I den ekonomisk-historiska forskningen talar man om ”spårbunden utveckling”, vilket innebär att det finns långsiktigt verkande faktorer, institutioner, som på gott eller ont formar det regionala eller lokala företagsklimatet. Dessa institutioner utgörs av juridiska och informella regelverk som påverkar människors möjligheter och motivation att utbilda sig, arbeta, uppfinna, spara, investera samt starta och driva företag.

Det tydligaste exemplet på spårbunden utveckling är den ekonomiska utvecklingen i Nordamerika och Latinamerika. Institutionerna i norr formades av Storbritannien, och i någon mån av Nederländerna, som var drivande i den kapitalistiska revolutionen, medan Latinamerikas institutioner formades av Spanien och Portugal.

Sveriges ekonomiska utveckling har präglats av sex sådana spår. Det äldsta är bruksspåret som har rötter till Gustav Vasa. Järn- och stålindustrin utgjorde länge ryggraden i den avancerade delen av det svenska näringslivet. Gustav Vasa ville öka förädlingsgraden innan järnet exporterades och lät därför inrätta statliga kronobruk där tackjärnet omvandlades till stångjärn.

Det fordrades enorma mängder skogsråvara för gruvstöttor, gruvkonster (pumpar, stegar, stånggångar etcetera), tillmakning (eldning i gruvan för att få berget att spricka) samt för att framställa det träkol som användes som bränsle i hyttor och smedjor. Träkol kunde inte transporteras längre än en till två mil utan att smulas sönder. Varje produktionsanläggning behövde därför egen skog.

”Många industrier inom andra branscher, bland annat verkstad och kemi, baserades på den kompetens som hade byggts upp inom bruken.”

Detta ledde till att produktionen spreds på tusentals platser runt om i landet. Bergsbruket involverade människor i alla samhällsklasser på landsbygden och i städerna. Det skapade en stor geografisk spridning av ekonomiska och tekniska erfarenheter, liksom internationella kontakter, vilket lade en bra grund för det industriella genombrottet. ”Järn bryter bygd”, som Erik Gustaf Geijer konstaterade.

Många industrier inom andra branscher, bland annat verkstad och kemi, baserades på den kompetens som hade byggts upp inom bruken. När järnindustrin gick tillbaka kunde deras skogstillgångar istället utnyttjas av en expanderande skogsindustri, enligt principen ”vi sjunker med järnet men flyter på träet”.

En annan effekt av bruksnäringen var den höga nivån på svensk naturvetenskap under 1700- och 1800-talen. Sverige fick fram flera framstående mineraloger och kemister. Detta medförde bland annat att ett tjugutal grundämnen upptäcktes av svenskar åren 1735–1895.

Bruksföretagens isolerade läge gjorde att de fick svara för all lokal samhällsservice. Detta gav upphov till en lokal ”bruksanda” som ofta har haft en hämmande effekt på företagsklimatet eftersom ett företag så totalt dominerade allt liv på orten. Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger konstaterade i Dagens Nyheter 1982: ”Man måste vara döv och blind för att inte känna igen det moderna svenska välfärdssamhällets grogrund i denna patriarkaliska utopi.”

Det andra spåret i svensk näringslivshistoria är saluslöjdsspåret, som utgör motsatsen till bruksspåret. Saluslöjden växte fram i regioner som hade mind­re goda naturförutsättningar för livsmedels- och råvaruproduktion. Här var bönderna tvungna att som bisyssla utveckla andra näringar: träslöjd i Göinge, trådsmide i Gnosjö, textil och gårdfarihandel i Sjuhäradsbygden, stilmöb­ler i Lindome och Östervåla, skinn i Malung, lin i Hälsingland och Nolaskogs samt en mångsidig saluslöjd i Siljansbygden. Både männen och kvinnorna var ofta engagerade i slöjdandet.

Det fanns också en annan faktor som gjorde att småföretag här fick ett särskilt utrymme: Det saknades storjordägare, bergsmän och brukspatroner som kunde generera det kapital som behövdes för att utvidga jordbruket eller etablera nya industrier och därigenom suga upp arbetskraftsöverskottet.

Saluslöjden fick ett uppsving under andra halvan av 1700-talet för att nå en kulmen på 1840-talet. Ur denna näring växte det på sina håll fram en fabriksindustri under 1800-talet. Det finns ett klart samband mellan de mest utvecklade saluslöjdsområdena i Götaland och Svealand omkring 1850 och de regioner utanför storstads- och universitetsregionerna som har haft den mest positiva befolkningsutvecklingen 1968–2000, alltså efter att industrisysselsättningen nådde sitt maximum.

Många saluslöjdsbygder har haft en stark lågkyrklig väckelserörelse. Mest känt är sambandet mellan väckelse och företagsamhet i de västra delarna av Jönköpings län (Finnveden). Men det återfinns även i till exempel Närke, Västerbotten och norra Ångermanland. Sålunda skaldade Alf Henrikson 1959: ”Vanliga svenska folket är baptister i Örebro. Det är duktigt att köpa och sälja samt starkt i sin kristna tro.”

