Dagen kom. På det inhägnade området var näringsliv och civilsamhälle representerat. Där fanns stånd med pyttesmå burkar svindyr, närproducerad marmelad såväl som den lokala leksakshandelns hela utbud av riddarrelaterade leksaker. Tennisklubben sålde fika. Jag tror jag betalade 25 kronor för en liten tvåfärgad muffins ur en plastask inhandlad på Ica. 40 kronor swish för hoppborgen, per barn. Det vägrade jag.

Klockan slog och själva uppvisningen kunde börja. Fast det började, som alltid i sådana här sammanhang, med att ­arran­görerna ställde sig upp och i mikrofon nogsamt redogjorde för vilka som i samarbete med vilka gjort denna dag möjlig, vilka offentliga bidrag som delats ut, av vem, till vem. Festligt värre.

Nå, så kom mannen fram som skulle kommendera och kommentera spelen. Han var klädd i något slags medeltida dräkt: tunika, tantmössa och röda sammetsbyxor. Han var på riktigt lite festlig, men nu började min plåga och jag mindes varför jag hatar uppvisningar för barn: kraven på att man ska skrika och applådera som en galning. Alla riddarna skulle presenteras. De hette sånt som ”Riddar Kunskap” och ”Tvenne pilar”. Vi applåderade och tjoade, men det var aldrig nog: ”Jag hör er inte” och ”Bättre kan ni”.

Jag tittade mig omkring, hade redan ont i handflatorna. Såg ett äldre par med händerna i fickorna, de smålog. Så fruktansvärt osolidariska. Hjälp till då! Riddarna red fram och tillbaka. ”Vi ger dem en applåd till, va!? Jag hör er inte.”

Det var varmt och jag led med riddarna, de lade sin fritid (tänkte jag, för det finns väl liksom ingen som har som jobb att vara låtsasriddare?), sin lördag på att besöka en avkrok i nordöstra Skåne; de måste få känna hur uppskattade de är, hur fantastiskt rolig och festlig denna uppvisning är.

Åh, han stack sitt spjut i ett äpple. Applåder. Åh, han gjorde det en gång till. Applåder. ”Jag hör er inte!!” Jag klappade och klappade. Ville inte att riddarna skulle bli ledsna. Nu stötte de sina lansar i varandras sköldar. Jag låtsades nästan dö av spänning och upphetsning, applåderade som om jag aldrig hade varit med om en mer storslagen upplevelse. Men det räckte inte: ”Jag hör er inte.”

Barnen tittade. Fina hästar. Men som Ivanhoe var det ju inte. De hjälpte till att applådera ibland, men rätt snabbt tröttnade de på de evinnerliga kraven att klappa och klappa och klappa.

Exakt likadant var det när vi ­tidigare i somras var på en sjölejonsshow. Helfestligt hur de där ovala havsdjuren hoppade upp och ner, låtsades stå i en kateder, pussade sin tränare, klättrade upp för trappor och allt vad det var. Men återigen dessa hysteriska krav på att publiken måste klappa och jubla hela tiden. ”För annars blir sjölejonen sura…” Lögn förstås. Sjölejonen är enbart intresserade av att få obegränsat med små sillar, som är deras belöning. De struntar i applåderna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Åh nej, nu minns jag, jag var ju med minstingen på en sångstund med Pippi Långstrump också, medan sommaren fortfarande var helt ny. Min yngste älskar Pippi. Han är Pippi. Han kan alla sångerna och han sjunger dem med förvånansvärd tonsäkerhet. Men han var helt oförstående inför peppigheten, inför uppmaningarna om att man skulle skrika och applådera och applådera ännu högre. Han vill bara se Pippi och sjunga ”Kalle Teodor”.

Barn är inte hysteriska. De tittar storögt om det är något som fångar deras intresse. De vill kanske kommentera vad de ser, fråga hur det går till. Men de är helt ointresserade av att tillmötesgå vuxenvärldens förväntningar, helt ointresserade av att iscensätta arrangörernas uppfattning av vad en lyckad show är.

Låt dem vara, för katten.