologer. Efter att hans mor har drabbats av cancer föreslår hustrun att de genom ett halvofficiellt byte flyttar ihop med henne. Dmitrijev är emot, men ser, liksom på en skärm, hur allt faller ut precis som hustrun planerat: bytet blir av, modern dör, paret flyttar in i en större egen lägenhet. Under tiden väver berättaren in återblickar på deras ungdom och äktenskapets långsamma förfall. På ytan framstår det hela som laddad men tämligen ofarlig vardagsrealism, ett drama visserligen, men knappast av större proportioner.

Liknande situationer, med varierande grader av tragik, drabbar de krisande männen i alla de följande texterna. Alla skildrar de moraliska nödlösningar i marginella ekonomiska vinningssyften som springer ur passivitet, karaktärssvaghet och bekvämlighet. Hos Trifonov möter vi människan just när hon har insett att förändringen oåterkalleligt har ägt rum och allting gått fel. Men själva livsomvälvningen har skett genom en knappt märkbar serie av skiftningar och passiva beslut, utsträckta över decennier som blivit uppenbara först i efterhand. Inget ställs egentligen på sin spets. Snarare handlar det om ett sakta försjunkande i håglöshet och banalitet, i årtionden av själsligt illamående.

I det förflutna ruvar de första kommunistbarnens generationsbesvikelser och oförverkligade drömmar. Dmitrijev i Bostadsbytet har tvingats att ge upp sina konstnärsdrömmar när han inte kom in på konstskolan som ung. Poesiöversättaren Gennadij från Preliminärt bokslut tänker att han själv hade kunnat vara poet – men är det inte. Grisja Rebrov i Det långa avskedet är en pjäsförfattare som inte får sina dramer uppsatta. Historikern Sergej i Ett annat liv försöker utarbeta en egen historiesyn, som är raka motsatsen till den officiella historieskrivningen, vilket hindrar honom från att färdigställa sin avhandling.

Allt detta berättas på en detaljtät prosa med stort intresse för livets materiella sidor. Trifonov avslöjar gärna hur mycket hans akademiker tjänar och hur många kvadrat de bor på. Det är något av en nyhet i den ryska litteraturen. Dittills hade den, möjligen med undantag av Tjechov, rört sig bland stora ämnen och ödesdigra händelser, i en ödesmättad värld där död och metafysik alltid ställt allting på sin spets. Den minutiösa beskrivningen av en människas vardagstillvaro, till synes renons på ”stora frågor” och exceptionella konflikter, betraktades och betraktas i viss mening ännu idag som främmande och ointressant.

Om Trifonov emellertid bara hade sysslat med vardagskonflikter hade han gått till historien som etnolog. Det är de underliggande moraliska strukturerna som intresserar författaren, samt det sätt på vilket de kommer till uttryck i vardagsvärlden. Han hade ingalunda samma bekymmer med censuren som en Bulgakov eller Solzjenitsyn, men av den enkla anledningen att den i form av tystnad redan var inbyggd i hans text. Just i denna betydelsebärande tystnad döljer sig emellertid texternas behållning och storhet.

Trifonovs samtida läsare var mer eller mindre identiska med rollfigurerna, och på så vis inbegripna och införstådda med allt det som författaren inte bara låter bli att förklara utan direkt förbigår. Denna raka motsats till Verfremdung verkar som bäst i svitens sista text, seklets kanske främsta ryska långnovell Huset vid kajen. I utkanten av Moskva, dit den framgångsrike forskaren Glebov mödosamt tar sig i jakten på en antik möbel, stöter han på en försupen man som visar sig vara den en gång så välbärgade barndomsvännen Lev. Mötet sätter igång en serie bildrika reminiscenser från uppväxten runt det vackra Huset på 30-talet, efterkrigstidens ungdom och den lyckade forskarkarriären. Det är oförglömliga bilder av ett snabbt växande Moskva och ett nytt samhälle i färd med att byggas, men också en berättelse såsom den opålitlige berättaren Glebov själv ser den, inifrån, förnuftigt tillrättalagd. Till läsarens hjälp finns dock en andra berättare, som då och då griper in för att uppmärksamma luckorna.

”Skräckårens slutresultat var enligt honom en kränkt medelåldersman, utan framtid och med krossade drömmar, fast i rusningstrafiken mot någon dyster etta i en avlägsen förort, inbegripen i en malande inre monolog om hur fel allting blev.”

