Händelser vid vatten har kommit att dominera den svenska debatten på senare tid. Jag tänker inte främst på Mikael Marcimains hyllade tv-serie utan på efterspelet till en ålafångst i Blekinge. Statssekreterare PM Nilssons ryssjor kom ikapp honom och medierna har haft publicistiskt kalas.

I Svenska Dagbladet kopplar en jurist vid namn Tommy Iseskog ihop Tidöavtal och vandel och ålar på ett sätt som gör att man undrar om han önskar ge den tidigare redaktören respass ur landet. Att ledande regeringsföreträdare i syfte att skydda sin medarbetare använder bibliska bilder, som att den som är fri från skuld må kasta den första stenen, får juristen att helt slå bakut. Han finner liknelsen ”utomordentligt uppseendeväckande”, och man känner sig mer oroad över tillståndet i juristskrået än över PM Nilssons vandel.

I DN satsar man på ett stort reportage om att allt ålfiske borde förbjudas. Detta i syfte att visa på digniteten i den förre branschkollegans brott, får man förmoda. Tyvärr hann Nilsson avgå före publiceringen så skottet kom lite post festum.

Men det finns här en annan, mer intressant, dimension. Ett mönster kan urskiljas. Huvudfrågan är: Varför misslyckas så ofta framträdande journalister inom politiken. Jag ska lyfta några exempel. Först en liten hypotetisk katalog att pröva mot verkligheten:

1. Journalister misslyckas som politiker därför att de är främmande element i sin nya omgivning. När det blåser finns det ingen där som är villig att försöka rädda dem.

2. Anledningen till att de misslyckas är tvärtom att deras gamla vänner förvandlas till de värsta fienderna. Journalistkåren vill visa att den inte ger sina gamla kolleger någon positiv särbehandling i granskningen av makten. Effekten blir en omvänd bias. Den tidigare journalisten får en svårare medial­ resa i sin nya hemvist jämfört med andra politiker.

3. Misslyckandet ska sökas hos aktören, inte hos omgivningen. Den uppburne reportern eller den framträdande opinionsbildaren har ett eget namn, en egen glans. Förmågan att anpassa sig till en underordnad roll i politiken är begränsad. Viljan till fortsatt solospelande undergräver förmågan att fun­gera i det nya lagspelet.

Låt oss pröva dessa tänkbara förklaringar på verkligheten. Tre uppmärksammade fall får utgöra grund:

Jens Orback. Som nyutnämnd jämställdhetsminister i Göran Perssons regering år 2004 försökte Orback i en radiointervju visa sin fördomsfria hållning till människors olika livsval och preferenser med följande yttrande: Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst. Orback hade en bakgrund inom public service, bland annat på det samhällsgrans­kande programmet Striptease i SVT.

Lars Adaktusson. Veckan före EU-parlamentsvalet i maj år 2019 hade Dagens Nyheter en stort uppslagen nyhetsartikel med rubriken: ”Adaktussons facit i EU – röstade mot abort 22 gånger”. Det blev början till slutet för politikern Adaktusson, främst känd som programledare för SVT:s Agenda, under många år public services samhällsgranskande lägereld.

PM Nilsson. Blev med sin tidiga opinionsbildning för ett normaliserat förhållningssätt till Sverigedemokraterna något av en fritänkande förebild för Tidöavtalet. Var en av landets absolut mest framträdande borgerliga opinionsbildare och den person som förvandlade Dagens Industri från en lättillgänglig men nischad affärstidning till en ledande och bred samhällsröst. Så blev han då statssekreterare. Och allt föll samman i början av 2023.

I sammanhanget bör sägas att det visst finns exempel på personer som lyckats med transformationen. Vingåkers starke man, jag talar om Gunnar Helén, bevakade krigsslutet åt Radiotjänst 1945 och blev senare partiledare för Folkpartiet. Vi har dessutom Hans Dahlgren som rapporterade åt SVT under Norrmalmstorgsdramat 1973 och därefter hade en lång och framgångsrik karriär inom regeringskansli och utrikesdepartement krönt med en ministerpost i Stefan Löfvens regering år 2019.

Men med tiden verkar dessa byten bli allt besvärligare. Så hur passar mina förklaringar då in på trion Orback–­Adaktusson–Nilsson? Tre personer som jag känner och har stor respekt för, men som likafullt inte kan beskrivas som några odelade succéer inom politiken.

För Orback så föregicks den famösa intervjun av att en antal jämställdhetsforskare anklagat ministern för bristande insikt om ”könsmaktsordningen” då han ansåg att även kriminella fäder hade rätt att träffa sina barn. Hästuttalandet var ett försök att visa denna grupp hur vidsynt han var.

Det slog förstås bakut, och där är det svårt att inte misstänka att Orback kände sig lite för hemma i den mediala miljön. Slängiga uttalanden som gått hem tidigare borde väl göra det nu också. Icke så. En minister har andra ögon riktade mot sig.

