I den stora oredans tid
Inte sedan demokratigenombrottet har så många partier spelat mer än bara en statistroll i det brittiska partilandskapet. År 2010 bildades den första koalitionsregeringen sedan andra världskriget. I maj är det fullt möjligt att ytterligare en koalitionsregering bildas och då med fler tänkbara koalitionspartner och stödpartier än någonsin tidigare. Var fjärde röst kan gå till UKIP, Scottish National Party (SNP) eller Greens.
Förvisso har små partier små chanser att göra sig gällande på allvar på riksnivå. Det beror på ett valsystem som bara skänker en parlamentsplats åt valkretskandidaten som vinner flest röster. I valet 2010 vann, exempelvis, Liberal Democrats 23 procent av rösterna men bara 9 procent av parlamentsplatserna. Både Greens och UKIP:s väljare är så utspridda att dessa har stora problem att mer än undantagsvis vinna flest röster i en valkrets. Trots allt damm UKIP piskat upp och trots att partiet idag är landets tredje största (15 procent i opinionsmätningarna) är det tveksamt om det kan vinna mer än en handfull – av totalt 650 – valkretsar. Det är långtifrån säkert att ens partiledaren Nigel Farage lyckas bärga en parlamentsplats. SNP är ett särfall beroende på sympatisörernas geografiska koncentration. Med bara ungefär 5 procent av rösterna på nationell nivå förväntas partiet ha chans att vinna den överväldigande majoriteten av Skottlands totalt 59 mandat (trots att partiet idag bara har 6 mandat).
När det nu talas vitt och brett om ifrågasättandet av de traditionella partierna är det samtidigt lätt att glömma att missnöjespartierna själva är sårbara för väljarnas misstro.
Greens blandar radikal antikapitalism (inklusive en strävan efter nolltillväxt och självhushållning) med en bohemisk ådra (partiet föreslår legalisering av bordeller, droger och medlemskap i terroristorganisationer). Vänsternationalistiska SNP spelar skickligt på regionalpatriotiska strängar men vinner kanske ännu mer sympatisörer genom en plattform som ”rakryggad vänster”(dilemmat för hårt drabbade Labour är att många i mer välbärgade England uppfattar SNP:s närapå klassiskt socialistiska omfördelnings- och spendersamhetslinje som förlegad). Per definition har SNP ändå ingen chans att vinna rikstäckande stöd. UKIP lockar väljare genom att spela på invandringssträngar och EU-motstånd men möter också benhårt motstånd i en av världens mest kosmopolitiska nationer. Idag har Storbritannien fyra miljoner väljare som är födda utomlands (betydligt fler med utländskt påbrå). Visst finns en entusiastisk kärntrupp i alla småpartierna men utsikterna är minimala att något av dem ska utvecklas till ”statsbärare”.
Den traditionella bilden är därför inte nödvändigtvis på väg att bryta samman. När partilandskapet totalförändrades förra gången, för omkring hundra år sedan, skedde det i samband med att en ny framtidskraft växte fram: Labour. Även då hårdkritiserades traditionella partier av en nykomling men Labours budskap varvades med hopp om framtiden. Stödet från en ansenlig del av befolkningen var oomtvistligt. Gamla partier måste anpassa sitt politiska innehåll eller försvinna. Förutom invandring och EU har dagens nykomlingar inte mycket att erbjuda som väcker starkt engagemang i väljarkåren. Dessutom har De konservativa, liksom en rad backbenchers inom Labour, redan modifierat både sin EU- och invandringspolitik. Ledningen i Labour har länge varit garderande diskreta och förbereder eventuellt ytterligare fotbyten.
Den verkligt viktiga konsekvensen av småpartiernas genombrott är att det blivit svårare för De konservativa och Labour att bilda majoritetsregering. Risken är nu påtaglig att valutgången, trots att valsystemet utformats för att förhindra svaga regeringar, blir minst lika grötig som i Sverige. Samtidigt är inte ens det säkert. Röstrockader äger rum kors och tvärs, men Liberaldemokraterna, som ser ut att kunna tappa två av tre väljare, tycks bli den enda verkligt stora nettoförloraren. För Labour och De konservativa kan det, liksom tidigare, räcka med 37–38 procent av rösterna för att bilda majoritetsregering. Givet ett ryck under valrörelsens slutskede är det inte helt omöjligt att uppnå för något av dessa partier. Valutgången kan alltså knappast bli svårare att förutsäga.
