Från talibanernas sprängning av Buddhastatyerna i Bamiyan till rivandet av sydstatsgeneralers statyer är ikonoklasm en central företeelse i vår tid. Strikt avgränsad är förstörelsen av bilder något som har religiösa eller ideo­logiska drivkrafter. Historiskt sett riktas ikonoklasm oftast mot det som är eller varit det egna. Det gäller såväl den tidiga kristna ikonoklasmen i det östromerska riket som bildstormen i 1500-talets Nederländerna. I Östrom fick teologisk spekulation sin näring ur arabernas chockerande militära framgångar och gjorde att man dömde ut den egna ikonkulten, i tron att den var ett brott mot Guds bud. Något liknande skedde även i Nederländerna, där man kan anta att den spanska övermaktens katolska hängivenhet bidrog till att underlätta den massiva förstörelse av de egna gamla kyrkorna som drog fram genom landet. När det gäller sydstats­generaler är det väl tveksamt om aktivisterna i Black Lives Matter ser dem som en del av sitt eget arv. Talibanerna eller ISIS ser däremot definitivt vad de förstör som rester av något fientligt, vare sig det handlar om verk från tiden före islams utbredning eller de minoriteter i Mellanöstern som inte underkastat sig islam.

Förstörelse av ikonoklastisk typ finns det flera exempel på inom islam idag. Frågan är om det inte är den wahhabistiska renhets­ivern som lett till att historiska byggnader i Mekka rivits, inklusive vad som sägs ha varit Muhammeds födelsehus, som demolerades så sent som 2014, är den mest extrema. Där handlar det verkligen om bildstorm som kan jämföras med det kalvinistiska nit med vilket konst, byggnader och böcker förstördes under reformationen. För en europé med känsla för hur historiens arv format våra samhällen är det motbjudande. Precis som de hängivna salafisternas förstörelse av mausoleer, gamla manuskript och helgedomar i Timbuktu 2012. Men när tron är så stark, övertygelsen om den egna rättfärdigheten så total och hatet mot allt som står i vägen, i dessa fall sådant man anser kunna leda tankarna från Gud själv till avgudar i form av helgon, objekt och bilder, så tvärsäker saknas all känsla för att historiska värden kan förtjäna att bevaras.

Det som kännetecknar ikonoklasm är den samtidiga överkänsligheten för symboler och frånvaron av historiekänsla. Om man ser allt som ett laddat nu blir monument helt värdelösa, hur gamla eller vackra de än är. Ja, det kan till och med vara så att deras ålder och skönhet, den vördnad de omges med, anses som särskilt farlig. Ikonoklasm är en rening, en utrensning, men framförallt är det en kamp mot tiden och minnet, särskilt då den övergår från att vara främst religiöst motiverad till att bli politisk.

Den moderna politiken föddes, med stor vånda, i franska revolutionen. Ur dess arv utvecklades våra ideologier och tanken att samhället ska styras av idéer , teorier och värderingar istället för av kungen, kyrkan och adeln. Under den genomfördes också den första strikt politiska ikonoklasmen i den totala förstörelsen av kungagravarna under Saint-Denis. Alla merovingiska och karolingiska gravar förstördes, liksom senare kungars och gravmonument från förrepublikansk tid. Och det skedde inte spontant under revolutionens första skede utan efter beslut i nationalförsamlingen den 31 juli 1793, som en pendang den politiska terrorns massavrättningar.

Sedan franska revolutionen har de flesta politiska revolutioner kännetecknats av massiv symbolisk förstörelse. Inte minst den kinesiska kulturrevolutionen är intressant för att dess ledare fortfarande hålls i helgd och kommunistpartiet har behållit makten, trots de stora kapitalistiska förändringarna i landet och att kulturrevolutionen i efterhand fördömts. Mao har äreräddats genom att skulden styrts över till hans änka Jiang Qing och hennes så kal­lade De fyras gäng. Ännu en intressant aspekt av kulturrevolutionen är hur den egentligen ska tolkas historiskt – går det att reducera den till följderna av en politisk maktkamp? Inga stora historiska händelser har bara en orsak, och inte heller har de endast ett utfall. Något som lyfts på senare år är att kulturrevolutionen rensade marken för den kapitalistiska omdaningen i Kina. Lite som -68 öppnade för nyliberal superindividualism , vilket inte heller upptäckts förrän i backspegeln.

