”Jasså? det har de råd med?”

Smaka på den repliken, uttalad med så mycket bitterhet som det överhuvud­taget är möjligt. Där har ni i koncentrat den svenska teveserien Hem till byn, ett verk vars nutidshistoriska betydelse knappast kan överdrivas.

Tar man bort efterledet har vi den vanligaste repliken i hela serien, ett avsnoppande ”jasså?” som spottas fram som svar på i stort sett varje påstående eller reflektion.

Man brukar tala om tidskapslar, om verk som för oss tillbaka i tiden, återuppväcker glasklara minnen av en gången epok, och i den genren kan få teveserier mäta sig med denna. Om en person som inte var med vill skaffa sig en uppfattning om det tidiga 70-talets Zeitgeist finns det inget bättre sätt än att gå in på SVT Play och till tonerna av Jan Johanssons fäbodjazz låta sig förflyttas tillbaka till byn utan namn.

Hem till byn är TV 2:s skildring av läget i Sverige från 1971 till 1976, och man får nog konstatera att ensemblen – mestadels hämtad från Göteborgs stadsteater – ­levde upp till sitt rykte som aningen vänsterorienterad. Sedan återupptogs den ett par gånger långt senare, men vi återkommer till det. Huvudpersoner är människorna i en by i Alingsåstrakten och alla avsnitt har skrivits av Bengt Bratt och mestadels regisserats av Jackie Söderman.

”Man kan sammanfatta handlingen med att allt håller på att gå åt helvete.”

Man kan sammanfatta handlingen med att allt håller på att gå åt helvete. Småbönderna håller på att utplånas av den omänskliga Samhällsutvecklingen, styrd av den kallhamrade socialdemokratiska Staten, i cynisk armkrok med Kapitalet.

Och den beskrivningen är väl inte alldeles uppåt väggarna. Avfolkningen av den svenska landsbygden var en vemodig och rätt brutal historia. Alldeles nyss var vi ett land av bönder och det är självklart att en sådan hårdhänt samhällsomvandling var kantad av mänskliga tragedier. På så vis uppfyllde nog Hem till byn ett nationellt behov av sorgebearbetning. Det som drabbade byn angick en betydande del av Sveriges befolkning.

Lite knepigare är det att svälja resten av samhällsanalysen. Alternativet till den döende landsbygden är Göteborg och Stockholm, bottenlösa träsk av droger, prostitution, spel och dobbel – i form av bingo – och ensamhet.

Men kusligast av allt är arbetslösheten, detta dödliga samhällsgift. I Hem till byns Sverige är det meningslöst att försöka uppbringa ett anständigt jobb, det finns inga. Jo, på varven i Göteborg, men gissa hur det går för dem. Vad som inte framkommer är att lagom till den tredje säsongen, 1976, hade den svenska arbetslösheten sjunkit till 1,9 procent, ett kanske inte helt gastkramande tal så här i efterhand.

En fin ironi är att Hem till byns Sverigedystopi påminner så mycket om det Östeuropa bakom järnridån som man får gissa att delar av ensemblen längtansfullt drömde sig bort till. Det är också lite pikant att det är just detta skoningslösa, kvävande skymningsland som samma vänsters barnbarn idag hyllar som en förlorad guldålder av samhällelig gemenskap och solidaritet. Uppenbarligen sitter inte Ung vänster och bingetittar på Hem till byn på sina månadsmöten.

Men serien ger inte bara en unik bild av 70-talets Sverige, den ger framförallt en fascinerande inblick i vad som visades på teve i 70-talets Sverige. Miljoner svenskar slukade Hem till byn. Försök idag att sälja in en dramaserie om jordbrukets ­rationalisering, med Lantbruksstyrelsen som onds­kefull antagonist.

Som konstnärligt verk pendlar det mellan sublimt och uselt, som det bara kan göra när man bryter helt ny mark. Ena stunden ser vi långa, njutbara halvimproviserade dialoger mellan ypperliga aktörer, nästa scen är styltig, övertydlig skolteater. Tempot är obefintligt. Ett typiskt avsnitt kan skildra Willys och Lenas fruktlösa kamp för att få bygglov för ett större garage.

Jag vet inte om det säger någonting bra eller dåligt om den tidens tevepublik men den hade inte lätt för att bli uttråkad. Eller känna sig förolämpad. För i sann moraliserande 70-talsanda ger denna teveserie då och då uttryck för sin ringaktning för teve-tittandet som sådant. Den avskyvärda dumburken är klart medskyldig till upplösningen av all mänsklig gemenskap, folk borde gå i studiecirklar istället, får vi veta. När upphovsmännen vill skildra massornas tragiska tendens att vända bort blicken från ödesfrågorna låter de bönderna byta program från nyheterna till det glada folkdansprogrammet Nygammalt. Ja, man tar sannerligen vad man har för att försöka döva sin samtidsångest och ha lite trevligt.