Mest intressant här är inte att uttalandet fick omfattande uppmärksamhet, utan att han inte tvingades avgå. Här kan således inte punkt ett ovan anföras. En anledning kan vara att Orback trots allt hade ett förflutet också inom politiken. Han var ingen total främling. En annan har att göra med partiledaren. Göran Persson var tydlig med att han inte tänkte låta medierna avsätta några av hans statsråd. Han skyddade ministrar i mediestormarnas tid. Om än inte alltid annars.

I Orbacks fall är det snarast punkt tre som är tillämplig. Eller en variant av densamma. Orback förstod inte att den nya politiska positionen krävde ett nytt förhållningssätt till de gamla kollegerna. Det blev inte hans fall. Men det blev den starkaste hågkomsten av hans ministertid.

För Lars Adaktusson såg det annorlunda ut. Partiledningen litade inte på att Adaktusson på för partiet bästa sätt skulle kunna hantera frågan om aborterna när bomben väl briserat. Han belades med munkavle. Det fanns ingen i partiet som brydde sig om Adaktusson. Närheten till valet gör ett sådant förhållningssätt förståeligt. Men om det handlat om någon av partiets gamla trotjänare hade möjligtvis tilltron till denna persons förmåga att själv hantera situationen varit större. Så att punkt ett här är tillämplig är odiskutabelt: den utifrån kommande blir vid kris den i ensamhet lämnade. Punkt tre gäller också. Adaktusson ansågs ha agerat för framåtlutat, för karriärdrivet. Det uppskattades inte av alla i partiledningen. Adaktusson såg sitt värde, och sökte sin plats i solen. Det straffade sig. Sedan kan sägas att partiledningens agerande i detta fall var kontraproduktivt för partiet. Saken hängde kvar, fick ingen hållbar förklaring.

Återstår då punkt två – var journalistkåren mer benägen att lyfta upp detta eftersom Adaktusson kom från de egna leden? Inte då främst som någon hämnd för sidbytet utan i ambition att visa avsaknad av mannamånstänkande. Så behöver det inte alls ha varit.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att det blev större mediefokus be­roende på att Lars Adaktusson var en känd person är uppenbart. Att hans kändisskap kunde härledas till journalisttiden är också klart. Men att det skulle ha funnits en vilja att
lyfta fram honom som låg bortom den mediala drivkraft som alltid finns av att exponera kända personer, större än om han ­exempelvis istället varit en tidigare skådespelare eller idrottsstjärna, är däremot inte självklart.

Slutligen PM Nilsson och ålarna. Nilsson var inte minister eller riksdagsledamot. Han var politisk tjänsteman. Likafullt dock en politisk befattning. Här försökte både statsministern och arbetsmarknadsministern först rädda honom. Men när polisen började utreda artskyddsbrott och frågan såg ut att bli av mer långvarig medial karaktär verkade angelägenheten att skydda statssekreteraren minska. PM Nilsson fattade avgångsbeslutet själv, men det behöver inte betyda att han var opåverkad av den närmaste omgivningens signaler. Att utanförskapet här spelat in synes vara ett rimligt antagande.

PM Nilsson var inte heller känd i lika vida kretsar som Adaktusson och exponeringen av en ålfiskande statssekreterare hade med all sannolikhet inte varit lika omfattande om det inte handlat om en tidigare journalist. Kanske inte medvetet så, men han var betydligt mer känd i journalistkretsar än hos allmänheten – före ålfisket. Dessutom hade han i sin opinionsbildande gärning gått åtskilliga ronder mot kolleger från konkurrerande publikationer. Skadeglädje är en känsla som få vill skylta med, men den är svår att blockera när den kommer. När vi fått mer distans till denna händelse är det inte omöjligt att punkten två ovan, den negativa särbehandlingen, kommer att vara en bärande del av förklaringen till exponeringens omfattning.

Hur ska vi då se på PM Nilssons egna tillkortakommanden? I hanteringen av själva sakfrågan är det uppenbart att PM fallerat. Initiala osanningar vidhölls i långt senare utförda polisförhör. Sättet att hantera brottet blev mer besvärande än själva överträdelsen i sig. Men det är inte detta som åsyftas här. Frågan gäller om det journalistiska egot gjort honom sämre lämpad som statssekreterare. Där var han verksam för kort tid för att kunna bedömas. Men det fanns ingenting initialt som tydde på detta. Tvärtom hade han som uppenbar strategi att hålla sig utanför det mediala rampljuset. Många var de som ville intervjua Ulf Kristerssons ”närmaste man”. PM Nilsson höll en låg profil.

Kanske hade han därför blivit undantaget som bekräftat regeln, mannen som klev ur sin bildbyline och försvann in i statsrådsberedningens kollektiva vardagslunk, allt till gagn för land, rike och regeringschef.

Hur det förhåller sig med detta får vi nu aldrig veta. För PM Nilssons ålevange­lium slutar här.