Vi gör allt vi brukar göra, kanske bestämmer vi oss för att hoppa över någon tradition, kanske skapar vi en ny istället för den gamla. Vi kommer överens med våra närstående om vem som ska ge julklappar till vem, pepparkakor bakas eller beställs, snapsen står sedan länge och drar smaken ur kryddorna, skinkreceptet letas fram, och ska man eller ska man inte ha en jultröja i år? Blinkande ren eller norskt snöflingemönster?

Ja, så där håller vi på. Vi går på luciaframträdanden och julavslutningar, stressar lite extra, men njuter också när vi i någon butik får höra en kär inspelning av en klassisk julsång. Kanske Mahalia Jacksons Silent night, kanske Mary’s Boy Child med Boney M?

Det är fascinerande att tänka på den ogenomträngliga väv av traditioner som julen är. Alla har sin egen kombination, ­miljontals unika blandningar av fornnordiskt kulturarv, tyskt 1800-tal, amerikanskt 1900-tal, svensk hemslöjdsestetik och Disneys sagojulsideal. Vi sjunger böhmiska julsånger och tyska kantater, bakar italienska klenäter och engelska fruktkakor.

Julevangeliet är det glödande hjärta som allt kretsar kring – även för dem som aktivt väljer att inte förhålla sig till det. Men många hör orden om Jesu födelse när de går på julbön, midnattsmässa eller julotta. I många familjer läser man fortfarande julevangeliet högt. I skolan får barnen lära sig på ett ungefär vad det var som hände i Betlehem för drygt 2 000 år sedan. De mysigaste sångerna handlar om barnet i krubban, om den unga mamman som inte fick plats i härbärget, om herdarna, om änglasången, om stjärnan.

”I många familjer läser man fortfarande julevangeliet högt”

Inkarnationen kallas det, detta att Gud blev människa av kött och blod. Termen är lite sliten, min förundran har också varit lite sliten och avmattad. Men med jämna mellanrum händer det att saker jag hört sedan jag var spädbarn, lärosatser jag fått med modersmjölken, och verser som jag lärde mig i söndagsskolan liksom reser sig upp ur medvetandet och börjar pulsera av liv. Från Bibelns tunna papperssidor höjer sig orden som i relief och kräver min uppmärksamhet.

Så blev det nyligen med inkarnationen. Gud blev människa. Jesus, han som vi kristna tror är till av evighet, honom genom vilken världen är skapad, han blev ett foster, en bebis, en småunge, ett barn, en tonårspojke. Det som griper tag i mig är att den allvetande gav upp sitt medvetande. När han formades i Marias modersliv var han lika omedveten som vilket foster som helst. För en tid visste inte Gud att han var Gud.

Det står om Jesajas profetia att ett barn ska födas som ska kallas Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Det är enorma epitet. Men först skulle denne väldige furste och rådgivare förlora medvetandet och ta plats i en bebiskropp.

Tro nu inte att jag tänker servera er en klämkäck sensmoral av den typ man hör allt för ofta, kanske ungefär: julens budskap är att om Gud kan ge upp kontrollen så kan du också göra det ibland. Mysteriet görs till en platt självhjälpsdevis.

Nej, jag bara tänker på det, intensivt. På hur Gud själv visste att han skulle ligga och ammas vid en ung kvinnas bröst, utan insikt om vem han var – och att han lät det ske.

Då är man tacksam för den gamla Grundtvigpsalmen, tonsatt av Carl Nielsen:

Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på: […]

Lyssna på Antonio Vivaldis Gloria in excelsis Deo och tänk på änglakören som i förundran sjöng Ära vare Gud i höjden. Nedskickade från himmelens härlighet till en mörk äng för att berätta för några fattiga herdar att universums herre precis hade förlösts i ett stall alldeles i närheten.

Jag föreställer mig att de sjöng sitt Ära vare Gud i höjden i lika delar helig förundran och total förvåning!