I detta hårnålsläge kan det räcka med en felsägning för att avgöra valet i den ena eller den andra riktningen. Om De konservativa inte återigen lyckas bli största parti kommer kanske Labour att bilda regering med passivt stöd från SNP. Ed Miliband har uteslutit en formell koalition med SNP. En rad skotska Labourkandidater har krävt ett sådant klarläggande för att inte obestämda väljare ska tänka på SNP som ett fullgott regeringsalternativ. Utanför Skottland är det också högst problematiskt att signalera samarbetsvilja med ett parti som aktivt strävar efter Storbritanniens uppsplittring.
Det finns flera olika (intresse)teorier om varför småpartiernas attraktionskraft ökat. Vänstern talar gärna om samhällsfragmentering som en följd av globalisering och påstått växande klassklyftor. Hänvisningar sker till vänsterakademiker som säger sig leda detta i bevis. Högern pratar gärna om fragmentering som en följd av uppluckrade kärnvärden och civilsamhällets försvagning. En linje som är så filosofisk att det är svårt att identifiera ens ett partiskt akademikerstöd för den. Den progressiva mitten skjuter ibland med vänsterns fragmenteringsammunition och ibland med högerns samt understryker därutöver avtagande respekt för såväl det gamla etablissemanget som det multikulturella tankegodset.
Att det är den progressiva (socialliberala) förklaringsmodellen som är på modet följer det gamla mönstret att varje tidsepoks dominerande socioekonomiska gruppering utövar en dominerande opinionsmakt. Den progressiva konklusionen är (förstås) att det är förlegat med ett valsystem som gynnar en gammal partistruktur och att det är naturligt att mittenpartierna medges mer utrymme. Det är tveklöst riktigt att gamla maktstrukturer både till höger (gamla elitnätverk) och vänster (fackföreningarna) försvagats. En viktig hake i resonemanget är att de två traditionella partierna triangulerat centerterrängen. Visst beskyller dessa varandra för thatcherism respektive socialism men det är för att få numera vill kännas vid dessa etiketter. Både inom De konservativa och Labour dominerar idag socialliberalismen.
Många väljare är också fullt medvetna om att de stora åsiktsskillnaderna mellan de traditionella partierna försvunnit. Därför går det också att hävda att dagens fragmentering snarare bör betraktas som en revolt mot den politiska mittens åsiktdominans. Så sent som fram till valet 2010, när Liberaldemokraterna fortfarande kunde profilera sig som oprövad outsider, var det också dessa som fick flest proteströster. Nu uppfattar många partiet som en intim del av etablissemanget. Vidare tycks många väljare ha dragit slutsatsen att Liberaldemokraterna inte har någon egentlig särart. År 2011 fick partiet en ordentlig snyting i en folkomröstning som handlade om införandet av ett nytt valsystem (en kompromiss mellan nuvarande majoritetsvalsystem och ett proportionellt valsystem). Den viktigaste kvarvarande profilfrågan, partiets fortsatt starka stöd för EU:s befintliga färdriktning, visade sig vara en stor belastning i EU-valet förra året (partiet tappade tio av sina förut 11 platser i EU-parlamentet). Nick Clegg hävdar att De konservativa och Labour övergivit mittfältet men hans förtroendekapital är nu så urgröpt att han har svårt att vinna gehör ens när han är uppriktig. Från ett sådant läge kan partiet kanske bara överraska positivt. Ändå förefaller dagarna avlägsna då partiet kunde vinna över 20 procent av rösterna. Många väljare som i denna valrörelse försöker hitta tydliga oppositionsalternativ går, säkert ofta i protest, antingen åt höger (UKIP) eller åt vänster (SNP). Somliga röstar inte alls.
Betyder det att det varit fel av De konservativa och Labour att söka sig mot mitten? Om partierna vill fortsätta att vara statsbärande är svaret ett rungande nej. Det är i mitten den överväldigande majoriteten väljare befinner sig och medelklassen önskar sig inte någon radikal samhällsförändring. Visst har De konservativa och Labour förlorat väljare på respektive ytterflank men båda har samtidigt lockat över väljare från mitten.
