I DEN TRADITIONELLA berättelsen om penningens ursprung drivs tesen att den var en reaktion på det krångel som den primitiva utbyteshandeln medförde. Och när väl systemet med mynt, som trots allt hade ett visst egenvärde då de bestod av ädla metaller, hade kommit att etablera sig kom man på en ännu bättre idé: att utveckla ett kreditsystem där handfast ädelmetall ersattes med fiktiva värden skrivna på pappersbitar där det utlovades att de vid behov skulle inlösas i guld eller något annat av reellt värde. Ytterst berodde ett sådant kreditsystem, då som nu, på människors hopp, förtroende, och förmåga att tro att ett värde skulle skapas i framtiden. Det var baserat på tillit till andra människor och till de institutioner som tryckte pengarna – och det var ett förtroende som sträckte sig bortom det lokala nuet och det egna närområdet till framtiden och land på andra sidan haven.

Detta är den klassiska berättelsen som vi matats med från Adam Smith till dagens läroböcker i ekonomi. Men enligt antropologen David Graeber, som gjort stor succé med sin bok, Debt. The First 5000 Years, är denna teori felaktig. Han menar att det inte existerar några som helst etnografiska bevis för att det någonsin fanns ett samhälle byggt på byteshandel och att det därför inte heller finns några exempel på penningsystem som utvecklats från ekonomier baserade på byteshandel. Snarare, menar Graeber, utvecklades först kredit, sedan skuld, och först därefter pengar. Dessutom var det inte ett ömsesidigt ekonomiskt intresse mellan mer eller mindre jämlika människor som utgjorde den ursprungliga impulsen för den moderna kreditens utveckling utan istället våld, krig, imperialism och slaveri.

GRAEBER ANSLUTER SIG här till en lång rad antropologer likt Marcel Mauss och Bronislav Malinowski som fört fram argumentet att människor alltid har bytt saker men då inte genom direkt byteshandel. Snarare har folk i alla tider bytt produkter och service mot en utlovad framtida ospecificerad motgåva. Till en början var sådana gåvor del av elaborerade ceremonier, vilkas syfte var att symbolisera respekt och fred. Men med tiden, när utilitaristiska utbyten av gåvor blev mer vanliga, kom människor överens om en bokföringsenhet som kunde göra alla saker jämförbara. I detta ögonblick blev kredit till skuld och pengar uppstod.

I små samhällen där de flesta kände varandra var behovet litet för sådana standardiserade former av utbytesinstrument. Man kom ihåg skulder eller man skrev ner dem eller lät vissa objekt symbolisera gåvoskulden. Men när samhällen växte och invånarna blev anonyma för varandra, eller när en nation invaderade en annan, så försvann den samhällstillit som medgav möjligheten för människor att ingå i sådana kreditrelationer. Då blev det nödvändigt att skapa symboler som hade ett egenvärde, som guld och silvermynt. Enligt Graeber innebar det att ”om kreditsystem tenderar att dominera under perioder av relativ social fred, och i nätverk där tillit råder, så blir det i tider kännetecknade av krig och plundring ersatta av ädla metaller”.

GRAEBER MENAR att det är i stunder då stater har varit relativt starka och därför kapabla till att driva ambitiösa imperialistiska kampanjer som man kan iaktta en preferens för mynt präglade av ädla metaller. Men under Europas tidigmoderna period hade man helt enkelt inte tillgång till tillräckligt mycket silver och guld för att producera den nödvändiga mängden mynt för att mediera alla önskade transaktioner. Framförallt saknades tillräckligt med pengar för att de makthungriga staterna skulle kunna finansiera sina arméer och imperialistiska missioner. Det var i detta historiska läge som staterna skapade banker som tilläts ge ut kreditbaserade pengar i form av sedlar. Dessa var till en början uppbackade av silver i bankernas valv men efter hand kom säkerheten i allt högre grad att bestå av olika former av statsobligationer, vilka ytterst vilade på en förhoppning om statens förmåga att i framtiden betala räntan på dessa obligationer – samt på köparnas förtroende för dessa staters kapacitet att leva upp till denna förhoppning.

Den svenske ekonomhistorikern Carl Wennerlind, verksam i USA, har nyligen gett ut en bok, Casualties of Credit. The English Financial Revolution 1620-1720, i vilken han studerar just relationen mellan kredit och tillit under det moderna kreditsystemets formativa fas. Hans fokus ligger på 1600-talets Storbritannien och på hur dess ledande tänkare hanterade det nya fenomenet. Dessa såg enligt Wennerlind kreditsystemet som en av människans främsta skapelser och som basen för ekonomisk utveckling. Men samtidigt var de på det klara med att kreditsystemet var beroende av en tillit som var skör – något som gjorde hela systemet sårbart och bräckligt. Av detta skäl var det av fundamental vikt att finna sätt att stabilisera systemet genom att underbygga förtroendet för den nya formen av kreditbaserade papperspengar. I detta syfte lanserade de fyra idéer för hur tilliten till dessa kreditinstrument skulle kunna stärkas: (1) bra säkerheter som backade upp kreditsedlarna; (2) transparenta regler; (3) ärliga och ärevördiga direktörer; och sist – men inte minst – (4) hårda straff för dem som underminerade förtroendet för penninginstrumenten. I Wennerlinds essä i denna Dossier utforskar han hur inflytelserika samtida intellektuella, som John Locke och Isaac Newton, kom att betrakta dödsstraffet som en grundläggande ingrediens i vad som kom att bli den engelska finansiella revolutionens framgång.

