Gnistan var en artikel i Göteborgs-Posten, där Sanna Samuelsson konstaterade att det ”ständigt väller nya generationer av barn till kulturskribenter och kulturarbetare in på kultursidorna, som vore det deras födslorätt”.

Kulturnoblessens vällande understöddes väl främst av anekdotisk bevisföring. Genom Wikipedia – men hellre Flashback – kunde man hitta komprometterande släktband. Uppburna skribenter med kända föräldrar eller till och med kända far- och morföräldrar.

Att det som Alex Schulman håller på med kunde kopplas via stamtavla till Sven Stolpe var dessutom – som det mesta i vår tid – en demokratifråga: ”Lyckas vi inte med det och låter släktband och bekantskaper styra över det offentliga samtalet är det ett demokratiskt problem.”

Låter onekligen allvarligt. Men i en kultur besatt av människors bakgrund som avgörande samhälleligt förklaringsvärde inte helt oväntat. Att framgång skulle kunna förklaras med talang eller hårt arbete är som bekant synnerligen suspekt. Normalt. Dock inte denna gång.

”Där ser man. Meritokratin i dess renaste form.”

För det visar sig att de flesta berörda kunde lugna oss med att just de hamnat där de hamnat på grund av individuella insatser. När vi i andra sammanhang fjättras av obevekliga strukturer kopplade till hudfärg, bakgrund, kontakter, pengar, klass och så vidare, har vi här hittat ett undantag. Kulturprofil blir man i huvudsak genom eget anletes eget svett.

Det var som att läsa en roman av Ayn Rand. Bland ett generöst användande av ord som ”jag”, ”mig” och ”min” tornade titanlika individer fram. Kvinnor och män som format sina liv genom en kombination av just talang och hårt arbete. Om man så stammade från generationer av litteraturprofessorer eller hamnarbetare hade det varit hinder man överkommit.

”Jag, som är uppväxt på en liten mjölkgård utanför Linköping, kan glädjas åt att själv ha ­skapat mina kulturella och professionella nätverk”, konstaterade Sanna Samuelsson själv. Den glädjen delar vi naturligtvis med Sanna. Och med landets mjölkbönder.

Både de som fötts med fullmatade stringbokhyllor och de som slagit sig upp från den djupaste andliga, kulturella och bokstavliga analfabetism kunde vara överens om att de nått sina positioner på framförallt egna meriter.

En litteraturkritiker på Expressen lät meddela att han inte var släkt med en ännu mer känd författare och akademiledamot med samma efternamn. Men lyckades också nämna sin enkla bakgrund genom att konstatera att han möts med sarkasmer de gånger han nämnt sin enkla bakgrund. Vilket möjligen skulle bevisas.

En framgångsrik teaterregissör med genetisk koppling till Svenska Akademien lät som en väldrillad SAF-informatör från 1980 och menade att det var en myt att det var en färd på en ”räkmacka” att vara kulturbarn: ”Visa mig en lat och obegåvad klåpare som får jobb efter jobb i en extremt konkurrensutsatt bransch på grund av någon framstående släkting. Det funkar inte så. Kulturungar utan egen kapacitet kommer att bli omsprungna av folk som vet vad de sysslar med.”

Där ser man. Meritokratin i dess renaste form. ”Gör plats för folk som vet vad de sysslar med”, låter som temat för en kickoff på en managementkonsultfirma.

Redaktören på en vänstertidskrift avvisade sina kulturarbetande föräldrars påverkan på hans yrkesval och framgång. Istället hyllade han en vid förnamn utpekad kommunalt anställd socionom. Även denna debatt
kunde glädjande nog växlas ut i ett patosdrivet budgetäskande. Det egentliga problemet var ”klassamhället”. Redaktörens föräldrar hade i alla fall inte varit till någon större hjälp.

Ett barn till en lågstadielärare och en ekonom konstaterade att hon är ”self made”, men att det nog gått snabbare om hon haft rätt kontakter och förmåga att ”mingla”.

I filmen Life of Brian möter Brian sina följare – eller snarast förföljare – och försöker övertyga dem om att de måste tänka själva, istället för att blint följa religiösa och andra ledare. ”Ni är alla individer!” ropar han i hopp om att bli av med dem. Folkmassan svarar med ett unisont: ”Vi är alla individer!”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Ni är alla annorlunda”, försöker Brian igen. ”Vi är alla annorlunda!” skanderar massan. I den påföljande tystnaden säger någon: ”Inte jag.”.

Så verkar det vara även i vår tid. Fast tvärtom:

”Ni är alla strukturer!”

”Vi är alla strukturer!”

”Inte jag…”, hörs kulturarbetaren. Se där. En strimma av hopp.