Då det gick mot advent kunde man på Svenska kyrkans webbplats läsa följande påstående: ”Jesus talade om att himmelriket skulle komma. Han menade ett himmelrike här på jorden – ett rike där fattiga och förtryckta skulle värderas högre än rika och dem som hade makt.” Svensk Pastoraltidskrift dömer ut den från Kyrkans hus i Uppsala utgående förkunnelsen som klasskampsretorik och som ett uttalande vilket knappast kan sägas vara ”förenligt med allmänkyrklig tro”.

Den citerade utsagan om himmelrikets natur kan emellertid inte fullständigt sägas sakna hemortsrätt i ett kristet sammanhang. I vart fall inte om vi låter sökarljuset svepa över ett landskap som omfattar inte enbart de stora konfessionernas huvudfåror, utan också gestalter och grupperingar som har ställt sig i skarp opposition till hierarkier och konfessionella riktningsgivare. Vad Svenska kyrkans webbplats i anda från det röda decenniet predikar 2018 om ett till den jordiska tillvaron förlagt himmelrike har omisskännliga drag av millenarism. Oppositionslystna förkunnare och rörelser har varit av uppfattningen att de etablerade kyrkorna under århundradenas gång kommit att representera en väsentligen annorlunda tro än den som praktiserades av den så kallade urkyrkan, vilken var oförstörd av jordisk makt och härlighet. Inte sällan har drivkraften för den sortens yttringar varit social lidelse.

Den idéhistoriska företeelse som jag har konceptualiserat som 68-kyrkan – ett nätverk med rötter i pseudorevolutionens 1960- och 1970-tal, och med en vänsterradikalt profilerad kristendomstolkning – byggde till betydande del sin agitation och teologi på marxistiska låneord och föreställningar. På motsvarande sätt är marxismen och de utopisk-socialistiska riktningarna rika på ur kristna föreställningsvärldar extraherade begrepp och bilder. Det kan ses som ett mått på kristendomens djupgående betydelse för Västerlandet att även den ideologi som legat bakom de mest omfattande förföljelserna av kyrkor och kristna – kommunismen – innefattar ur trons urkunder hämtat tankegods.

Budskapet om ett återupprättat, av jämlikhet, egendomsgemenskap och frånvaro av förtryck präglat paradis har återkommande eggat till politisk kamp. Detta faktum blir särskilt påtagligt om socialismens idéhistoria – som i Ronny Ambjörnssons fina bok med denna titel – utsträcks till att omfatta föregångare till 1800-talets stora ideologer. Föreställningen om ett himmelrike på jorden har sagts utgöra kärnan i den företeelse på tanke- och handlingslivets områden som vi benämner utopism. I utopismens geografi hör såväl kätterska kristendomsriktningar som revolutionär socialism hemma. Denna förbindelse är viktig att beakta om vi vill förstå socialismens moraliska halt och kraft, och varför både intellektuella och människomassor – förskräckande lärdomar till trots – fortsätter sökandet efter egalitaristiska idealsamhällen.

Ronny Ambjörnssons år 1984 utgivna teckning av socialismens förhistoria är inte enbart resultatet av idéhistorisk forskarmöda. Boken motiveras också av den politiska ambitionen att tillhandahålla en framställning av den socialistiska idévärldens rikedom och mångfald. Detta sågs som en nödvändighet i en tid då nämnda ideologi blivit ”diskrediterad” av de totalitära staternas exempel. Hans framställning gör gällande att kristendomen är ”en av socialismens allra viktigaste källor, kanske den viktigaste”. Av Ambjörnsson tilldelas Adam och Eva rollerna som människosläktets ursocialister. De görs till mytologiska förebilder för ett samhälle där allt är jämlikt, demokratiskt och genomskinligt; en form av samhörighet där ingenting står emellan människorna.

