Första gången jag blev medveten om kajorna var när jag promenerade hem en sen kväll och hörde ljuden. Det tog ett tag att identifiera varifrån lätena kom ifrån. När jag nästan var framme vid min port, riktade jag blicken uppåt och såg fåglarna. Tio, tjugo, trettio, fyrtio stycken. Jag tappade snabbt räkningen på de svarta gestalterna, som då hastigt tystnat. Lugnt och stilla, utan ett ljud, satt de där. Det ilade till inom mig som om jag befann mig i Alfred Hitchcocks Fåglarna. Att Hitchcock faktiskt, enligt vittnen, utsatte skådespelerskan Tipi Herden för riktiga fågelattacker dök upp i mitt minne.

Men sedan den där kvällen har kajorna blivit goda grannar och deras liv är en ständig källa till fascination och reflektioner. De väcker mig mitt i natten ibland, med det där böljande ljudet som for...