Unge Vadim Glebov växer upp i ett tvåvåningshus i en fattig mörk gränd bakom det stora prakthuset. Han ser på den åtråvärda byggnaden utifrån och längtar in. Flera av hans klasskamrater bor i elitfastigheten och den framkallar såväl avund som oro hos pojken, i synnerhet den nye eleven Lev, som förefaller vara barn till en höjdare inom säkerhetstjänsten och omedelbart trumfar Vadims alla försök att imponera på kamraterna. Medan Vadim kan smuggla in några vänner på bio eftersom hans mamma arbetar där, har Lev en egen biograf hemma. Vardagslivet i det fina huset, med tårtor och tjänstefolk, väcker hos Vadim en dröm om framgång och materiellt välstånd, attribut som krävs för att vinna kamraternas gunst och lämna den karga värld ur vilken han själv är uppstigen.

När han växer upp förälskar han sig i professorsdottern Sonja från samma hus, tjatar in sig i deras fina hem, gör sig till familjens vän och Sonjas inte alltid erotiskt framgångsrike älskare. (Här finns ett av Sovjetlitteraturens mer öppenhjärtiga sexuella erkännanden, när Glebov tillstår att han med henne ute på datjan inte alltid ”ror i land”.) På ett möte pressas doktoranden Glebov emellertid att ”uttala sig” mot den ålderstigne professorn och blivande svärfadern för att denne ska röjas ur vägen i en komplicerad akademipolitisk intrig som sammanfaller med landets krig mot så kallad ”kosmopolitism”. (Det vill säga folk med judisk bakgrund, en kampanj som har kallats för ”intellektuell pogrom”.) För detta utlovas han ett fint stipendium och godkänd avhandling.

Glebov ser inte sig själv som någon kallt beräknande karriärist. Tvärtom styrs hans handlingar snarare av en blandning av välvilja och skräck. I synnerhet skräcken – ett slags ordlös, oklar fasa som strålar ut från vissa hus, människor och situationer – får honom att agera på ett sätt som först långt efteråt framstår som uselt. Han mår vagt dåligt över en episod då han för Levs far, den skräckinjagande säkerhetschefen, efter ett pojkstreck anger en klasskamrat, som sedan oförklarligt försvinner. Men han känner ingen egentlig skuld, eftersom han heller inte riktigt förstår sitt brott, och antar att alla skulle ha handlat likadant i hans ställe.

Blandningen av försiktighet, räddhåga och materialism har i honom skapat en andligt komprometterad men framgångsrik Homo sovieticus som i sitt liv uppfyller den ryska medelklassens alla materiella drömmar. Det en gång så idealistiska systemet, visar Trifonov, favoriserar nu strebrar som Glebov och motarbetar alla ansatser till idealism. I ett annat samhälle hade den jordnära Glebov kunnat vara en ganska harmlös medelmåtta. Men det är just genom att pressa sådana medelmåttor som Glebov till deras yttersta gränser som förtryckarsamhället kan upprätthålla sin existens.

Detta system spåras tillbaka till stalinismen och den skräck som den gjorde till vardag. Själve diktatorn är närvarande som den onämnbare i alla de fem novellerna. Den stora historien bryter hos Trifonov alltid fram genom varje vardaglighet på samma sätt som ljuset lyser upp ett rum: ljudlöst och ofrånkomligt. Datumet för Stalins död – den 5 mars 1953 – är den bakgrund som under ödesdiger tystnad skiner igenom flera av långnovellerna i deras centrala ögonblick. I Ett annat liv är det våren då de två unga protagonisterna förälskar sig. I Det långa avskedet, när besvikne Rebrov lämnar Moskva för att försöka skapa sig ett annat liv i Sibirien, sker det just den dagen – på tåget viskas det om någon stor händelse som skall ställa allt uppochner utan att något sägs rakt ut. Stalinismen är det tema som binder samman texterna, som närvarar som ett enormt tyst fält, men ingenstans i hela textmassan är den skräckinjagande diktatorn nämnd med sitt namn.

Stalinismen förbinds inte bara med den stora terrorn, utan också med den framväxande materialismen. Det senare tycks enligt Trifonov nästan vara en direkt konsekvens av det förra. När Dmitrijev i Bostadsbytet känner en motvilja mot att genomföra affären som från en ekonomisk synpunkt är fullständigt rationell – vid moderns död förfaller bostadsytan annars åt staten – är det den kommunistiske idealistens skam inför materiellt välstånd som han i själva verket gestaltar. För hans mor, som tillhör den generation som växte upp i drömmar om att kommunismen skulle bygga en bättre värld, är tanken på bostadskarriär djupt frånstötande och står för allt den velat fördriva ur människosjälen. Dmitrijev blir på så vis, av fullt rationella orsaker, sin mors andlige förrädare. Vardagsmänniskans sökande efter ett bekvämt liv var den tidiga kommunismens största fiende, men det var också något den strax började se hos sina egna barn – en generationskonflikt som tematiseras i alla de fem novellerna.

