Den rika tidskriftsfloran i ämnet handlar nästan undantagslöst om hur du skapar ett hem som verkligen visar vem du är. ”Personligt” är honnörsordet i sammanhanget.

I den ypperliga podcasten ”Staden” pratar förläggaren Dan Hallemar och urbanhistorikern Håkan Forsell i ett avsnitt om just hemmet. De framhåller att våra hus och lägenheter är byggda och inredda i enlighet med det för tiden omkringliggande samhällets syn på vad ett hem är och vilka syften det bör fylla. Det borgerliga 1800-talshemmet organiserades till exempel utifrån en idé om åtskillnad. Man ville kunna stänga dörren mellan människor, mellan klasser, mellan kön, och olika rum var strikt ägnade specifika ändamål. I det maskulint inredda herrummet drack männen punsch efter bjudningarna, medan köket låg på så långt avstånd från de fina salongerna som möjligt. Där rörde sig ju tjänstefolket och maten kom inte lika prydligt och sterilt förpackad som idag. I 1800-talsköken kunde det rinna blod på golvet, ligga fjädrar på köksbordet och lukta väldigt starkt och fränt.

”Allt du gör, gör du för syns skull och det som inte syns finns inte.”

Att den välsituerade medelklassen ett drygt sekel senare frivilligt skulle framleva sitt liv i hus med så kallad öppen planlösning föresvävade nog ingen då. Att husfadern skulle stå med ett designerförkläde runt den välgymmade midjan, och med sina nyslipade knivar uppradade framför sig laga mat i husets mitt medan gästerna sippade på ett svindyrt rödvin, nej det trodde nog ingen. När jag promenerar i nybyggda villaområden i min östskånska kuststad ser jag till och med hur den öppna planlösningen ibland på det mest fasansfulla vis aldrig tar slut utan bara rinner ut genom de enorma fönstren. Man kan från gatan se rakt igenom huset och ut i trädgården på andra sidan. Hur kan man vilja bo så? Fast egentligen är det kanske den absurt följdriktiga boendeformen i vårt Instagramsamhälle: Allt du gör, gör du för syns skull och det som inte syns finns inte.

Sedan tidigt i våras har vi tillbringat mer tid i våra hem än vanligt. Jobb och skolarbete har oftare skötts hemifrån. Vid minsta sjukdomstecken har vi stannat hemma (väl?). Jag föreställer mig att många har fått anledning att fundera lite mer över sitt hem; över hemmet som idé och utförande, dess funktion och förutsättningar. Och om jag fick föreslå en trend för 2020-talet vore det ett slags uppdaterat 1800-talsideal. Könssegregering efter kalasmiddagar är inte så mycket att längta tillbaka till, men tanken att olika aktiviteter har sina fasta platser i hemmet är sympatisk. Den uppmuntrar också till en omvärdering av vad som är viktigt i ett hem.

Den danske 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard skriver om hemmet som den plats där vi villkorslöst hör till, tillsammans med de människor vi för alltid är förbundna med, oberoende av prestationer men med plikter gentemot de övriga i hemmet – till följd av den villkorslösa tillhörigheten. Det var ett ideal han beskrev. Varken nu eller då var hemmen alltid dessa stabila och av ömsesidighet präglade enheter. Men idag är det knappt ens ett ideal. Och det avspeglar sig i både arkitektur och inredning.

Varför har så många av oss en jätteskärm som ett slags medelpunkt i hemmets sociala utrymme? Borde inte vardagsrummet istället inrättas för samtal, för umgänge, för läsning, kanske handarbete? Jag tänker att jag skulle vilja ha en plats i vårt hem som mina barn förknippar med högläsning. Inte den där snabba, utmattade godnattsageläsningen vi gör när barnen är riktigt små, utan de långa lördagskvällarnas högläsning ur Gullivers resor, Det lilla huset på prärien och Narnia-böckerna för de lite större barnen.

När min svärmor gjorde om sitt arbetsrum för några år sedan, satte hon ett stort bord i mitten, med stadiga sittbänkar utmed båda långsidorna. Där finns nu gott om plats såväl för hennes symaskin som för hennes barnbarn att sitta och rita, pyssla och spela spel.

Något bättre exempel på vad jag försöker säga kan jag inte tänka mig.