RÖRELSEN FRÅN HANDFASTA värden i form av guld- och silvermynt – uppbackade av våld och krig samt tåliga för misstro och misstänksamhet – mot kreditpapper som var beroende av fred och tillit (även om denna tillit ”uppmuntrades” genom hot om dödsstraff) var långt ifrån rak och enkelriktad. Under 1700- och 1800-talen pågick en konstant debatt kring de korrekta proportionerna mellan ädla metaller och fagra löften inristade i papper. Men med tiden, och speciellt från 1900-talets början, kom statsobligationer och andra kreditsedlar att utgöra en allt större del av bankernas reserver. De nationella valutorna backades nu i allt väsentligt upp av nationens skuld. Förtroende för valutan berodde därför ytterst på graden av förtroende för regeringens förmåga att kontinuerligt och långsiktigt betala räntorna på dessa skulder.

Enligt Graeber var det dessutom så att då statens skuld, åtminstone före den keynesianska välfärdsstaten, nästan helt och hållet kunde härföras till statens utgifter för sin krigsmaskin och sina imperialistiska aktiviteter, så innebar detta att den nationella valutan spelade en central roll för att möjliggöra det våld och dödande som utfördes i nationens namn. Sedan USA under president Nixon lämnat guldfoten backas inte längre dollarn upp med någon guldreserv. Förtroende för dollarn är därför inget annat än förtroende för USA:s regering och dess politiska och ekonomiska system. Och detta handlar i slutänden enligt Graeber om att man litar på den amerikanska vapenmakten och dess kapacitet att garantera det amerikanska världsherraväldet. Det är i detta perspektiv man ska förstå ramaskriet då Standards & Poor nedgraderade den amerikanska statens skuld.

I DE TVÅ ANDRA essäerna i denna Dossier visar Bruno Théret, forskningsledare vid Centre Nationale de la Recherche Scientifique i Paris, och Yanis Varoufakis, forskare vid universitet i Aten, hur man kan förstå eurokrisen i perspektiv av krossat förtroende och den nära kopplingen mellan valuta och makt.

Genom att särkoppla valuta och pengar från ett socialt kontrakt, där ett evigt om än föränderligt nätverk av gåvor och skulder är just det som skapar ett samhälle, förvandlar man pengar från något som förbinder människor i tillitsband till instrument för stater att föra krig och utöva makt till fördel för dem som härskar men till priset av armod för de folk som man behärskar. Krisen i Europa är i grunden inte ekonomisk utan politisk: genom att hantera skulderna som om det enbart handlade om vad Theret benämner ordinära (libérable) snarare än som eviga skuldrelationer (dettes non-liberables) inom ramen för samhälleliga gemenskaper – där samhällets bestånd går före enskilda återbetalningskrav – störtar man samhällen och människor i fördärv.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För att beskriva denna process och denna logik åkallar Varoufakis, som under den pågående krisen var inbjuden av Europaparlamentet för att föreläsa om förslag till krishantering, den klassiska myten om kung Minos och Minotauros. Den senares oändliga aptit på mänskliga offer har idag återuppstått som en ”globala minotaur” i form av det finansiella systemet med bas i Wall Street, som slukar pengar för att skapa mer genom lån till länder, likt många av dem i eurozonen, som saknat system för att hantera chocker likt dem som drabbade världen 2008.

FÖR GRAEBER kan vår samtidskris inte fixas med gamla kända metoder. Han är en hängiven anarkist – en nyckelfigur bakom den internationella Occupy-rörelsen. De två primära komponenterna i hans alternativa berättelse om hur pengar och kredit kom till – att kredit dök upp före, inte efter, pengar samt att statsobligationerna och det moderna kredit- och valutasystemet är insyltat i en svart och sorglig historia om slaveri, våld och imperialism – är del av den politiska agenda som underbygger Occupy-rörelsen.

Graeber menar att den nuvarande monetära ordningen bör nedmonteras och att mänskligheten istället söka återvinna sin förmåga att bygga kreditnätverk och ekonomiska relationer utanför och bortom staternas makt. Kredit, anser han, tillhör folket och är ett resultat av vänskap, sällskaplighet, ömsesidig hjälp, ärlighet och tillit. Det är därför möjligt att se framför sig en alternativ ekonomisk ordning där mänskliga relationer är medierade av autonomt skapade valutor. Även om Graeber i sin bok inte utvecklar detta i detalj, kan man spekulera i att han kanske har sympati för nya monetära mekanismer, likt paypal och bitcoin, och de många lokala valutor som under senare år har dykt upp i små samhällen runt om världen.