Den arabiske historikern och filosofen Ibn Khaldun hade på 1300-talet klart för sig hur imperier föll och erövrades. Han såg ett mönster i hur maktöver­taganden gick till: Nomader från primitiva samhällen drog in i urbana, mer väl­utvecklade områden och grep makten, medan den civiliserade befolkningen var för klen för att stå emot vildarna. Väl installerade blev emellertid erövrarna själva alltmer förfinade och veka.

I detta nummer av Axess redogör Carl Rudbeck för denna tankegång i sin recension av Michael Cooks 900-sidiga historia om den muslimska världen (s 71) – och beskriver saken vidare: ”På en eller annan generation blev de härdade krigarna förvandlade till degenererade lyxkonsumenter som inte ens kunde sköta sitt eget försvar utan istället hyrde in vanligen ganska opålitliga legoknektar.” Efter en tid nöjde sig inte dessa inhyrda soldater med frilanstillvaron, utan de gjorde uppror och grep makten. Så småningom blev de lika blaserade som den forna makt­eliten och när nya råskinn utmanade … ja, ni ­fattar galoppen.

Rudbeck pekar på parallellen till dagens populister som på flera håll nu drar in i maktens korridorer. Ser man dem som vår tids oborstade nomader så kommer de enligt denna modell också att i sinom tid bli välartade – för att i sin tur övermannas av nästa generation populister. Huruvida detta är en trösterik tanke (alla civiliseras med tiden) eller ej (det kommer jämt någon värre) må vara osagt, men vad som faktiskt är trösterikt är att vara redaktör för en tidskrift som kan härbärgera det slags infallsrik långläsning som Rudbecks text är ett exempel på. Kritik brukade det heta förr, då den typen av artiklar oftare publicerades på svenska kultursidor.

Tankegången om maktskiften är träffande vad gäller flera företeelser i vår skakiga nutid. I Sverige har vi exemplet Sverigedemokraterna, som vunnit val på sin etablissemangskritik. På senare tid har partiet fått växande kritik av sina anhängare för att ha blivit för mesigt – både vad gäller frågan om halvautomatiska vapen och den om minskad invandring. SD har ju blivit mer salongsfähiga sedan Tidösamarbetet inleddes, i höstas bjöds rentav Jimmie Åkesson in till Nobelfesten. Frågan är om SD ändå kommer att lyckas hålla mer hårdföra nomader borta från den politiska scenen.

Även geopolitiskt är det historiskt dramatiska skiften på gång. Vid säkerhetskonferensen i München i februari bröt den tyske ­ordföranden Christoph Heusgen ihop under sitt avslutningstal, då han drog slutsatsen att amerikanernas tuffa inlägg var slutet på den västliga alliansen. USA:s radikala omorientering kring Ukraina gör att det ser mörkt ut, men en positiv effekt vore ändå om detta fick Europa att på allvar se över sin militära förmåga. Danskarna, som alltid tycks vara mer problem-alerta än vi ­svenskar, har upprättat en försvarsfond, med stats­minister Mette Fredriksens tydliga uppmaning till ­försvarsministern: ”Köp, köp, köp.”

En av den nya sortens politiker som röstats fram i val och som i medierna ofta kallas högerpopulist är Argentinas president Javier Milei. Hans framtoning är inte olik en vild nomads; under val­rörelsen framträdde han med motorsåg och han gör gärna drastiska uttalanden. Milei är nationalekonom och libertarian och han tog över ett land kört i botten av vänsterpopulistisk politik. År 2023 låg inflationen på över 200 procent. Han vill vända utvecklingen och reformerna tycks efter bara ett år haft påtaglig effekt. Argentinska folkets stöd för Milei är, trots stålbadet, ännu stort.

Samtidigt är Milei engagerad i kultur­kriget mot socialism och wokeism, på samma sida som Trump och Musk. Mauricio Rojas såg nyligen i SvD en risk för att Mileis hårdföra retorik i detta avseende rymmer ”en intolerant ådra”; att den frihetlige anarkokapitalisten i slutändan inte tolererar oliktänkare. Återstår att se om Milei lyckas behålla folkets förtroende och rädda Argentinas ekonomi – och samtidigt undvika att polarisera landet.

I detta nummers tema om Argentina skriver Rojas om hur landet för över hundra år sedan hade en blomstrande ekonomi och hur det sedan gick utför. Nathan Shachar skildrar integrationssuccén Buenos Aires, Rutger Brattström skriver om politikern och excentrikern Milei (han har till exempel fem klonade hundar) och ­Henrik Brandão Jönsson reflekterar över argentinsk mallighet. God läsning!

PS Just nu gör vi en läsarundersökning, det vore roligt om ni vill vara med. Gå in på https://bit.ly/axessmagasin och fyll i enkäten, så kan ni vinna en bok.