Det tyska maktövertagandet i Norge gick fort och skapade initialt en stor oreda. Tyska soldater marscherade plötsligt på Oslos gator och på en klassisk bild kan man se hur människor stannar upp i morgonrusningen och nästan känna deras förvirring.

Den judiska befolkningen uppmanades genast att registrera sig. Det var så nazisterna fungerade: det första man gjorde när ytterligare ett land blev offer för ockupation och krig var att fullfölja den djävuls­ka planen på att förfölja och utrota världens judar.

Genom tillfälligheter och hjälpande händer förstod Mona Levins mor att hon och dottern måste fly. Deras dramatiska flykt gick till Sverige. Gränsen mellan Norge och Sverige blev bokstavligt talat gränslinjen mellan livet och döden.

Under vandringen gnydde den ­lilla flickan Mona där hon bars på sin mors rygg. Andra flyktingar försökte i sin panik tysta flickan på ett sätt som så när fick henne att mista livet. Flickan var en hårsmån från döden när någon under flykten försökte få henne tyst och lugn med en överdos av lugnande medel. Men, genom sin mors vakande öga och kroppsliga beskydd överlevde Mona och de tog sig till Sverige. De var två av de 520 judar som räddades via gränsövergångarna. Fyrtio procent av Norges 2 100 judar deporterades till Auschwitz.

Men, min irrationella mörkrädsla behöver ytterst lite näring för att växa sig stark.

Den här och andra skakande berättelser om gränstrakterna lyssnade jag till under ett seminarium i Västra Fågelviks kyrka en mörk vinterkväll. Kyrkan är en av nio i det värmländska pastorat där jag är kyrkoherde och det är hit och till närområdet som de judiska flyktingarna och andra flyende kom under andra världskriget.

Det finns många berättelser om flykten och om hur svenskar tog hand om de traumatiserade människorna. I det kompakta mörker som rådde i Europa under nazi­regimen tar man till sig de tunna strimmorna av ljus: att det fanns de som överlevde. Att det fanns de som tog risker för andras skull.

Två gånger under kvällens seminarium­ återkom en formulering, som jag burit med mig sedan dess: tyskarna var rädda för skogen. Det är något med de orden och den tanken. Ondskan skydde trots allt något. De mörka krafterna räds skogen, det okända. Skogen, där du går vilse om du inte känner den. Skogen, som är ointaglig.

I prästgården på kvällarna läser jag Mona Levins bok Min mors historie. En familie­historie och forskaren Lars Hanssons böcker om flykten till Sverige. Prästgården, som jag skrev om i min förrförra krönika (Axess 8/2022), är fortfarande fridfull. Men, min irrationella mörkrädsla behöver ytterst lite näring för att växa sig stark. Det räcker med att jag glömt om jag verkligen släckte lampan i ett av de många fönstren eller om minnet sviker mig angående om en dörr var stängd eller öppen.

Härförleden fick några av rummen nya tapeter och en dag frågade målaren som utförde arbetet om jag visste att det spökade i huset. Jag stannade mitt i rörelsen och svarade att, nej, nej, nej, sådant kan du inte säga till mig, det vet du. Hon log och förtydligade att det handlade om lampor och dörrar, men att det inte var någon fara eftersom jag inte ville kännas vid det och därför skulle få vara ifred för spökena. Något om lampor och dörrar ville jag sannerligen inte höra.

En annan medarbetare, som nog trodde att jag överdrev mörkrädslan, skämtade med mig och påstod att det gick en underjordisk gång från prästgårdens källare som mynnade ut i tätorten. Men, ­ingen visste riktigt var. Först förstod jag inte att det var ett skämt, utan gick omkring i åtminstone en vecka med en växande oro, för om man kan ta sig ut genom den hemliga gången kan man givetvis också ta sig in.

Men, det där är förstås enbart spök­historier och fantasier. Verklighetens mörker, däremot, består av riktiga fasor. Och av tunna, tunna strimmor av ljus. Gränstrakternas historia vittnar om båda.