Dessutom är det fullt möjligt att återta förlorad terräng. Kanske är den viktigaste läxan för de stora partierna att ihåligheten i den egna kommunikationen irriterar mer än avsaknaden av idéer. Många väljare har märkt att partiernas politiska budskap ofta avgörs mindre av erfarenhets- och verklighetsförankrat fotarbete än av ögonblickskänslan i en fokusgrupp. Det riskerar att bidra till en partikultur i vilket förpackningen blir viktigare än innehållet. Det riskerar i sin tur att utmynna i politiker som regisseras så hårt att dessa börjar låta som korsningar mellan politruker och patriarkaliska (och matriarkaliska) sagoberättare. När partierna har uppenbara problem att staka ut en ny färdriktning, men ändå fortsätter att låtsas som om den är både originell och överlägsen oppositionens, är det inte särskilt konstigt att trovärdigheten får sig en törn. I särfallet EU gäller en omvänd trovärdighetsproblematik. Utan att konsultera folket har det politiska etablissemanget baxat igenom den mest genomgripande förändringen av det parlamentariska systemet på hundra år – men låtsas i det längsta som om det inte är mycket att orda om. Sådant väljarbemötande riskerar att uppfattas som nedlåtande och bli ännu mer nedlåtande när pr-folket bemöter kritiker genom att klistra på dem diverse grova etiketter.
Kanske är det numera en fördel för ett parti att inte ha utvecklat en välsmord modern kommunikationsapparat. Många väljare tycks mer eller mindre intuitivt känna att nutidspolitiken har fått anstrykning av tämligen själlös pr-fabrik. Därför är det knappast en slump att det bara är partiledare utanför ”Westminsterbubblan” som förväntas vara på väg att bana ny mark inom väljarkåren. Det ligger förstås en hel del symbolik i att en av dessa partiledare ser ut att ständigt komma från puben (Nigel Farage), medan den andra stundtals ger intryck av att hon skulle kunna vara grannens trevliga mamma (SNP-ledaren Nicola Sturgeon). Så ser inte högdjuren ut i de traditionella partierna. Det är pr som fungerar kanske främst för att deras retuschering handlar mindre om profilomstöpning än om profilförstärkning.
Väljarna önskar sig inte nödvändigtvis en dramatiskt annorlunda politik men däremot vill väljarna företrädas av politiker som förefaller genuina. Det utesluter egentligen ingen personlighetstyp. Premiärministerlegenderna inkluderar Winston Churchill, oansenliga Clement Attlee (välfärdsstatens premiärminister) samt gravallvarliga Margaret Thatcher. Kontroversiella ja, men ändå respekterade långt utöver egna partigränser trots att samtliga egentligen var anti-teser till vad som i dagens pr-sväng typiskt uppfattas som ”vinnande” personligheter.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I mötet med väljarkåren är det politiskt belastande för både David Cameron och Ed Miliband att dessa är födda med silversked i munnen. I relativa termer är ändå Cameron mer komfortabel i eget skinn, förmodligen inte minst ett resultat av att medfödda försteg är mindre problematiska för en högerledare. Ed Milibands försök till folklighet har upprepat slutat som pr-katastrofer. Ofta omtalas han numera som ”märklig” vilket säkert är en starkt bidragande orsak till att han utvecklats till en av de minst populära Labourledarna någonsin. Att det ändå visat sig svårt för De konservativa att rycka ifrån, trots ett förtroendeförprång också gällande ekonomisk kompetens, är nog inte minst ett resultat av att även team Cameron tyngs av ett rykte som alltför pr-styrt.
Det finns anledning att tro att den politiska framtiden kan tillhöra traditionella partier – stora eller små – som på nygammalt maner prioriterar långsiktig substans högre än vad som står på löpsedlarna i nästa vecka. Substans genererar respekt och i längden också lyckade rubriker. Att pressa tillbaka pr-kulturen är förvisso inte så lätt som det kan låta. Det skulle rubba många interna maktcirklar inklusive den känsliga relationen mellan partihögkvarteren och partimedlemmarna (de senaste decenniernas maktcentralisering har inte minst kunnat orkestreras genom att hänvisa till pr-behovet av ett enhetligt budskap).
Att uppgiften är svår gör den inte mindre angelägen. Det går att argumentera att den yttersta anledningen till att samtliga traditionella partier tappat tyngd är att dessa tillåtit pr-folket att stundtals utöva mer inflytande än politikerna på verklighetens fält. Sådana partier kan i längden inte behålla en särställning inom väljarkåren. Det är synonymt med fortsatt utmärkt jordmån för missnöjespolitiker vilket i sin tur innebär att det knappast går att räkna med annat än också fortsatt politisk turbulens. I så fall ökar den redan existerande risken att Storbritannien till slut antingen bryter samman (att Skottland lämnar unionen) eller lämnar EU.
Mark Brolin är författare och nationalekonom bosatt i Storbritannien.