med orden ”Paris gator. Alltid gatorna” som ett slags besvärjelse skriver Nobelpristagaren Patrick Modiano in sig i en fransk litterär tradition; den att med gatunamn och adresser dokumentera romanfigurernas förflyttningar i staden. Vid läsningen av en fransk 1800-talsroman är det bra att ha en Pariskarta till hands. I böcker som Victor Hugos Samhällets olycksbarn, Gustave Flauberts Hjärtats fostran och Émile Zolas Nana citeras ideligen namn på gator.

Honoré de Balzac var noga med att ge sina läsare exakta referenser: ”Romanförfattarens konst består i att vara sann i alla detaljer när hans romanfigur är fiktiv.” För författaren till Den mänskliga komedin är Paris en ocean vars djup man aldrig kan mäta. Oavsett hur mycket man bemödar sig finns det alltid nya bottnar, hävdar han i romanen Pappa Goriot.

Balzac fördjupar sig i bok efter bok i stadens infrastruktur. Han rör sig på båda sidorna av Seine. I inledningskapitlets första meningar i Pappa Goriot placerar han pensionatet Maison-Vauquer, där romanens huvudpersoner är inackorderade, på rue Neuve-Sainte-Geneviève, nuvarande rue Tournefort i 5:e arrondissementet.

i romanen César Birotteau, om parfymhandlaren som ruinerar sig på spekulation, ställer Balzac två gator mot varandra, fattiga rue Saint-Denis mot rika rue Saint-Honoré. Birotteaus butik La Reine des roses ligger på rue Saint-Honoré, nära place Vendôme. Han återkommer till adressen i Kusin Bette, där parfymeriet har bytt ägare. I samma roman får huvudpersonen Bette, den fattiga, intriganta kusinen besöka den nya ägaren, monsieur Crevel, som bor på rue Saussaies intill Élyséepalatset. Balzac beskriver omsorgsfullt hennes väg dit.

I motsats till Balzac begränsar sig Proust i sina romaner till Paris centrala delar på högra stranden. Staden spelar inte heller samma huvudroll i På spaning efter den tid som flytt utan underordnas betraktarens egna personliga minnen. I det avseendet verkar Patrick Modianos Parisskildringar ha mer gemensamt med Prousts än med Balzacs. Men bredden, den heltäckande topografin och detaljerna för tankarna till Balzac.

hos modiano bidrar textens adresser, noterade i romanernas ständigt återkommande svarta anteckningsböcker, till att orientera berättaren i dåtid och guida läsaren i nutid. Samtidigt förirrar sig intrigen.

Ofta utreder berättaren ett brott eller en olycka. Det kan, som i De dunkla butikernas gata (1978), gälla en förlorad identitet och minnesförlust. Inte sällan leder spåren bakåt, till tidig ungdom eller barndom, berättad på distans i tid och rum. Men detektivarbetet visar sig vara förgäves och undersökningen rinner ut i sanden. Den berättaren försöker spåra genom telefonkataloger och tidigare adresser är oanträffbar. Det är för sent. Den efterspanade har ett antal decennier senare gått ett ovisst öde till mötes.

Uppräkningen av gator, namn, ansikten, platser, kaféer och de på 1960-talet oxblodsfärgade träbänkarna i metron återkommer ”som mönstren på en bonad som man broderat i halvvaket tillstånd”, skriver författaren i förordet till den samlingsvolym som förlaget Gallimard gav ut 2013. Förutom ett antal romaner innehåller boken ett bildcollage från olika epoker i författarens liv. I samlingsvolymen ingår också två självbiografiska verk. I Un pedigree (2005) konstaterar Modiano självironiskt: ”Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla.” I Livret de famille, som kom redan 1977, ger han diverse återblickar på en brokig tillvaro med frånvarande föräldrar och en splittrad uppväxt i efterkrigstidens Frankrike.

Patrick Modianos mor var från Antwerpen men skådespelaryrket förde henne till Paris på 1940-talet. I Un pedigree skriver Modiano att det var 1959, då han var 14, som han blev varse Paris. Upptäckten är förlagd till nöjeskvarterens Montmartre och trakten på båda sidor av Boulevard de Clichy. Han berättar att hans mor då spelade i en pjäs på Théâtre Fontaine. Han själv drev på kvällarna omkring på gatorna i kvarteret i 9:e arrondissementet:

”jag upptäcker kvarteret kring Pigalle, inte så byliknande som Saint-Germain-des-Prés och skummare än Champs-Élysées. Det var där på rue Fontaine, vid Place Blanche på rue Frochot, som jag snuddade vid Paris mystik och utan att riktigt fatta det började drömma mitt liv.”

I Vestiaire de l’enfance inventerar en man sin barndoms garderob. Han har efter att ha varit inblandad i en drunkningsolycka bytt identitet och bosatt sig i Europas utkant. Mötet med en ung fransyska får honom att minnas kvällarna, då han i sällskap med en liten flicka väntade på sin älskarinna i kvarteret nedanför Pigalle.

I bok efter bok hemsöker Patrick Modiano kvarter och gator. I romanen Dora Bruder (1997), om den försvunna judiska flickan, refererar berättarrösten till Jean Valjeans och Cosettes flykt från polisen Javert i Samhällets olycksbarn. De korsar i flykten gatan och nummer 62, rue du Petit Picpus ”samma adress som Saint-Cœur-de-Maries internat där Dora Bruder befann sig”. I efterforskningarna efter den försvunna Dora Bruder fascineras berättaren av upplysta fönster ”som man inte kan släppa med blicken. Man säger sig att bakom finns någon som man har glömt och som i åratal har väntat på ens återkomst, eller att där inte längre finns någon. Bara en lampa som har stått tänd i den tomma våningen.”

Romanen Dans le café de la jeunesse perdue (2007) innehåller en fin skildring av en vandring i solnedgången från Paris västra stadsdelar, genom centrum och österut:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Framme vid Palais Royal hade mörkret fallit. Vi stannade till en stund på uteserveringen på Ruc-Univers, innan vi fortsatte. En hund gjorde oss sällskap från rue de Rivoli till Saint-Paul, innan den gick in i kyrkan. Vi var inte trötta. Louki sa att hon kunde gå hela natten […] På första våningen i ett hus såg vi två stora upplysta fönster. Vi slog oss ned på en bänk och vi kunde inte slita våra ögon från fönstren. Det var en lampa med röd skärm längst in i rummet som spred det dunkla skenet. Man såg en spegel i guldram på väggen till vänster […] Vi skulle ringa på dörren, sa Louki. Jag är säker på att någon väntar på oss.”

flera år senare åker han i taxi genom kvarteren och förbi Arsenalen. Han ber chauffören att stanna för att se om det lyste i fönstren. Metaforen med de upplysta fönstren och den symboliska tända glödlampan ingår i det nostalgiska bygget av ett förändrat Paris.

I De yttre boulevarderna (1974) går berättaren från bostäderna i stadens utkanter till de ”fyra första arrondissementen”, med ett par sidor av gator och platser, för att sedan komma till en bokhandel i Galerie Vivienne: ”Madame Petit-Mirioux hade de senaste hundra årens hela litterära produktion i sitt förvar. Så många orättvist bortglömda författare och böcker […] De övriga affärerna i galerie Vivienne såg ut att ha varit stängda i hundra år […] Tiden hade stannat någonstans mellan julimonarkin och andra kejsardömet.”

Vandringen fortsätter sedan till Palais Royals ”övergivna arkader. Där brukade man roa sig förr i världen.” Det var på Balzacs tid man roade sig där. Hur man roade sig beskrivs i Förlorade illusioner.