Om kulturrevolutionen betraktas som den bulldozer som jämnat marken för det nya Kina är det en stor ironi, då den förstörelse som blivit följden av kapitalismens och modernitetens hänsynslösa krafter överstiger den som man kunde uppnå genom viljeakter av systematisk förstörelse. Det mest slående exemplet är rivandet av de historiska städerna, inte minns Peking vars innerstad, med de så kallade hutongerna, gamla kvarter med låga hus och vindlande gator, till 90 procent förstörts till förmån för modern bebyggelse. Detta är en typ av bildstorm som vi känner väl även från Sverige, där vi genom politiska beslut fått så mycket av våra historiska stadskärnor förstörda, inte minst i huvudstaden. Rivandet under 1950- och 60-talen var så omfattande och utplånande att de förtjänar att betraktas även ur en ikonoklastisk synvinkel.

Karl Marx bejakade den kapitalistiska andans hjärtlöshet inför traditioner, religioner och historiska minnesmärken. När han i ”Det kommunistiska manifestet” skrev de berömda raderna om att ”allt som är fast förflyktigas” och konstaterade att ”den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och ­rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra” var det inte för att beklaga sig över utvecklingen, utan för att konstatera att den skulle leda vidare till hans eget idealsamhälle, kommunismen. Frågan är väl om historiska processer och de helt opersonliga följderna av ekonomisk utveckling, Schumpeters kreativa förstörelse, kan kallas ikonoklastiska, det ligger ju ingen medveten vilja att riva bakom förstörelsen, men faktum är att bara krigen bidragit till lika stor systematisk förstörelse som den ekonomiska utvecklingen. Men med gamla trossystem och vidskepelser har också gammalt förtryck raserats. Men inte alla ser utifrån kommande förändring som en befrielse.

Samtidens allvarligaste reaktionära rörelse är islamismen, den nyaste grenen på det totalitära politiska träd där kommunism, fascism och nazism vuxit fram. Liksom dessa är den ett sätt att reagera på och försöka bemäst­ra en hejdlöst framryckande kapitalistisk modernitet som river alla traditionella föreställningar och klipper historiska band. Om vi ser ikonoklasmens historia som en väldig kurva som börjar i Bysans reaktion på islams snabba utbredning så böjer den ironiskt nog av åt andra hållet idag, då förstörandet av islams heliga bok, vilken i sig kan sägas fungera som en ikon, en öppning mot en annan värld för de troende, sker på Stockholms gator, förmedlat av sensationshungriga mediers spridande av bilder av händelserna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den religiösa och den politiska ikonoklasmen förde under början av 1900-talet vidare till något helt nytt: den estestiska ikonoklasmen, vilken sammanfattades i den italienske konstnären Marinettis ”Futuristiska manifestet” så tidigt som 1909:

Vi befinner oss på seklernas yttersta udde! … Varför skulle vi se ­tillbaka – när vi vill slå in den hemlighetsfulla porten till det ­Omöjliga? Tiden och rummet dog igår. Vi lever redan i det abso­luta, eftersom vi redan skapat den överallt närvarande eviga ­hastigheten. [övers. Gunnar Qvarnström]

Hur långt är steget från den franska, den ryska och kinesiska revolutionen via futurismens upphöjande av förstörelsen till konstform i sig till wokerörelsens rivande av statyer och vår tids stora bildstormare i Silicon Valley med deras motto ”Move fast and break things” egentligen? När den tyske tonsättaren Karlheinz Stockhausen kallade terrorattacken 11/9 2001, för ”det största konstverk som är möjligt i hela kosmos”, anknöt han till futuristernas konstsyn, men han satte också fingret på vad det var frågan om: historiens största, enskilda och medvetet genomförda ikonoklastiska aktion. Stockhausen fördömdes för sitt yttrande, helt riktigt, det var smaklöst eller till och med hänsynslöst, trots att han också i en bisats beklagade att människorna i tornen inte var tillfrågade om de ville medverka i ”konserten”. Men han satte fingret på hur det symboliska i vår tid kommit att trumfa det faktiska.