Det är inte en stark kristen eller annan tro i sig, eller en stark religiös organisering, som har bidragit till det gynnsamma företagarklimatet. Den stränga och slutna læstadianismen i Norrbotten eller schartauanismen i Bohuslän har exempelvis inte befrämjat företagsamheten. Förklaringen ligger istället i de församlingsmiljöer som präglas av öppenhet och ­nätverksbyggande. Därtill ­tenderade frikyrkoförsamlingarna att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskade klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blev inte lika hård när företagare och arbetare tillhörde samma församling. Det blev då lättare för en anställd att bli företagare.

Kyrklighetens skilda karaktärer får en intressant belysning i Småland. Jönköpings län (länsbokstav F, som i frikyrklighet) kom att präglas av en folkrörelseanda som gynnade företagande. Kronobergs län (G, som i gammalkyrklighet) och Kalmar län (H, som i högkyrklighet) kom att präglas av konservativa värderingar, stränghet och slutenhet som inte gav upphov till företagsbefrämjande sociala nätverk.

Det tredje spåret är snillespåret som grundlades under ”entreprenörernas halvsekel”, alltså tiden från näringsfrihetens införande 1864 till första världskrigets utbrott 1914. Det var en period präglad av en liberal ekonomisk politik och en snabb ekonomisk ut¬veckling, både i Sverige och internationellt. Det rådde fri in- och utvandring i hela Europa (utom Ryssland). Den internationella handeln växte och de internationella kapitalrörelserna var omfattande.

En rad hinder för företagandet var nu avskaffade och på de flesta marknader hade ännu inga nya storföretag eller ägargrupperingar fått en dominerande ställning. Samtidigt gick den tekniska utvecklingen mycket snabbt. Allt detta bidrog till att det uppstod ett tidsfönster av möjligheter för enskilda entreprenörer och uppfinnare att introducera nya innovationer inom en rad branscher.

Det är under denna period som flera av våra snilleindustrier etablerades, alltså företag som grundades på en svensk uppfinning eller konstruktionsförbättring: Gustaf Daléns fyr­system, Gustaf de Lavals separatorer och ångturbiner, Lars Magnus Ericssons telefoner, Oscar Kjellbergs elsvetsning, Jonas Wenströms elektrotekniska uppfinningar och Sven Wingquists kullager. Nu växte också ett par viktiga ägardynastier fram: Bonnier, Johnson och Wallenberg.

Brukspatronen i Lesjöfors, Gerard De Geer, skrev i boken Sveriges andra stormaktstid 1928:

”Våra tändstickor, kullager, telefoner och separa¬torer bära det svenska namnet på ryktets vingar, alldeles som förr våra segrar på slagfälten. Om vår namnkunnighet förr var begränsad till norra Eu¬ropa, är den nu universell. Det finnes knappast en större stad över hela vårt jordklot, där man icke på en av de ledande gatorna återfinner SKF-skylten. Agaljuset vägleder sjöfarten från Magellans sund till Asiens nordostkust. De svenska tändstickornas underbara segertåg över jordklotet har gjort det svenska namnet mer känt än våra arméers fälttåg under 17:e århundradet.”

Företag och ägargrupper grundade under entreprenörernas halvsekel utgör fortfarande ett viktigt inslag i det svenska näringslivet. Detta har både en negativ och en positiv sida: Det är en brist att så få stora, jobbskapande företag har växt fram i Sverige, framförallt efter 1970. Men å andra sidan visar vår företagsstruktur på företagens förmåga att hela tiden anpassa sig och utvecklas när omvärlden förändras. Inte minst imponerande är Ericsson, det enda telekomföretag i världen som var stort under den elektromekaniska eran (ja, faktiskt redan under de manuella telefonväxlarnas tid), och som med framgång har klarat två fundamentala teknikrevolutioner, det elektroniska genombrottet och övergången till mobiltelefoni.

Det fjärde spåret är handelsspåret. Handeln hade länge en relativt låg status inom politik, akademi och i den allmänna debatten. Bodknoddar och krämare ansågs inte lika högtstående som fabrikörer och ingenjörer, och Sverige ansågs inte som någon särskilt framstående handelsnation.

Det kanske var just det låga anseendet som gjorde att flera av efterkrigstidens mest framstående entreprenörer var verksamma inom handeln. Entreprenörskap var nämligen inte något fenomen som stod i centrum för sam¬hällsdebatten under rekordåren. Den nydanande men oberäknelige entreprenören, som bygger upp en stor verksamhet från noll, ansågs av de flesta tillhöra ett passerat utvecklingsstadium.

Efterkrigstiden kom istället att präglas av en teknokratisk syn på ekonomisk utveckling. Framtiden tillhörde de stora företagen med sina professionellt skolade ledningar. Politikens uppgift blev nu inte att gynna entreprenörskap utan att skapa expansionsmöjligheter för de etablerade företagen. Även de ledande nationalekonomerna betonade teknikfaktorns betydelse för tillväxten. Inom denna disciplin dominerade den entreprenörslösa, neoklassiska teorin.

