Beteckningen ”DDR-Sverige” är givetvis gravt överdriven. Hur kvävande monokulturen än kändes under 1970- och början av 80-talet var Sverige, trots allt, inte en diktatorisk enpartistat som övervakade sina invånare.

Med det sagt kan också likheter noteras. En inte så liten beundran för den östtyska samhällsmodellen återfanns inte bara inom den tidens VPK, utan också djupt i de social­demokratiska leden. Utbytet mellan Sverige och DDR var stort inom vissa områden. Inte minst tog den svenska lärarutbildningen djupt intryck av dess östtyska motsvarighet, en del av vår moderna historia som uppmärksammats alldeles för lite.

Att den mentala muren mellan Väst- och Östtyskland fortfarande lever kvar har varit uppenbart länge och blev än mer så i samband med de senaste valen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg tidigare i höstas. Här är höger- respektive vänsterradikala AfD och BSW som störst. Reaktionen från tyskar i väst när man berättar att man ska åka till de östra delarna möts inte sällan med huvudskakningar eller oförstående: ”Die Ossis sind einfach anders.” Översatt: Östtyskarna är helt enkelt annorlunda (”Ossi” och ”Wessi” är slang för en person från östra respektive västra Tyskland).

Familjen är inte lika viktig för ”Ossis”. De tror inte på Gud. Staten eller myndigheterna förväntas kliva in och lösa allehanda samhällsproblem. Och istället för att själv uppfostra sina barn tycker de att det är världens mest självklara sak att överlåta det till förskolor redan från mycket ung ålder. Som sagt, östtyskarna är helt enkelt annorlunda. Fast inte så mycket så för oss svenskar.

Ett fenomen som dock förbryllar både västtyskar och svenskar är östtyskarnas djupa kärlek till sina garage. Eller rättare sagt: garagelängor. I Sverige, precis som i östra Tyskland, ser vi dem oftast i närheten av miljonprogrammens höghus. Men varför just garage? Svaret finner vi i DDR:s mörka historia, dess genompolitisering och övervakning. Få, om ens några, platser tillät medborgarna att slappna av och få vara sig själva en stund.

Garagelängan utgjorde dock ett sällsynt undantag. Här träffades man under avslappnade former och kunde knäppa en pilsner eller två medan man mekade med bilen. Eftersom det konstant rådde brist på reservdelar i DDR tvingades alla som hade lyxen att äga en bil till att också bli självlärda mekaniker. Att få en tid på verkstan var lika bra att glömma. Det bidrog i sin tur till en rätt livlig byteshandel: ett tändstift mot några kotletter, två backar öl mot en packning och så vidare.

Garagebyggnaderna var inte heller en produkt av DDR-statens centralplanering, utan skapades på eget initiativ av dem som bodde i området. Helt fri kunde man nu inte vara bland garagen. Stasis angivare fanns också här. Men sammantaget uppstod en genuin gemenskap, i kontrast till den politiskt påbjudna (och därmed också artificiella) i det övriga samhället. På ett liknande sätt blev nudiströrelsen, som också den är fortsatt stark i de östra delarna av Tyskland, ett slags uttryck för individuell frihet i ett sy­stem som hyllade kollektivet och tryckte ned den enskilde.

Nästa år är staden Chemnitz (före detta ”Karl Marx-Stadt”) kulturhuvudstad i Europa. Under hashtaggen #3000Garages uppmärksammas och hyllas DDR-erans garagekultur med konstnärliga utställningar och besökare kommer att ges möjlighet att besöka längorna. I sanning en kulturgärning!