Erasmus agerade med Europa som arena. Han var född i dagens Nederländerna, studerade i Paris, var lärare i Cambridge, tog graden i Turin och hade produktiva år i Basel. Hans läsekrets var lika europeisk: när Erasmus stod på topp var han på ett eller annat sätt delaktig i en femtedel av Europas samlade bokutgivning.

Samtidigt påpekar Burton att känslan av europeisk samhörighet var ganska outvecklad vid den här tiden. Kontinenten bestod av ett myller av rivaliserande småstater, som ofta låg i fejd med varandra. Den gemenskap som ändå fanns uppstod främst genom konflikter med utomstående, där de muslimska osmanernas erövring av Konstantinopel, det andra Rom, fick särskilt stark effekt.

Nog anar man en parallell till idag? EU-institutionerna arbetar för all del intensivt med att främja känslan av en gemensam identitet på allehanda sätt. Varthelst man kommer på den europeiska landsbygden möts man av informationsmaterial som berättar att verksamhet på platsen får stöd genom ett eller annat EU-program. Studenter kan läsa utomlands via ett EU-program, som bär Erasmus namn. Det sjungs Europahymn, flaggas med EU-flagg och firas Europadag. Ja, ni vet. Men hur mycket unionsanda har alltsammans skapat? Är den starkare än den gemensamma katolska hållning som ändå fanns (i alla fall tills Luther kom in på plan) under Erasmus splittrade tid?

Enligt den senaste Eurobarometern tycker 71 procent av EU-medborgarna att medlemskapet har varit gynnsamt för deras hemland och det blåser motvind för politiker som vill lämna samarbetet. Men när det gäller att skapa sammanhållning kan det liksom på Erasmus tid vara så att yttre tryck spelar större roll än inre vilja. I öster: ett aggressivt Ryssland, ett alltmer offensivt Kina. I väster: ett alltmer oförutsägbart USA. Under hotet från ena hållet och risken för likgiltighet från det andra kan och måste det europeiska bygget förstärkas. Kring denna insikt borde både medborgare och makthavare kunna fylkas.

” Uppbrutet i småbitar, eller överreglerat och stagnerat, kan Europa lätt bli andras rov.”

Det är val till EU-parlamentet den 6–9 juni i år. Poströstningen börjar redan den 22 maj. Enligt tidigt gjorda prognoser från den liberala tankesmedjan European Council of Foreign Relations (EFCR) kommer höger-mittengruppen EPP, socialdemokraterna i S&D och liberalerna i Renew sannolikt att gå tillbaka medan de mer hårdkokta konservativa i ECR och nationalisterna i ID-gruppen ser ut att stärka sina positioner rejält.

Hur kan partier i de centristiska grupperna bäst stävja detta? frågar sig ECFR:s toppföreträdare Ivan Krastev och Mark Leonard i den färska rapporten ”A New Political Map. Getting the European Parliament Election Right”. De båda är kritiska mot valstrategin som de hittills tycker sig se dominera: ett tvådelat upplägg där partierna runt mitten dels anpassar sig till nationalisternas migrationskritik, dels lyfter fram EU:s lyckade krisbekämpning i frågor som covid-19, Ukraina och klimatet.

Det finns för all del ett antal länder i norra Europa där migrationsfrågan är het, konstaterar de, men i stora delar av EU kommer den relativt långt ned på listan. Och vad krisbekämpningen beträffar säger mätningar att väljarna är betydligt mindre imponerade av EU-politikernas handlag än vad de folkvalda själva är. Att gå på om covid-19 och klimatet riskerar att mobilisera motståndarsidan snarare än locka väljare och inte heller att framhålla Ukrainastödet är tyvärr någon entydig valvinnare: det finns betydande skillnader mellan folkopinionerna.

Den intressantaste av de alternativa strategier som Krastev & Leonard föreslår är: att tala klarspråk om det geopolitiska läget och dra fördel av den rätt entydiga skepsisen mot Donald Trump runt om i Europa: ”En stor majoritet av de europeiska väljarna kommer att bli besvikna om han vinner det amerikanska valet denna höst (Fidesz är det enda partiet med en majoritet bland sina väljare som skulle glädjas åt resultatet). Och européer är speciellt oroade för att han ska ge Putin segern i Ukraina […] Proeuropeiska ledare skulle kunna föra diskussionen i termer av ett behov för EU att bli mer autonomt och seriöst när det gäller att försvara sig mot det ryska hotet.”

De resonerar eller åtminstone formulerar sig på ett olyckligt sätt när de skriver att Trumphotet ger europeiska politiker en möjlighet att ”di­stansera sig” från USA under kampanjen. Att skapa sprickor i den transatlantiska länken är sannerligen inget som man bör ta initiativet till från europeiskt håll. Däremot är det förnuftigt att se riskerna i vitögat och inse att det finns alla skäl i världen för Europa att i en rad olika avseenden ta större ansvar för sin säkerhet. På litet längre sikt kan USA gå mot ökad isolationism även om Donald Trump förlorar i november.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur sannolikt är det då att partierna som haft ansvar för den europeiska politiken under decennier av försummelser plötsligt ska framstå som goda garanter för skärpning och betydligt mer beslutsamma tag? Det är, som man säger, en bra fråga. Trots allt ligger de nog bättre till än nationalistpartier som i många fall haft en tveksam eller värre inställning till såväl Ryssland som EU-samarbetet.

Sedan måste det sägas med eftertryck att de grundläggande skälen för att stödja Ukraina och stärka Europa inte är att det ena eller andra partiet ska bli framgångsrikt i EU-valet. Det handlar om att Rysslands erövringskrig inte får bli framgångsrikt och att Europa måste kunna stå på egna ben. Vi utmanas från fler håll än ett och bör inte ta det amerikanska stödet för givet som tidigare. Europa definieras av mycket mer än att vi möter andra maktblock – det finns en rättvisans, frihetens och kunskapssökandets tradition, Erasmus tradition – att slå vakt om och utveckla, men vi definieras också av realpolitikens kyliga realiteter. Här får den pacifistiskt lagde Erasmus ursäkta.

Europa måste hålla ihop och utveckla både sin ekonomiska och militära förmåga. Uppbrutet i småbitar, eller överreglerat och stagnerat, kan vi lätt bli andras rov. Det här betyder inte, som ofta görs gällande, att man behöver gilla vartenda påfund som någon kläcker i Bryssel; det är ofta rätt att göra motstånd. Men det betyder att man måste kunna skilja på huvudsak och bisak och att den som yrar om swexit inte vill riket väl.