Även här är dock Glebov ett mer komplicerat fall. Han är olik de andra männen från Moskvanovellerna i det att han redan som barn lockas till elitens materiella välstånd och inget annat. Medan idealismen i de tidigare texterna förblir okomplicerad – och sedermera leder till ett misslyckat liv i ett samhälle där staten endast lämnar ett minimalt manöverutrymme – ser Glebov ett hyckleri hos den äldre kommunisteliten, som föraktar välstånd men själva lever med tjänstefolk. Den idealistiska generationen består ju dessutom av just de människor som har fört Stalin till makten, som på så vis är medskyldiga till den oklara skräck som råder i deras vackra elitlägenheter. Trifonovs egen mormor lär ha haft en affär med Stalin när de båda fortfarande var unga eldiga revolutionärer. Det kan ha bidragit till att Jurijs mor undslapp en omedelbar avrättning och att pojken själv ändå fick en rätt smidig start på sin författarkarriär. Glebovs berättelse är ett försök att urskulda sig inför det diffusa dåliga samvetet som Levs försupna gestalt väcker hos honom. I hans värld, när han väl tagit över den gamla elitens goda liv, finns inte längre några illusioner kvar, bara en vag känsla av att något likväl inte är som det ska, trots att livet är tämligen lyckat. Denna känsla tränger han skickligt bort genom komplicerade retoriska tillrättalägganden av det förflutna till vilka läsaren blir åsyna vittne. De plågade konstnärssjälarna och idealisterna från de tidigare texterna, dessa handlingsförlamade män som brakar samman inför familjelivets vardagskrav, är för Glebov blott svaga stackare, maktlösa och resignerade, oförmögna att navigera i ”verkligheten”. Han själv är lyckad – men långt ifrån lycklig.

”Stalinismen är det tema som binder samman texterna, som närvarar som ett enormt tyst fält, men ingenstans i hela textmassan är den skräckinjagande diktatorn nämnd med sitt namn.”

När Huset vid kajen publicerades menade somliga kritiker att den kom ett par decennier för sent, att det numera var en statligt sanktionerad syssla att avslöja Stalinkulten. Trifonov besvarade kritiken med att just dessa decennier krävdes för att stalinismens långtidskonsekvenser skulle uppenbara sig. Skräckårens slutresultat var enligt honom en kränkt medelåldersman, utan framtid och med krossade drömmar, fast i rusningstrafiken mot någon dyster etta i en avlägsen förort, inbegripen i en malande inre monolog om hur fel allting blev.

Idag, femtio år senare, talar man ofta om Putins Ryssland som en reproduktion av stagnationstidens Sovjet. Ett lagom förtryck som inte går till Josef Stalins överdrifter, ett visst materiellt välstånd för innerstadens stillastående medelklass, ett maffialiknande korrumperat statssystem där mutan är en frihetshandling, en materialistisk konformism och jantelag som byråkratiserat själslivet, samt den ständiga offentliga jakten på fiender och förrädare. Det är visserligen en något haltande jämförelse, som blundar för att dagens genomkapitalistiska Ryssland snarare är en dialektisk variant av sjuttiotalets Sovjet. En sak är dessutom gemensam för varje samtid: oförmågan att se sig själv utifrån. Först idag ser man hos Trifonov hur statsapparaten och det förtryck den har skapat lyckas göra sig osynlig för sina undersåtar och kommer till uttryck endast i privata gnagande känslor av ett misslyckat liv. Tanken på att förbinda sina maktlöshetskänslor med ett förtryckande system slår aldrig en enda av Trifonovs rollfigurer – men väl hans läsare. Snarare än att avslöja systemet visar han upp det i en noggrann gestaltning och låter dess tysta fläckar tala. Möjligen har han just censuren att tacka för denna litterära framgång.

Förmodligen krävs det ytterligare några decennier för att vi ska få en lika noggrann återgivning av dagens Homo putinus, en skildring som är ute inte efter att avslöja och fördöma, utan efter att se och förstå, samt spåra rötterna till dagens samhälle just i det sovjetiska sjuttiotalet. På samma sätt som Trifonovs sjuttiotal och dess blandning av materialism och maktlöshet är framvuxna ur Stalins skräckår, är det moderna Ryssland en skapelse av män och kvinnor vars ungdom sammanföll just med stagnationstidens själsliga paralys och medelmåttementalitet.

Huset vid kajen, som med Trifonovs lätta hand har blivit en symbol för bolsjevikdrömmens solsida och dess långa skräckskuggor, står idag kvar framför Kreml, inhyser elitbostäder och stoltserar med en enorm Mercedeslogga. Trifonovs änka, Olga Trifonova, kom att bli föreståndare för ett litet museum i huset, som ställer ut diverse vardagsföremål från dess komplicerade vardagsliv. I början av åttiotalet fick paret, enligt henne, erbjudande om en lägenhet där. Trifonov tackade nej.