Uttrycket utopi framträder först i martyren, den helige Thomas Mores skildring av en i fantasivärlden belägen ö. Frank och Fritzie Manuel menar i en magistral, över 800 sidor löpande, framställning att utopismens egentliga historia har sin startpunkt i renässansens och reformationens Europa. Det utopiska tänkandets rötter sträcker sig emellertid tillbaka till grekernas guldåldersdrömmar, Platons bok Staten samt religiösa föreställningar om tusenårsriket. Kristna motivs förmåga att locka samhällstänkandets alkemister till smältdeglarna torde kunna bidra till att förklara varför filosofisk-religiöst motiverade utopier har formulerats med en annan frenesi och myckenhet i den västerländska kulturvärlden än inom till exempel den arabiska och österländska.

Ronny Ambjörnsson skriver att ”drömmen om Edens lustgård” har haft ”ett omätligt inflytande på senare tiders politiska tänkande”. Paradismyten har hållit liv i föreställningar om att det har existerat ett samhälle utan förtryck och alienation. Denna livsform kännetecknas av egendomsgemenskap och det goda arbetet. Givetvis förutsätter torgförandet av den socialistiska paradislängtan, att dess talesmän bortser från en för kristen tro avgörande tankegång – den som rör människans bundenhet i synd. Religionshistoriska undersökningar har visat ”hur man på 1800-talet läste in sina egna samhällsteorier och samfundsideal i Nya Testamentet”. Denna tendens har fortgått under 1900- och 2000-talen, också med andra avsändare än socialistiska sådana.

Till lyckolandsberättelsernas annaler hör också de experiment som har syftat till att skapa en ny människa, dylika laborationer har genomförts med förödande resultat inte minst under 1900-talet. Ett för revolutionärer i alla tider framträdande dilemma har formulerats i följande fråga: ”Det gäller att skapa en ny människa, men vad göra, när det så att säga bara finns de människor som finns?” Avståndet mellan världsförbättrande fantasier och människolivets realiteter har genom historien varit ett stående argument mot utopiska gestaltningar. Lika gamla som föreställningarna om guldåldrar och tusenårsriken är, lika många år omfattar dystopiernas idéhistoria. Till de första kritikerna av tänkta idealsamhällen räknas komediförfattaren Aristofanes och filosofen Aristoteles, dock myntades själva begreppet dystopi först på 1860-talet. Som världens gång har visat är steget inte långt mellan den egalitära drömmens morgonrodnad och den totalitära ångestnattens mörker.

Till de historiska företeelser och processer som har fungerat som katalysatorer till lyckolandsidéer räknas religiösa schismer och intellektuella nydaningstider. Det är följdriktigt att renässansens och reformationens tidevarv uppvisar en uppsjö av utopiska idéer och handlingar. Här finner vi tänkare som Tommaso Campanella, Solstatens arkitekt, samt humanisten Thomas More. 1500-talet är också ett tidsskede då utopiska synsätt gör sig gällande bland sekteristiska kättare samt revolutionära bonde- och hantverkarrörelser. Den kristna klosterinstitutionen hade betydelse som direkt eller indirekt inspirationskälla till organiseringen av samhället i lyckolandsteckningarna. More hade umgåtts med planer på att avlägga löften för ett radikalt gudsvigt liv, det vill säga att bli munk, och Campanella tillhörde Dominikanorden. Solstaten har liknats vid ”ett stort sekulariserat kloster”.

I övergången mellan senmedeltiden och reformationsåldern träder åtskilliga av gudomlig ingivelse inspirerade, och på revolutionär handling inriktade, strömningar fram. Senmedeltiden uppvisar en rikhaltig provkarta på millenaristiska föreställningar, vilka i förhållande till varandra representerar en betydande inbördes variation och i vilka mystiska och sociala element inte sällan tvinnas samman. Känslan av religiös extas och önskan om materiell förbättring stod inte i kontrast till varandra. Utmärkande för de millenaristiska rörelsernas frälsningsföreställningar är enligt historikern Norman Cohn att de avser en räddning av ett kollektiv – de sant troende – som ska inträffa här på jorden. Tusenårsrikets inträdande föreställs vara nära förestående, anses förutsätta ett gudomligt ingripande och ska leda till en total och definitiv förändring av det jordiska livet. Cohn ser i medeltida sekter, som var inriktade på det kommande tusenårsriket, föregångare till 1800- och 1900-talets revolutionära rörelser. De heterodoxa strömningarnas hopp om att få bevittna en gyllene era är en förlaga till moderna ideologiska tankegångar.