För människorna i byn finns det ett begränsat antal tänkbara livsöden. Man kan försöka gneta på med sitt småskaliga jordbruk, bli allt fattigare och till slut tvingas sälja för en spottstyver och flytta till stan. Man kan vara relativt rik och passivt se sitt livsverk långsamt ödeläggas. Och man kan slutligen vara en optimist och satsa stort, ta stora lån och gå under till följd av det. Det går förresten också bra att vara en vilsen själ och självmant söka sig till storstaden men snart komma tillbaka till byn med besvikelsen målad över de veka anletsdragen.

Allt är ofattbart dystert. Till och med dystrare än det verkliga Sverige 1971. Alla snäser åt varandra. ”Vad ska det vara bra för?”, ”Vad ska folk tro?”, ”Tror du vi har råd med sånt?” Och faktum är att det inte klingar alldeles falskt om man har varit barn i en tid när skolvaktmästarnas vanligaste fras var: ”Vad gör ni här? Ge er iväg!” Det är lätt att glömma men svenskarna har ändå blivit betydligt mindre sammanbitna det senaste halvseklet.

Utan Kjell Gustavssons foto vore serien antagligen ingenting. Det handlar om epokens stolta naturalistiska tradition, korniga närbilder på leriga traktorspår i november, miljonprogramsbalkonger som verkar byggda för att hoppa ifrån, varje mjölktetra och smutsgul nylonskjorta får en att stumt vråla av återupplevd fasa. Lukten av piptobak och armsvett vilar tung över linoleummattorna. Men där finns också sommarnattshimlar och granskogsdunkel som nästan hade kunnat vara Tarkovskij.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I sina största stunder känns Hem till byn närmast dokumentär, som om de bara har ställt upp kameran rakt upp och ner för att fånga kulturyttringar som då fortfarande var levande men snart skulle försvinna eller förvandlas till museala ritualer. Syjuntan i bystugan, predikostunden i missionshuset, auktioner, danskvällar, mopedhänget utanför affären – autenticiteten är direkt smärtsam, varje överkammad flint blänker på rätt sätt, varje Puch Dakota knattrar med den rätta ödsligheten över västgötaslätten.

Efter ett tag inställer sig dock den frustrerade frågan: Men vad vill ni då? Bakom oss har vi lämnat det förhatliga klassamhället, nutiden är blott en ökenvandring mot morgondagens själlösa modernitet. Så vad är alternativet? Åter till naturen? Nej, nej, något så föraktligt som månskensbönder och grönavågare existerar inte i Hem till byn. Den stackars Göteborgsadjunkt som försöker bli en del av gemenskapen genom att köpa familjen Perssons bortslumpade bondgård är bara en löjlig inkräktare. Något sådant hopp erbjuds inte.

Ändå är det mysigt. Många rollfigurer är riktigt rara, ingen är ond – utom Lantbruksstyrelsen – det förekommer lite tafflig humor här och där och dramatiken är synnerligen måttlig, det är sällan som någon blir sjuk eller dör. Man behöver aldrig vara särskilt orolig. Och det kanske är det som är hemligheten som gjorde Hem till byn till den längsta serien i svensk tevehistoria. Den är bara ett trivselbittert kaffe­repssamtal om tillvarons oföränderliga jävlighet. En förbisedd genre i teve-utbudet.

Man borde kanske ha satt punkt 1976. Men efter nästan femton års uppehåll kom det en ny säsong i början av 90-talet och faktum är att en majoritet av alla avsnitt är inspelade därefter. Serien lades inte ner slutgiltigt förrän 2006.

Men någonting hade hänt under uppehållet. Tevedramatiken hade på gott och ont undergått en viss utveckling och sena Hem till byn känns ibland hopplöst föråldrad, ibland som ett tafatt försök att följa med sin tid, som började präglas av mer renodlade såpor som Varuhuset och Rederiet. Det blev bakvänt att berätta om 90- och 00-talen med 70-talsdramaturgi och det mesta av den ursprungliga charmen och närvarokänslan gick förlorad. Säkert bidrog också det faktum att man bytte fotograf. Så tittarsiffrorna dalade efterhand.

Eller också hade svenskarnas fantom­smärtor efter det förlorade bondesamhället börjat klinga av. Decennierna gick, snart en hel generation, färre och färre hade levande minnen av ladugårdsdoft, pärlspontsväggar och pinnsoffor. Det fanns helt enkelt inte lika många kvar som kunde längta hem till byn.