Eftersom varken politiker eller akademiker intresserade sig för handelsbranschen var det just här som besvärliga entreprenörer kunde ta sig fram: Erling Persson med H&M, Ingvar Kamprad med Ikea, Per-Olof Ahl med Kapp Ahl och, lite senare, Olof Stenhammar med OM-Gruppen.

Visst motarbetades dessa handelssnillen av leverantörer och konkurrenter. Och förvisso avråddes Erling Persson på 1970-talet av börschefen från att introducera H&M på börsen – handelsföretag saknade substans och var därför inte börsfähiga. H&M blev med tiden börsens högst värderade företag, och handelssnillena har blivit vår tids företagshjältar.

Det femte spåret är migrationsspåret. Invandrare har under alla epoker sedan me­deltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden haft stor betydelse för Sveriges utveckling. Före 1945 utgjorde andelen utlandsfödda visserligen bara någon enstaka procent av befolkningen, men många av dem utgjorde viktiga katalysatorer för utvecklingen.

Även här var Gustav Vasa en föregångare. Han rekryterade flera experter, framförallt tyskar för att utveckla järn- och stålindustrin, handeln och andra näringar. Under 1600-talet blev invandrare från Nederländerna det mest dynamiska inslaget i näringslivet. Den mest kände var Louis De Geer. Under 1700-talet avtog invandringen från Nederländerna. Istället ökade den brittiska invandringen, framförallt av skottar. Göteborg framstod alltmer som Sveriges port mot omvärlden. Här möter vi namn som Campbell, Carnegie, Chalmers och Chapman.

Under den gustavianska tiden i slutet av seklet kom Sverige att orientera sig kulturellt mot Frankrike, vilket ledde till en invandring av bland annat konstnärer och arkitekter. I slutet av 1700-talet blev det tillåtet för mosaiska trosbekännare att invandra, vilket fick betydelse för Sveriges ekonomi under det följande seklet. Under 1800-talet sökte sig många driftiga invandrare från olika länder till Sverige, framförallt efter passtvångets avskaffande 1860.

Under första världskriget återinfördes passtvånget, och Sverige förde fram till 1945 en restriktiv invandringspolitik. Men vi tillfördes många internationella impulser genom cirka 200 000 återvändande svensk-amerikaner. Efterkrigstidens stora arbetskraftsinvandring var en förutsättning för den svenska industrins snabba expansion på världsmarknaderna.

Det sjätte och sista spåret är samförståndsspåret. Även här finns naturgeografiska förklaringar. Ett viktigt element i den svenska samhällsmodellen är en tradition av relativt låg konfliktnivå i samhället och en strävan efter samförstånd: låg befolkningstäthet (kampen om mark inte lika viktig, svårt att samla och förflytta stora människomassor vid uppror), kallt klimat (stora uppror fordrar mer värme), geografiska barriärer (inget naturligt genomgångsområde för främmande arméer) och perifer belägen¬het (den etniska och kulturella homogeniteten bevarades längre). Historikern Eva Österberg skriver i Tänka, tycka, tro – svensk historia underifrån 1993:

”Den ideologi som inramade dialogen mellan statsmakt och folk pendlade hela tiden mellan hierarki och ömsesidighet, ordergivning och förhandling. På järnrumpor i tingshus och sockenstugor satt bönderna, lika envist som fackpamparna vid sitt förhandlingsbord. Blodiga uppror, vilda strejker och regeringskupper har under många århundraden inte varit svenskarnas vanliga väg. […] Det har varit en politisk kultur som är mindre spektakulär än den franska revolutionens våldsamma drama. En förhandlingskultur snarare än en handlingskult. Den kan verka småtrist på den som älskar grandiosa visioner. Men den har sparat liv.”

Det tydligaste exemplet i modern tid på den svenska samförståndsandan är Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO från 1938. Svensk arbetsmarknad har sedan dess, med vissa smärre undantag, präglats av ordnade förhållanden och ett ömsesidigt ansvarstagande.

Denna anda av ansvarstagande har underlättat genomförandet av påfrestande strukturomvandlingar. Dåvarande LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var sannerligen inte representativ för den svenska fackföreningsrörelsen när han, i protest mot nedläggningen av Findus fabrik i Bjuv, våren 2016 skanderade ”Inte en ärta ska flytta till Tyskland”. Tvärt om har de svenska fackföreningarna varit betydligt mer öppna för omstruktureringar än vad som är fallet i Frankrike och många andra länder. Här ligger en viktig förklaring till att många svenska storföretag har lyckats genomföra genomgripande omvandlingar.

Gustaf V lär ha sagt till den tyske kejsaren: ”Mina socialdemokrater är i varje fall bättre än dina.” Jag är övertygad om att många svenska företagsledare har sagt, eller i varje fall tänkt, när de har mött utländska kolleger: ”Mina fackföreningsledare är i varje fall bättre än dina.”