Av särskild betydelse bland den radikala reformationens män var predikanten och härföraren Thomas Müntzer, en gestalt som i ett träsnitt från 1600-talet porträtterats med Bibeln i den ena handen och svärdet i det andra. Kyrkohistorikern Alf Tergel sätter in Müntzer och de med honom förknippade upproren i det historiska sammanhanget: ”Den religiösa vänsterflygen menade att Luther stannat på halva vägen. […] Müntzer […] gjorde gällande att människan bar inom sig ett inre ljus, inre liv som var identiskt med den gudomliga ordningen. Den medeltida katolska mystiken uppstår här till revolutionärt liv. […] Sakrament och Bibel hade ingen betydelse. Den religiösa frihetsläran fick sin politiska tillämpning i bondeupproret 1524/25.”

I likhet med andra bonderevolutionsledare reagerade Müntzer på kraftfullaste tänkbara sätt mot misär och orättvisor, men denne lärde man skilde ut sig genom en tankemässig originalitet. Hos honom finner vi flera för utopismens fortsatta idéhistoria viktiga motiv. Müntzer upphöjer det enkla folket till Guds utvalda. Han ger sig själv och sina trogna rätt att i Herrens namn, och med det av blod färgade svärdets makt, förgöra alla som står i vägen för det av rättfärdighet präglade samhället. Frank och Fritzie Manuel ger honom namnet Våldets apostel. Müntzers endast fragmentariskt framställda åskådning kan föra tanken till den socialistiska klasskampen. I honom har också 1800-talets klasshat en föregångsman. Det är de rika och de mäktiga som ikläds de ondskefullas roller.

Som exempel på intresset för Müntzer bland samtida, svenska vänsterintellektuella kan anföras att Sven-Eric Liedman ägnar denne ett helt kapitel i en utgåva av sin i många upplagor spridda politiska idéhistoria. Också Ronny Ambjörnsson ser Müntzer som en viktig gestalt på den väg som leder fram till 1800-talssocialismen. I det kommunistiska DDR tillhörde Müntzer ikonerna. Dock kom han – som en historiens ironi – småningom att förlora i propagandavärde i förhållande till sin vedersakare Martin Luther. Denna detronisering inträffade när det socialistiska enhetspartiet (SED) insåg möjligheterna till att ideologiskt exploatera den i Wittenberg 1517 framträdande reformatorn.

I bonderevolterna involverade präster har setts som förelöpare till de efter Andra Vatikankonciliet och 1960-talsradikalismen i Latinamerika verksamma befrielseteologerna. I linje härmed stod Müntzer högt i kurs inom delar av 68-kyrkan. Hans revolutionära kristendomssyn, upphöjande av de fattiga, egalitaristiska ideal och antagonism visavi den historiska kyrkan gjorde honom till en viktig referens.

Med den vetenskapliga revolutionen, upplysningen, det industriella samhället och franska revolutionen framträder utopister som har vetenskapliga och sekulära anspråk, som inte längre enbart förordar distributiv egalitarism utan bär på perspektiv om ökad produktion, och som inte diktar om ett fiktivt ingenstansland utan säger sig kunna med den moderna tidens medel förutsäga inträdandet i ett profant uttolkat paradis i den egna geografin. Under upplysningen utkristalliseras en politisk – att skilja från religiös – messianism, vilken enligt historikern J L Talmon lägger grunden för en företeelse som han benämner totalitär demokrati. Denna motpol till den liberala demokratin kännetecknas av en doktrinär karaktär, avsaknad av gränser för den politiska makten och individens totala uppgående i staten. Åtskilliga dimensioner av mänskligt liv som tidigare ansetts tillhöra kyrkans sfär sorteras i den politiska messianismens tankefigur in under statens ansvar, från och med den totalitära demokratins första stora historiska manifestation: franska revolutionen. Till senare uttryck för politisk messianism räknar Talmon socialismen, kommunismen och anarkismen.

Om 1500-talet var en historisk höjdpunkt för av religiösa urkunder och föreställningar inspirerat lyckolandstänkande, så betecknar för Frank och Fritzie Manuel 1600-talet slutepoken för den klassiska kristna utopin. Detta innebar emellertid inte att flödet av ur religionens källor hämtade begrepp, föreställningar, etiska ideal och institutionella arrangemang upphörde. Till exempel kan paralleller dras mellan jakobiners och kiliasters respektive övertygelse av att vara särskild utvalda. 1800-talets utopier har beskrivits som en för industrisamhällets villkor anpassad förvandling av paradisidén. Socialisten Henri de Saint-Simon fördömer å ena sidan kyrkan men inspireras å den andra av en socialt uttolkad kristen etik, och Charles Fourier – skaparen av falangstären – såg likheter mellan sig själv och Jesus Kristus. I socialistisk agitation viktiga begrepp som till exempel befrielse och alienation hämtas eller inspireras av kristna urkunder och teologi.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Som latinisten Martina Björk har påmint oss om utgör förekomsten av en förrädisk likhet mellan vissa sidor i socialismen respektive kristendomen motivet i Selma Lagerlöfs, av en Italienvistelse under 1890-talet inspirerad, roman Antikrists mirakel. Lagerlöfs övertygelse om att ett avgrundsdjup skiljer dessa läror åt får i Antikrists mirakel ett koncentrerat uttryck i två bildhuggarverk. Båda föreställer Jesus Kristus: ett äkta som har inskriptionen ”Mitt rike är icke av denna världen” och en förfalskning med valspråket ”Mitt rike är endast av denna världen”. Genom förvecklingar hamnar den från originalet skilda skulpturen i byn Diamante på Sicilien, där den dyrkas under det att mirakel som de sjukas tillfrisknande, de förtrycktas befrielse och de fattigas uppstigande ur nöden inträffar.

John Grays filosofihistoriska bearbetning Black Mass har, i likhet med Lagerlöfs roman, en för kontrasten mellan kristendom och modern utopism betecknande titel. Framsidan på Grays bok föreställer ett kristet kors som har byggts om till en bazooka, så visualiseras det falsarium som blir resultatet då religiösa föreställningar tas upp av moderna revolutionära rörelser. Som många andra före honom framhåller Gray att det finns ett nära samband mellan kristendomens tillbakaträngande i Europa, och den revolutionära utopismens uppsegling. Brisen övergår till storm med jakobiner, bolsjeviker och nationalsocialister vid rodret. På pseudopsykologiskt vis gjorde författaren Sven Wernström Jesus till föremål för en transformation från kristendom till revolutionär socialism. I en passage i den 1971 utgivna barnboken Kamrat Jesus låter Wennström Människosonen rannsaka sig själv:

I lägret bland bergen gick Jesus och grubblade. Han hade vunnit den första striden om templet. Ändå hade han förlorat revolutionen. […] Nu började han komma underfund med vad han gjort för fel. För det första: Han hade sagt att folket skulle lita på honom. Han borde ha lärt människorna att lita på sig själva. För det andra: Han hade inte beväpnat folket. Ett vapenlöst folk är ett ofritt folk, eftersom poliser och soldater alltid har vapen. För det tredje: Han hade väntat på hjälp av den osynlige guden och änglarna. Det var det dummaste av alltihop. Han borde ha sett att fattiga människor aldrig får någon hjälp uppifrån.

Wernström ger oss ett talande exempel på hur biblisk inspiration instrumentaliserades för socialistiska syften under det röda decenniet. Det återgivna partiet ur hans progressiva Jesusbok är illustrativt för hur kristendom med några streck på ett papper kan göras om till antikristendom. Efter sådana revideringsprocesser väntar inte sällan en värld av infernon, snarare än ett profant paradis, runt hörnet.

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria samt universitetslektor i biblioteks- och informationskunskap i Borås.